"... JAG HAR INGET BEHOV ATT VARA HJÄLTE"

 Det var aldrig någon tvekan om vilket kön han tillhörde under uppväxten.
- Vi uppfostras redan som bebisar till att bli män och när vi var fjorton, så var vi redan män. Det var vi som med vapen i hand försvarade vårt läger mot attacker. Det är Monzer El- Sabini som berättar om sina barndomsår i det palestinska flyktinglägret i norra Libanon. Det var nu inte bara krig och attacker mot lägret som präglade hans liv, även om uppskattningsvis nästan en tredjedel av skoltiden gick åt till att ta sig till skyddsrummet, på flykt undan granater och raketer. Visst fanns det tid att fundera kring flickor och kärlek. Men i den arabiska kulturen går inte unga män till mamma och pappa för att få veta hur man bär sig åt för att uppvakta flickor. Både kroppen och vad den kan användas till är starkt tabuerat i arabiska samhället. Nej, i lägret var det äldre kamrater och böcker som fick stå för vägledningen.

UNGA HÄRSKARE

Mannens ställning i arabvärlden är stark och den gör sig påmind tidigt.
- Vi kunde utöva vår makt redan som tioåriga småkillar. Här i Sverige fungerar det annorlunda. Här tror de svenska pojkarna att de blir män när de super första gången eller har sin sexdebut. De lite klokare tycker att när de flyttar hemifrån som det blir män. Monzer berättar vidare om tonåriga arabiska män som kan avgöra sina systrars framtid. När pappa är borta så går godkännandet av äkta män till sönerna i familjen. Han har själv fått avgöra om en av hans systrar skulle få gifta sig. Inte ett alldeles lätt val för en man som tror på jämlikhet mellan könen.

TVÅ KULTURER

I det sabinska hemmet gör sig det arabiska kulturarvet påmint i både litteraturen- Fogelström trängs med Tusen och en natt- och tavlorna. Typiskt svenska motiv hänger sida vid sida med österländskt måleri. Fyra personer delar numera livet i lägenheten i centrala Göteborg men i flyktinglägret kunde de vara upp till tio personer i varje tält. Nu var det inte bara trångboddheten och det ständiga attackerna mot lägret som var besvärligt för familjen i Libanon. Hans föräldrar led också av att inte kunna vara förebilder för sina barn. Svårigheterna blir lätta att förstå när han förklarar att Pappan var motståndskämpe och ofta satt i fängelse. Då var det Mamman som blev den som fick stå för familjens försörjning.
- Min pappa var väldigt vidsynt och fick ta strid med sin familj för att mamma skulle kunna jobba som sjuksköterska Även om familjens situation var pressad fanns det alltid något som barnen uppmuntrades att göra: Vi uppmanades att studera, det var jätteviktigt. Våra föräldrar satsar på oss män i vår kultur, för vi är deras framtid. I arabvärlden finns det ingen allmänna pensionssystem så barnen och deras nya familjer förväntas försörja föräldrarna när de blir gamla. Monzers pappa blev nu aldrig så gammal att barnen kunde bidra till föräldrarnas ålderdom, han dödades när Monzer var fjorton. Trots pappans höga status som motståndsman i Libanon så är hans son förvånansvärt osentimental när han talar om honom.
- Jag är väldigt stolt över min pappa och hans berömmelse har inte varit något problem för mig. Men själv har jag har inget behov att vara hjälte.

DE EGNA BARNEN

Hans barn är mycket viktiga för honom och för att vara en arabisk man är hans tankar om uppfostran en liten revolution.
- Mina barn kommer till mig och gråter och jag uppmanar dem till det för själv fick jag aldrig gråta. De skall få gråta och skrika när de behöver de. Upplevelserna i barndomens flyktingläger inspirerade honom att börja studera för två år sedan.
- Jag läser nu till fritidspedagog för att kunna hjälpa barn som upplevt hemskheter i sina hemländer. Steget från att vara en liten pojke i Libanon, till att vara en tvåbarnspappa i Göteborg kan tyckas vara mycket lång. Men han har ett gott föredöme i sin egen far. Som förutom att vara aktiv i kampen för ett fritt Palestina även diskade städade och bytte blöjor. Undra på att han älskar sin pappa!

text och foto:Björn Zetterling