- Som förebild har jag min egen pappa såklart. Inte så att han är någon total idol, men han har helt klart format min bild. Jag har heller aldrig önskat mig någon annan pappa, så som det kanske kan vara. "Tänk om jag hade Frank Andersson till pappa".
Jag har väntat länge med att skaffa barn och det beror nog på att min pappa har haft flera familjer, som jag har transporterats igenom. Det är ingenting som jag vill.
Nu kände jag att jag var mogen, fast det är ett svårövergripbart beslut.
Än så länge har jag nog en rosenskimrande bild av papparollen. Jag såg till exempel igår hur andra var ute med sina barn och åkte pulka, och tänkte att nästa år... Då ska jag också vara där.
Men tonåren bävar jag inför.

Avskräckande exempel
Jag har sett skräckexempel på hur föräldrar varit borta alldeles för mycket. Mina intressen ska inte alltid få komma fämst.
Jag vill inte bli en "pappa-pappa" - en sån som bara tar med sig sonen ner i garaget och visar hur man fixar en punka. Givetvis kommer jag att göra det också, men jag vill vara både en "bus-pappa" och en "lagamat-pappa". Man kanske kan säga att jag hellre vill vara en god förälder än en bra pappa.
Det hade nog varit skillnad om jag fått en dotter. Inte så att det vore bättre eller sämre, men det hade definitivt varit annorlunda. Det har jag kommit på nu. Innan jag hade barn trodde jag inte det, men nu kan jag på något vis känna igen mig i min son. Jag vet ju hur jag fungerar, fysiskt och psykiskt. Tanken på en tjej i puberteten är lite skrämmande.
Det borde inte vara så svårt egentligen att vara förälder. Det handlar väl mest om att försöka vara en så god människa som möjligt.

text och foto: SIRI REUTERSTRAND