Det minerade fältet mellan arv och miljö

 

 

 

Var övergår generna
från att vara mikrobiologiskt studieobjekt
till att bli
politisk bomb?

 

Grekland inte bara känt som filosofins vagga, för sina antika krukor och spännande mytologi. Landet är även känt för sina vackra bilder i mosaik. I ett kyrkvalv i Athen finns en madonnabild där delar av kroppen saknas. Längre bort i bilden finns mosaikfragment som skulle kunna användas som byggstenar för att reparera madonnan. Vid en närsynt betraktelse går det inte att se någon skillnad mellan den tänkta men försvunna delen av madonnan och några av de omgivande elementen. Bildens yta skvallrar om att bilden varit trasig länge. En form av rationalitet säger att madonnan skulle kunna repareras med andra, till synes mindre centrala delar av bilden. En annan form av rationalitet förespråkar att fragmenten behåller sina ursprungliga platser.

Mosaiken har två oförenliga men ändå beroende aspekter. Från långt håll ser betraktaren en bild med innehåll som tolkas av betraktarens medvetande i en kulturell kontext, med associationer till mening, budskap och estetik. På mycket nära håll blir mosaiken en spännande kombination av oregelbundna former och färger, men inte helt slumpmässigt sammanfogade. Med den moderna genetiken är det samma som med mosaik. Man kan gå riktigt nära och betrakta fragmenten. Även här ser man bitar som pusslats samman. Ibland är mönstret välkänt, ibland skapas unika former. Går man lite på avstånd framträder en helt annan bild.

Bilden av forskningen har varierat under åren. Om den har formen av en mosaik, råder det idag stor enighet om vad som är kittet. Det är kunskapssamhället som vi idag är på väg in i. De flesta akademiker torde både instämma i och bejaka en sådan utveckling. Så länge kunskapsbegreppet inte närmare behöver definieras, utgår akademiker rimligen från att kunskapssamhället är något positivt. De blir ju producenter av framtidens hårdvara, eller av mosaikens element.

Men det ligger också ett latent krav inbyggt i den här utvecklingen. I kunskapssamhället hamnar vetenskapsprocessen i fokus på ett annat sätt än tidigare. Forskaren kunde förr bedriva sin verksamhet relativt ostörd i ensamhet på sin kammare, utan nyfikna frågor från omgivningen. Den norske filosofen Harald Ofstad drev i debatten om atombomben och om fosterdiagnostik tesen att all kunskap inte är nödvändig kunskap. I framtiden blir åsikterna om kunskapsprocessen betydligt vanligare än idag. Forskare kan komma att tvingas ut på den offentliga arenan i betydligt större omfattning än idag. På en arena där kunskapen är politiserad.

Perspektivet på kunskap förändrar sig som vid en närsynt betraktelse av mosaiken. Om kunskapsutvecklingen vore en enkel kumulativ process skulle vetenskapens roll i samhället kunna vara oproblematisk. Sten läggs till sten och bildningen växer. Forskaren skulle då kunna bedriva sin verksamhet under ständigt stigande uppskattning, medan det omgivande samhället fortfarande har att brottas med många former av konflikter. Men vetenskap är en mänsklig verksamhet bland andra och är inte föremål för några ohistoriska privilegier. Kunskapsutvecklingen följer delvis historiens stora vågrörelser. Inställningen till vetenskap hos gemene man är mycket beroende av samhälleliga förhållanden. Den följer inte en rät linje från ignorans till bejakande och vidare till en position som folkhjälte. Frågan är alltså vilket mönster som skapas av alla mosaikbitar när de läggs ut i det stora samhälleliga rummet?

 

Litet men laddat
Religionens förhållande till vetenskapen har ofta varit problematisk. Å ena sidan har klostermiljöerna delvis varit den främsta bäraren av vetenskap. Å andra sidan har kyrkan känt sig hotad av vetenskapens brott med gamla världsbilder. Inom religionen finns en klar uppdelning mellan det onda och det goda. Vetenskapen är varken ond eller god men kan mycket väl vara både och. Kanske är den nutidens utmanare till gårdagens religion? Vetenskap rymmer både positiva utopier och mörka framtidsscenarier i olika människors föreställningar. Precis som inom religionen står kampen mellan två oförsonliga krafter. Utgången av en sådan kraftmätning avgörs inte alltid av vetenskapens utövare.

Vetenskapen har länge varit ett relativt fredat område. Flaggskeppet framför alla andra är naturvetenskapen och kanske främst fysiken. Här har reduktionismen sin starkaste försvarare. Sökandet efter förståelse för hur världen är uppbyggd var länge inriktad på att studera det stora och övermänskliga. Det övermänskliga inom vetenskapen råkade sammanfalla med det övermänskliga inom religionen. Från studier av planeternas rörelser och andra himlakropparar har intresset idag övergått i studier av det allra minsta. Bakom varje fenomen har forskare med framgång funnit samband och orsaker i dess inre, inte någon metafysiskt besjälad "princip". En tidsenlig dröm är att förena alla naturkrafter i en enda teori, teorin som förklarar allt. Vad som återstår sedan är ren formalitet.

Visserligen är det fortfarande samma universum som utforskas av fysikerna idag som tidigare. Men på ett annat plan har undersökningen övergått från det konkreta till det abstrakta. Mikrokosmos kan vi inte länge se med egna ögon eller ta på. Medan det undersökta blir allt mindre, har redskapen för att undersöka mikrokosmos blivit allt större. Detektorerna i elementarpartikelcentrat i Cern är stora som flervåningshus. De är byggda för att uppfatta särskilda indirekta spår efter händelser när elementarpartiklar kolliderar. Alla händelser som undersöks förmedlas via detektorer till analyser i datorer. Dessa i sin tur är inställda på att upptäcka ett på förhand givet mönster. De stora experimenten påminner om ett stort militärt fältslag mot naturens hemligheter, med en samordning av forskningsinsatser som hade gjort Napoleon grön av avund. Generalen på Cern var för en period Carlo Rubbia, som belönades med nobelpriset 1984 efter upptäckten av kraftpartiklar som sedan tidigare bara funnits i teorin.

Den värld som utgörs av stjärnor och planeter, atomer och elementarpartiklar brukar betraktas som objektiv och fri från mänskliga värderingar. Det kan vara en viktig del av förklaringen till att den har haft högt anseende bland många. Samhällsvetenskapen har en tydligare anknytning till mänskliga värderingar och många av dess forskare har sökt efterlikna naturvetenskapen. Det har de knappast till fullo lyckats med, utan kontroverser har varit legio. Samhällsvetenskaperna har inte lyckats göra sig fri från subjektet. En vetenskap som handlar om mänskliga villkor kan inte heller göra det fullt ut.

Världens hittills största energikoncentration har naturvetenskapen frambragt i form av atombomben. Den var ett av de tidigaste exemplen på storskaligt forskningsprogram som får mytbilden av det ensamma geniet att blekna bort i det förgångna. Men trots de förödande krafter som fysikerna har frigjort, har deras anseende inte tagit alltför stor skada. En viktig orsak är vår naturliga förundran inför den materiella världen. Studier av objekt har fascinerat oss människor alltsedan vi började fundera över de lysande prickarna på himlavalvet.

Kombinationen av naturvetenskap och subjekt däremot, har idag en laddning av annat slag än atombomben. Här finns en spänning som kan få stora återverkningar både på vetenskapen och samhället. Naturvetenskapen har frambragt en kärnkraft av helt annat slag än atombomben, men som kan få betydligt större konsekvenser för mänskligheten. I den kärnan finns en central del av själva livet - arvsanlagen eller DNA. Om bomben detonerar kommer hela det vetenskapliga samhället säkerligen att drabbas negativt. Om bomben desarmeras kan resultatet istället bli ökad tilltro till vetenskap.

Livets bomb kan förefalla liten, den ryms i kärnan till varje cell i den levande organismen. I människan. Arvsanlagen har blivit kromosomer, som blivit gener och till slut DNA-spiraler. Den sammanlagda längden hos människans 46 kromosomer är ungefär 1,5 meter. Som material till fysikens kärnkraft handlar det om obetydliga energimängder. Men som bärare av information har den avsevärd kapacitet. Hos människan finns tre miljarder platser för livets alfabet, som består av fyra bokstäver, A, T, G och C. Antalet kombinationsmöjligheter blir mycket stort.

Siffror kan ibland bli häpnadsväckande. En gammal persisk saga (eller möjligen indisk) berättar om hur schackspelets uppfinnare gjorde härskaren lyrisk. Härskaren erbjöd uppfinnaren valfri gåva. Uppfinnaren begärde då ett vetekorn för första schackrutan och därefter två i andra, fyra i tredje och fortsättningsvis dubbelt så många vetekorn för varje återstående ruta. Härskaren accepterade genast förslaget och tyckte att han hade kommit billigt undan. Vid närmare eftertanke visade sig gåvan bli mycket dyrbar. En engelsman har räknat ut att hans hemland skulle kunna täckas med en metertjock vetehög. På samma sätt är det med den till synes oanseliga längden av människans kromosomer. Antalet kombinationsmöjligheter i det mänskliga arvet blir verkligen häpnadsväckande. Ännu en gång har någon räknat på stora tal och uppskattat att antalet möjliga kombinationer blir fler än antalet atomer i hela universum!

Nu är det verkliga antalet kombinationer i arvsanlagen inte lika många som det teoretiska. Uppskattningsvis 99,8 procent av DNA-trådarna ser likadana ut hos alla människor. Men det återstår ändå tillräckligt mycket för att livets kärnkraft ska få stor sprängkraft. Vi har redan sett prov på spänningsfältet mellan beprövad vetenskap och naturens subjekt. I kampen för det heliga livet har vissa abortmotståndare inte dragit sig för att mörda personal på abortkliniker. Djurskyddsorganisationer har också visat prov på stegrad militans. Ändå är vi bara i början på tekniken med genmanipulationer inom växtförädling och bekämpandet av sjukdomar. Genetiken har alltså stora förutsättningar att hamna i ett politiskt slagfält. Men utgången är inte givet på förhand.

 

Naturen börjar bli kontrollerad
Begreppen arv och miljö har knappast funnits som separata begrepp sedan urminnes tider. Om man under tidiga feodala förhållanden reflekterade över dessa saker, måste de har varit oupplösligt förbundna med varandra. Framför allt arvet var statiskt och givet av en högre ordning. Ett nutida begrepp som klassresor förutsätter en mer dynamisk relation mellan samhällsskikten och kunde därför inte ha någon plats i ett feodalt medvetande.

Den sociala ordningen var given av Gud, åtminstone indirekt genom de strikt reglerade livsvillkoren. Naturen var också en gudagåva, både den andliga och den materiella. Växter, djur och människor var skapade med ett syfte. Förståelse för materia och själ var ett sätt att förstå den gudomliga tanken, att komma närmare Skaparen. Naturens cykliska kretslopp av liv och död och återkomst var ett uttryck för Guds ande. Detta speglade även människans väsen och relationen mellan naturen och människan.

Klostren blev den viktigaste institutionen för undersökningar av den gudomliga planen. Dess trädgårdar spelar en central roll som föregångare till universiteten och den vetenskapliga grunden för biologin, kemin och medicinen. I dessa trädgårdar ägnade sig munkar och nunnor åt att kultivera naturen för att komma närmare Gud. Samtidigt lades grunden för framtida teologiska konflikter mellan natursyn och Guds skapelse.

Om astronomi, fysik och matematik utvecklades starkt från 1600-talet med Newtons lagar för mekaniken, kan man inte säga detsamma om biologin. Förtingligandet av naturen begränsades till den döda materien, den viktiga spjutspetsen in i industrisamhället. Det var först vid mitten av 1700-talet som en svensk autodidakt - Carl Linnaeus - senare von Linné - lade grunden till den moderna biologin. Det som redan under hand egen livstid kom att ge honom stor ryktbarhet var utvecklandet av den systematiska botaniken, utifrån kunskap om de nya teorierna om att ståndare och pistiller kunde uppfattas som växternas könsorgan.

Mineralriket är en annan av utgångspunkterna hos Linné. Med det som utgångspunkt utvecklade han ett fröämne till evolutionsteori. Han antog att hela jorden en gång varit täckta av hav, bortsett från det bibliska paradiset i form av en ö, belägen vid ekvatorn. Från denna ö, som hade en bergstopp som nådde över snögränsen, skulle sedan organismerna successivt ha spritt sig över jorden när den höjde sig över havsytan.

De som idag förespråkar en undersökning av det mänskliga arvsanlaget är i viss mån senkomna efterföljare till Linné. Han gjorde många resor för att kartlägga naturens variationsrikedom. Ur detta växte behovet av att systematisera och klassificera denna mångfald. Fundamentet för Linnés klassifikation var blommorna. Genom att räkna ståndare och pistiller kunde växterna indelas i klasser och ordningar och indelning i arter. Kartläggningen av det mänskliga arvet handlar till synes om samma sak. DNA-sekvenser ska kartläggas och gener identifieras.

Den första egentliga evolutionsläran såg dagens ljus i början av 1800-talet, genom Jean-Baptiste de Lamarcks teorier. Den allmänna uppfattning på Lamarcks tid var att förvärvade egenskaper kunde ärvas vidare till avkomman. Även Lamarck omfattade denna inställning. Men han såg dessutom att förändringar av miljön går hand i hand med förändringar i organismernas byggnad, så att en art kan övergå i en ny art. Lamarcks eget exempel var giraffen, som fått sin långa hals genom att i många generationer ha sträckt sig efter bladen i trädtopparna. Vilka mekanismerna var för detta kunde han dock inte närmare förklara.

Nya arter utvecklas ur de gamla. Jämsides med de ständiga förändringarna hos organismerna sker en utveckling mot alltmer komplicerade varelser och högre livsformer, med människan som skapelsens krona. Lamarcks utvecklingsteori angav inte någon mekanism som kunde förklara evolutionens riktning mot det alltmer komplicerade. Han måste ta sin tillflykt till den metafysiska föreställningen om ett inbyggt "strävande". Naturen strävar alltså efter skapandet av människan. Detta drag hos Lamarcks teori gjorde den mer acceptabel för kristendomen än de teorier som Darwin senare skulle lägga fram.

 

Hotfulla livsprinciper
Under Lamarcks tid dominerade den mekanistiska världsbilden fullständigt. Newtons rörelselagar gjorde det i princip möjligt att beräkna planeternas positioner godtyckligt långt fram i tiden. Även naturen bestod av materia som det i princip var möjlig att göra förutsägelser om. Levande varelser består av död materia, men vari består den egentliga skillnaden mellan död och levande materia? Vetenskapen om den döda materien började användas för undersökningar av djur och människor. Den italienske läkaren och naturforskaren Luigi Galvani hade redan före sekelskiftet undersökt elektricitetens inverkan på grodben. Han ansåg sig kunna påvisa ett samband mellan den magiska elektriciteten och grodans benrörelser.

Både läkarvetenskapen och naturvetenskapen finner i dubbel bemärkelse en laddad mötesplats när de spekulerar över livets särart. Bildade grupper inom borgerskapet och aristokratin börjar ana den stora kraft som vetenskapen förmår släppa loss. Det handlar om både hot och löfte, både om kontrollerbara och okontrollerbara krafter.

Det oartikulerade men av det undermedvetna bearbetade manifesterar sig ofta i mytologins skepnad. Studier av mytologier kan därför ge viktiga ledtrådar till förståelsen för mentaliteten hos folk vid olika tider och olika kulturer. Skönlitteraturen är det moderna västerländska samhällets kanske främsta forum för mytologin. Författaren Mary Shelley berättar om nattliga samtal med en läkare och andra författare om "livsprincipens natur". De inspirerades mycket av de senaste rönen inom forskningsfronten och inte minst av just Galvanis experiment. Livsprincipens natur diskuterades livligt i både England och Tyskland. Erasmus Darwin, farfar till den sedemera än mer berömde Charles, inspirerades av Galvani och gjorde undersökningar av hur döda maskar reagerade på elektriska retningar. Elektricitet tycktes besitta den fantastiska förmågan att väcka liv i döda varelser.

Mary Shelley publicerar sin berömda roman ungefär samtidigt som Lamarck publicerar sin evolutionsteori. Av bokens tre huvudpersoner är två forskare i den absoluta forskningsfronten. Den ene, Robert Walton, ska undersöka Nordpolen. Han är övertygad om att det bakom polarisen ska finnas ett beboeligt land. Där är snö och frost bannlysta. Waltons inställning till forskning gäller även för den andre forskaren, i sin ståndpunkt inför de faror polarexpeditionen medför: "En enda människas liv eller död vore ett lågt pris att betala för att vinna de kunskaper jag sökte".

Den andre forskaren är Viktor Frankenstein från universitetet i Ingolstadt i Schweiz. Han har blivit besatt av tanken på att skapa liv, en homunculus eller levande människa. Råmaterialet hittar han i dissektionssalar, slakthus och på kyrkogårdar. Resultatet blev ett monster.

Mary Shelleys roman nådde kommersiella framgångar och blev snabbt överförd till teaterscenerna. Berättelsen är både enkel och mångtydig. På ett djupare plan handlar berättelsen om vetenskapen och vetenskapsmannens ställning i ett samhälle i förändring. Berättelsen får också sin speciella laddning av att förnuftet frigörs från traditionens och känslans band. Värderingar och ståndpunkter går ofta i motsatta riktningar. Monstret är en mekanisk varelse som får mänskligt liv, medan Frankenstein är en mänsklig varelse som stympas av sin vetenskapliga gärning och blir mekanisk.

Frankenstein och monstret utvecklar ett dualistiskt förhållande till varandra, de blir oupplösligt förenade trots att berättelelsen skenbart handlar om konflikten mellan dem. Frankenstein jagar sitt monster över isvidderna. Men när han ser ut att missa spåret är monstret framme och leder honom vidare i jakten. När han är hungrig förser monstret honom med mat. Utan monstret vore Frankenstein död. Frankenstein vill lämna monstret, men detta tvingar sig in i hans liv och omformar det i grunden. Mary Shelley anade vetenskapens stora potential. Människan skapar vetenskapen och vetenskapen skapar människan.

På det mytologiska planet har berättelsen om Frankenstein en livslängd som vida överstiger Mary Shelleys egen. Utvecklingen av transplantationskirurgi och in vitro fertilisation skapar naturliga associationer till vår egen tid. Det pågående Hugo-projektet att skapa en karta över de mänskliga arvsanlagen, skapar samtidigt en ny variant av mytologin. I våra dagar finns en etikett på fenomenet - The Frankenstein Factor.

 

Människan förpassas till djurriket
På 1800-talet utvecklades den industriella reproduktionstekniken inom tryckkonsten. Karikatyrteckningen med sin tekniskt enkla men bildmässigt slagkraftiga framtoning som vi känner den idag utvecklades starkt. En som hamnade i debattens centrum och drabbades av denna affektladdade konstart var Charles Darwin, porträttlikt framställd med en apas kropp. Kopplingen mellan människa och apa var Darwins påfund och väckte vrede i kyrkliga kretsar. Darwins idéer passade illa ihop med tanken på att människan var skapad till Guds avbild.

Darwin hade ofullbordade studier i medicin när han följde med en gradmätningsexpedition på en jordenruntresa. Iakttagelserna på främst Galapagosöarna blev avgörande för hans teoribildning. Han upptäckte att finkfågeln hade utvecklat flera skilda arter på de olika öarna, och hade anpassat sig på olika sätt till de skilda öarna trots att dessa i väsentliga drag liknar varandra. Darwin tolkade detta som att varje art har en naturlig variation. Men de stora likheterna mellan Galapagosöarna gör att skillnaderna strider mot Lamarcks idé för evolutionen.

Det fattades någon kraft som verkar på utvecklingen. Något annat än Lamarcks metafysiska princip. Darwin lade pussel. Han inspirerades bland andra av geologen Charles Lyell, som gick emot den vedertagna katastrofteorin för jordens utveckling. Lyell hävdade att jordskorpans förändringar orsakades av långsamt verkande krafter. Jorden kunde därmed vara tusentals gånger äldre än den bibliskt uppskattade åldern på cirka sex tusen år. Darwin inspirerades även av den engelske prästen Thomas Malthus' befolkningsteori. Malthus ansåg att den stigande nöden under hans tid orsakades av en naturlag: Medan tillgången på födoämnen bara ökade med konstant hastighet, ökade befolkningen med ständigt ökande hastighet. Befolkningsmängden springer ifrån tillgången på mat.

Svält och överbefolkning var alltså en oundviklig konsekvens av denna naturlag. Befolkningen kunde bara hållas i schack genom återkommande krig, epidemier och hungersnöd. Darwin kopplade ihop dessa tankar med utvecklingen hos djurarterna. På grund av de variationer han upptäckt hos en djurart var inte alla lika. Eftersom en art inte kan växa obegränsat måste det i princip finnas för många av dem i förhållande till tillgången på föda. Några av dem måste gå under i kampen för tillvaron. De som överlever gör det därför att de är bäst anpassade.

Darwins tolkning är sträng i en viss bemärkelse. Den tilldelar varken Gud eller människans egen vilja någon central roll. Det första misshagade de kristna. Det andra blev senare en stötesten för det ryska kommunistpartiet. Darwin själv modifierade sin uppfattning om evolutionen på gamla dagar och närmade sig Lamacks ståndpunkter. Men vid den tidpunkten var det inte många som ville lyssna till dessa tankar.

En speciell tolkning av Darwin gjordes av Herbert Spencer. Medan den växande floran av specialvetenskaper undersökte speciella lagar för speciella delar av tillvaron, menade Spencer att man på en tvärvetenskaplig nivå borde kunna ställa upp allmänna lagar för tillvarons alla nivåer. Det finns enligt Spencer vissa utvecklingslagar som har denna allmänna karaktär. Mot slutet av 1800-talet formulerade han sin princip: "Utveckling är en samordning av materia och en åtföljande förlust av rörelse; härigenom går materien från obestämd, osammanhängande likhet till bestämd, sammanhängande olikhet, medan den bevarade rörelsen genomgår en parallell ombildning."

Spencer menar att detta gäller för så vitt skilda områden som utvecklingen av stjärnsystemet, geologin, biologin, den enskilda människan, samhället, språket, konsten, musiken och dansen. Allt i samhället genomgår denna utveckling och att försöka stoppa den försenar eller avbryter en nödvändig process. Utifrån denna princip försvarade Spencer en radikal liberalism inom ekonomi och politik. Han ser en långtgående analogi mellan ett samhälles och en organisms utveckling. Darwins utvecklingslära betraktar han som en bekräftelse på sin egen generella utvecklingsprincip och myntar begreppet "survival of the fittest".

Biologisk utvecklingslära omsatt i samhällsteori i denna form brukar kallas socialdarwinism. Den fick stor attraktionskraft inom vissa samhällsskikt. Överklassen behövde vid sekelskiftet inte längre ha dåligt samvete för tiggare och en arbetarklass i dåligt hälsoskick. Det var bara naturligt. Socialdarwinismen blev seglivad och än mer skulle komma.

Darwin hade funnit en urvalsprincip. Den feodala, statiska och av Gud givna naturordningen hade ersatts av en dynamisk natursyn. Men hur bevarades och vidarefördes förändringarna? Svaret utarbetades långt utanför den vetenskapliga huvudfåran. Paradoxalt nog av en munk i ett kloster i Brno, Gregor Mendel. För honom själv var det inte förenat med några etiska problem att göra studier av korsbefruktningar, även om det senare skulle visa sig att hans Herre därmed skulle få minskat inflytande över världsordningen. Sex år efter Darwins monumentalverk publicerade Mendel sina resultat.

Mendel korsade ärtväxter och observerade hur sju olika egenskaper förändrades från generation till generation. En delstudie gällde färgen på bönorna. Han korsade ärter som bar gröna frön med ärter som bar gula. Resultatet blev ärter som alla bar gula frön. Men när dessa "bastardärter" korsades med varandra i nästa generation blev 1/4 av fröna gröna. Mendel drog då slutsatsen, att egenskaperna var baserade på en materiell struktur som överfördes från modersplantorna utan att själva ändras. Han kallade dem gener och utgick från att de genom fortplantningsmekanismen finns i dubbel uppsättning. Han kunde nu konstruera ett elegant schema som till fullo förklarar fördelningen av arvsanlagen i sina korsningsförsök.

En besvärande invändning mot Darwin var att en värdefull egenskap borde tunnas ut av det naturliga urvalet. När Mendels resultat sent om sider blev kända år 1900, föll arvets bitar på rätt plats. Mendels efterträdare som abbot insåg hur laddad forskningen var och hade låtit bränna de dokument som Mendel lämnade efter sig i klostret. Denna desperata handling visade sig vara förgäves, resultaten fanns ju redan publicerade. En liten slumpfaktor behövdes dock för att Mendels resultat skulle återupptäckas. Denna triumf fick Darwin däremot inte uppleva eftersom han inte längre fanns i livet.

 

Det viljestarka språnget
Rasfördomar är av gammalt datum, kanske lika gammalt som kulturutbytet. Men mot slutet av 1800-talet fick de av den västerländska kulturen sin arroganta uttolkning genom socialdarwinismen. I Carlssons geografibok för läroverket kan vi orientera vår svenskhet: "Vildar och nomader lefva mest i spridda stammar, hvar och en under sin höfding, som härskar med husfaderlig myndighet öfver stammens medlemmar. Endast mera sällan förenas de i ett större rike under en oinskränkt härskare, despoti. Sådana riken äro vanligen ej af längre varaktighet. Först hos kulturfolken har ett lagbundet statsskick uppkommit."

Det stigande intresset för rasfrågor mot slutet av förra seklet var betingad av det kraftigt ökade kulturutbytet som följd av kolonialism och imperialism. Slavhandelns avskaffande i USA aktualiserade behovet av att få den svarta rasen att fungera på de vitas premisser. Men det var inte självklart hur rasbegreppet skulle definieras. Några forskare har hävdat att det finns sex raser, andra bud är 30 och 37. Svenske Carlsson nöjde sig med tre. Ett utslag av den svenska mentalitetens återhållsamhet? Det systematiska mätandet iscensattes: storlek, hårfärg, hjärnvolym och pigmentering kartlades. Men sådana egenskaper som har spelat stor roll för människans anpassning till sin miljö förbisågs oftast, som fantasi och socialisation.

Under 1900-talet utvecklades socialdarwinismen till eugenik, idén om att förbättra människan genom biologisk förädling. Det kunde dels handla om tvångssterilisering, dels om stimulerat barnalstrande hos vissa särskilt lämpade. Många forskare inom genetiken bejakade utvecklingen. Andra höll en låg profil och gick i "inre exil". År 1921 inrättades i Uppsala Statens institut för rasbiologi efter bred politisk uppslutning i riksdagen. Först mot slutet av 30-talet började en inomvetenskaplig kritik mot eugeniken att publiceras, men då var Hitlers rasmaskineri redan satt i rörelse.

En helt annan väg gick regimen i Sovjet. Centralkommittén i kommunistpartiet ansåg att både den mendelska genetiken och socialdarwinismen var utslag av borgerlig individualism och stred mot den dialektiska materialismen. Kritiken mot darwinismen gällde främst två saker. För det första tilldelas inte de materiella omständigheterna, miljön, någon huvudroll i evolutionen. För det andra är variationerna inom en population baserad på medfödda skillnader mellan individerna. Den samlade kritiken var att dialektiken mellan naturen och människan blev eliminerad.

Ingenjören bakom den anpassningen av utvecklingsläran till den sovjetiska ideologin var Teofim Lysenko. Redan under krigsåren befäste han sin position på genetikens bekostnad och några år efter kriget blev hans idéer sanktionerade på högsta politiska nivå. Om genetikernas tystnad var självvald i Västeuropa inför eugeniken, blev den påtvingad i Sovjet under lysenkoismen.

Lysenko grundade sin teori på Lamarck. Kollektiviseringen av jordbruket och behovet av att kunna visa snabba förbättringar i avkastningen gynnade Lysenko. Han lovade en snabb ökning av jordbruksproduktionen, baserad på teorier om förvärvade egenskapers nedärvning. Lysenko utvecklade en teori som han kallade lagen om självgallring. Om man planterade 30-40 träd i en klunga, skulle ungefär 30 växa till sig, men därefter skulle 29 av dem dö i stillhet som ett uttryck för en slags ädel självuppoffring, som tjänade det enda överlevandes väl, eller som Lysenko kommenterade: "Det måste understrykas att för det enskilda trädet i gruppen äger självgallringen eller döden inte rum för att det är trångt utan för det uttryckliga ändamålet att säkra att de inte ska bli för tätt hopträngda i framtiden."

Prövningens tid var inne. Lysenkos idéer omsattes i praktiken i form av ett trädplanteringsprogram i steppregionerna. Träden i skogsplanteringar över enorma områden i Sovjet vägrade emellertid envist att lyda Lysenkos lag. På 60-talet måste Lysenko medge att projektet slagit fel. Skandalen började bli uppenbar för alltfler. Enligt några bedömare kan Lysenkos och Chrusjtjevs samtidiga fall förklaras med den misslyckade jordbrukspolitiken.

Lysenkos teorier är ännu ett exempel på hur laddad frågan om livets grundstrukturer och arv och miljö är. Hos Lysenko tycks miljön ha en metafysisk vilja till altruism. Men som vi ska se längre fram finns även teorier där arvsanlagen ges en metafysisk vilja.

 

Visionerna blir privata
Atomer må vara aldrig så fascinerande studieobjekt i sig. När de ingår i processer som rör livets väsen får de en särskild laddning. Den historiska genomgången antyder en stark förbindelse mellan arv, miljö och samhälle. Miljontals människor har framlevt ett liv i undernäring och jämmer inför socialdarwinismens döva öron. Sex miljoner judar avrättades tack vare eugenikens förblindande logik. Hur många ryssar som har fått svälta i lysenkoismens namn tiger man om.

Under de senaste decennierna har mikrobiologer och genetiker oftast inte känt något släktskap mellan den egna verksamheten och de historiska exemplen ovan. Många tycker förmodligen att det är en orättvis betraktelse. Idag finns en tydlig rörelse i riktning från samhälle till individ. Men är livets mekanismer därmed mindre politiska?

Efterkrigstiden har med parentesen Lysenko inneburit en triumfmarsch för arvsprincipen. Biokemisterna hade tidigare visat att kromosomerna innehöll både proteiner och nukleinsyra, DNA. Precis vid krigsslutet blev det klart att det var DNA som var kromosomernas byggstenar. Men hur kunde DNA, som består av fyra grundelement, vara bärare av de gener som en växt eller ett djur består av?

Det blev Francis Crick och James Watson som löste pusslet. För ett manshögt pussel var precis vad de lade med hjälp av metallbitar. De analyserade bilderna från undersökningar av kromosomerna med röntgenkristallografi och byggde upp en modell i tre dimensioner. Lösningen presenterade de 1953, vilket av somliga anses vara århundradets biologiska upptäckt. DNA visade sig vara en dubbelspiral som kan kopiera sig själv. Ganska snart kom man även underfund med hur generna styr tillverkningen av cellens proteiner och därmed hur de inverkar på cellernas och hela organismens livsprocesser. Molekylärbiologin gick en gyllene tid tillmötes.

Jakten på arvets innersta beståndsdelar kunde starta. Blickarna riktades naturligt mot kedjan av DNA-molekyler. Här finns ett mönster som är möjligt att analysera. I sin enkelhet kan den liknas vid informationsmängd. Informationsbärarna består av fyra nukleotider, kallade A, T, G och C, som uppträder parvis. A och T är komplementära, de kopplar alltid ihop varandra i dubbelspiralen. A kan inte kopplas ihop med samma nukleotid, inte heller med G eller C. På samma sätt är G och C komplementära. Häri ligger hemligheten till att dubbelspiralen kan kopiera sig själv när en cell ska dela sig.

Varje cell i en organism består av en cellkärna och omgivande cytoplasma. Vid varje celldelning bevaras cellkärnan medan cytoplasman kan förändras lite. Till slut kan cellerna i en organism bli mycket olika varandra, som människans nervcell och hudcell. Frågan om orsak och verkan ska inte diskuteras här, men differentieringen hänger ändå samman med vilka delar av DNA-spiralen som är aktiv för tillfället. De proteiner som produceras i cellen sker efter instruktioner som ges av DNA-spiralen. Därför är det inte heller fel att se DNA-spiralen som arvsanlagens informationsbärare.

Ett protein består av ett antal aminosyror kedjade vid varandra, normalt från några hundra till några tusen till antalet. Men resultatet blir inte som en lång sytråd eller ett grässtrå med smultron, utan en komplicerad tredimensionell struktur. Ytstrukturen på proteinet har avgörande betydelse för dess funktion i cellen. Vilken aminosyra som kopplas på den växande proteinkedjan bestäms av tre baser i DNA-molekylen, dvs en kombination av A, T, C och G. Tre baser kodar för en aminosyra. För varje plats i DNA-molekylen finns fyra valmöjligheter. Teoretiskt kan det finnas 64 (4x4x4) olika aminosyror, men i praktiken är antalet variationer reducerat till 20.

Med 20 olika aminosyror kopplade i kedja blir det teoretiska antalet varianter av proteinerna fortfarande mycket stort. De delar av DNA-spiralen som är aktiva och utgör instruktionen för tillverkningen av ett protein har identifierats som de mendelska generna, med en reservation i form av en komplikation. De arvsanlag som Mendel studerade var några få och väl definierade egenskaper. Varje sådan egenskap definierade han som en gen. Men ett arvsanlag, exempelvis färgen på en böna, kan antingen vara resultat av en enda gen eller samspel mellan flera. Med den reduktionistiska forskningens strävan efter förenkling och teorikontroll, följer en strävan efter att hitta arvsanlag som är beroende av en enda gen.

Den sammanlagda längden på människans 46 kromosomer är en och en halv meter. Det blir tre miljarder par nukleotider. Informationsmängden i DNA-molekylerna överstiger vida vad som behövs för att skapa en ny individ med sina troligen minst 100.000 par gener. De studier som hittills gjorts ger uppskattningen att ungefär 5% av cellens DNA utgörs av gener. När man jämför olika individer av människosläktet med varandra - kvinnor, män, asiater, afrikaner och européer - på DNA-nivå liknar alla varandra till 99,8%. Frågan om eller vilken funktion resten av kromosomernas DNA har återstår att besvara. Rent matematiskt är likheterna större än skillnaderna. Därför bör en stor del av "överskottet" rimligen användas för att göra oss till just människor. Men eftersom studier av "överskotts-DNA" troligen inte har samma digitala avgörbarhet i form av Ja-Nej som generna, kan en undersökning av dessa DNA-sekvenser bli betydligt mer komplicerad.

DNA-molekylerna kopierar sig själva med förunderligt stabil precision vid varje celldelning. Men ibland föds individer med missbildningar, vilket inte minst befolkningen runt Tjernobyl fått erfara efter kärnkraftkatastrofen. Radioaktivitet har visat sig vara en mekanism som kan påverka DNA-molekylens delningsprocess, så att någon av arvets bokstäver byts mot en annan. Men dessa mutationer kan till synes även ske spontant. Ibland ger det positiva effekter, ibland negativa. Men det händer också att någon effekt över huvud taget inte kan märkas. På molekylär nivå är detta den felande länk i teorin som Darwin behövde för att förklara sin evolutionsteori.

Fokuseringen på DNA-strukturen kan tyckas vara naturlig. En kartläggning av generna skulle kunna ge ökade insikter i arvets mekanismer hos människan. Men tre miljarder tecken i livets alfabet är en förskräckande mängd. Många molekylärbiologer ansåg därför att man borde identifiera och närmare studera de gener som man är särskilt intresserad av, exempelvis sjukdomar som beror på defekter i en enda gen. Idag känner man till cirka 5.000 sådana monogena sjukdomar. James Watson argumenterade för en fullständig kartläggning av alla kromosomer: "En viktigare uppsättning instruktionsböcker kommer aldrig någonsin mer att upptäckas av mänskligheten. När det genetiska budskapet som ligger dolt i våra DNA-molekyler till slut kan tolkas, kommer det att ge oss det slutliga svaret på alla de kemiska fenomen som ligger bakom mänskligt liv."

Först gäller det alltså att göra en kartläggning av arvsanlagen, vilket nu är påbörjat under det svenskklingande namnet Hugo: Human Genome Organisation. Vid starten 1988 räknade man med att detta internationella samarbetsprojekt skulle kunna avslutas några år in på nästa sekel, men enstaka optimister tror att arbetet ska vara avslutat på denna sida om sekelskiftet. Metoderna för kartläggningen har utvecklats under resans gång, och det finns nu även anläggningar som scannar arvsanlag automatiskt.

 

Nyckeln till livets hemligheter
Det kan tyckas vara naturligt att mer komplicerat liv har större uppsättning gener än mindre komplicerat. En bakterie har också färre gener än en människa. Men om man vill använda detta som ett redskap för någon form av klassifikation får man problem. Om man skulle räkna antalet gener som mått på livets komplexitet, skulle vi människor stå på samma nivå som en vanlig mus. Tanken är säkert inte speciellt tilltalande för de flesta. Däremot har detta haft stor betydelse för valet av försöksdjur inom den medicinska forskningen.

Musen ingår också i Hugoprojektet, liksom bland ytterligare några livsformer även en vanlig bagerijästsvamp. En fullständig kartläggning av dess kromosomer, visar att svampen har gener för betydligt fler proteiner än den behöver för sin överlevnad. Hugo har alltså givit den intressanta erfarenheten att Mendels enkla genmodell måste modifieras på något sätt.

Även växtrikets arvsanlag består av DNA. Det är därmed fullt möjligt att byta ut arvssekvenser mellan djur och växter, eller mellan växter och djur som sinsemellan inte kan korsas med varandra med traditionella förädlingsmetoder. Det etiska i dessa nya metoder kan och bör diskuteras. Men på molekylär nivå spelar det naturligtvis ingen roll om bokstäverna för livets alfabet, A, T, G, C, kommer från en växt eller ett djur. På denna nivå är de identiska. Det centrala problemet är snarare vilka effekter som blir resultatet av de nya arvskombinationer som kan konstrueras och som hittills inte har utvecklats av naturen själv eller ens med traditionell förädling. Vid traditionella förädlingsmetoder sker en successiv förändring av en art i en viss miljö, medan en genmanipulerad art kan förändras utan samspelet med miljön.

Möjligheten att byta ut bitar av arvet mot andra bitar är den nya metod som används för att få fram specialdesignade möss. Forskarna önskar sig här i första hand inte normalt fungerande gener, utan möss med en gen som är skadad och med stor sannolikhet utvecklar någon specifik sjukdom. Likheten mellan musen och människan gör att man kan få information om vad den speciella genen har för funktion när den fungerar normalt. På detta sätt kan man få fram en mus som snabbt utvecklar cancer, som därefter användas för behandling mot sjukdomen. Inom växtriket kan sockerbetan stå som exempel på hur man kan använda metoden. Här görs försök att skapa en sort som tål ogräsbekämpningsmedel. En kontroversiell del i detta projekt är att vissa företag som bedriver denna forskning strävar efter att kunna sälja både grödan och ogräsbekämpningsmedlet i ett paketerbjudande.

Det befruktade ägget är också föremål för intensiv forskning. Det just befruktade ägget är encelligt med en parvis uppsättning av alla kromosomer. Därefter börjar en celldelningsprocess som slutar först med döden för hela individen. Varje cell i den färdigvuxna individen innehåller precis samma antal kromosomer, med undantag av könscellerna. De flesta celler i människokroppen kan dela sig, men de kan inte därmed skapa en ny individ. Däremot kan det befruktade ägget efter några få delningar delas i mindre delar. Spontant kan det ske och ge upphov till enäggstvillingar. Nu finns det tekniska lösningar att åstadkomma detta laborativt. Om man låter dessa nya delar växa till sig några delningar, kan processen upprepas. På så sätt kan man teoretiskt få godtyckligt många ägg med samma genetiska uppsättning. Men frågan är om det i praktiken finns en gräns för möjliga delningar? Det skulle i så fall tyda på att det finns ett minnessystem i DNA som ännu inte är upptäckt.

Rekordet för hur många embryon som kan odlas fram från ett enda befruktat koägg var 13 stycken år 1990. Den som vill starta big business i framavlandet och mångfaldigandet av en superko tycker naturligtvis att siffran inte imponerar. En helt ny tanke har därför dykt upp i avelskretsar. Ett embryo som vuxit till sig lite innehåller massor av celler, som i sin tur innehåller cellkärnor med identiskt DNA. Varje ko bär ägg för tusentals avkommor och metoderna blir alltmer förfinade för att vaska ut dessa till laboratoriemiljö. Den nya metoden går ut på att befrukta dessa ägg och därefter byta ut cellkärnorna mot de cellkärnor som kan erhållas från "avelsembryot".

Sådan ser avelsvisionen ut: En massa ägg med samma genetiska uppsättning. Tanken är att resultatet ska bli lika många fullvuxna kor. Det har fötts fram hundratals sådana kalvar, men resultatet har inte alls blivit någon massupplaga av samma ko. Födelsevikten kunde skilja upp till 40 kilo. Som fullvuxna var korna allt annat än identiska. Drömmen om den massproducerade kon sprack.

Man kan fråga sig om det kan finnas någon invändning mot dessa nya tekniker. På molekylär nivå finns det många likheter mellan de beskrivna metoderna och gammal traditionell förädling. Människan har sedan urminnes tider prövat metoder för att få fram bättre, större och rikare skördar. Vi har denna gamla tradition att tacka för alla olika arter av äpplen, sädesslag och ett otal andra grödor. Hundar är ett annat exempel på hur människan har lyckats avla fram de mest skilda varianter av en och samma urhund. Vissa varianter är så speciella att de inte skulle kunna överleva utan en mänsklig hjälpande hand.

Byggstenarna till DNA ser likadana ut, oberoende av om de är resultatet av upprepade förädlingar, spontana eller biokemiskt framställda. Det är molekylärbiologernas försvar. I framtiden blir det inte lika tidsödande att utveckla nya livsformer. Det som förr kanske tog århundraden, kan i framtiden förkortas till några få år. Jästsvampar har visserligen kort förmeringstid, men eftersom den förökar sig genom delning är det ett komplicerat arbete att hitta skräddarsydda varianter. Carlsbergs bryggerier i Köpenhamn har arbetat vetenskapligt med att utveckla bryggerijästsvamp i över hundra år. Avsikten har varit att hitta svampsorter som ger en välkontrollerad industriell öltillverkningsprocess och att få kortare jäsningstid. Med genteknikens hjälp räknar bryggeriet med att kunna öka kontrollen vid tillverkningen.

Det största trumfkortet har molekylärbiologerna i utsikterna att bota mänskliga sjukdomar. Om cancerns gåta ska lösas blir det på molekylärbiologernas område som det stora genombrottet kommer att ske. Men det är långt ifrån bara cancersjukdomar som jagas. Stor möda har lagts ned på att spåra sjukdomar som beror på defekter i en enda gen. Många sjukdomar har hittats, som cystisk fibros, Duchennes muskeldystrofi och blödarsjuka. Andra förslag är mer kontroversiella, som anlag för alkoholism och schizofreni. Totalt anser sig molekylärbiologerna ha funnit 5.000 sjukdomar som beror på defekter i en enda gen, och antalet kommer att fortsätta att växa.

Etiska diskussioner om den nya DNA-tekniken slutar ofta med frågor om botmedel mot olika ärftliga sjukdomar. Många som är bärare av ärftliga sjukdomar har idag tre möjligheter att skaffa friska barn. En möjlighet är att adoptera. En andra är att hoppas på vinst i arvslotteriet. En tredje är att göra fosterdiagnostik under den egna graviditeten och därefter eventuellt göra abort. Detta kan sedan upprepas tills dess ett friskt foster uppenbarar sig. Många hoppas att det ska bli tillåtet att göra undersökningen redan innan ägget placeras in i den blivande modern.

Läkemedel behövs även för redan födda. En tanke har dykt upp att producera läkemedel med biologiska metoder. En redan etablerad metod är att använda bakterier för produktion av insulin och antibiotika. En annan tanke är att producera mediciner i mjölk. Ett mjölkproducerande djur är framför allt lämpat för produktion av proteiner. I Skottland har forskare lyckats ändra generna i några får så att de producerar blodprotein för blödarsjuka. Nya projekt finns planerade.

Man kan inte beskylla molekylärbiologerna för att sakna visioner. Bland mängden av förslag förefaller ibland några att ligga snubblande nära science fiction. Ju fler upptäckter som görs i genernas styrmekanismer, desto fler djärva förslag dyker upp. En grundfråga som har intresserat forskare, är hur mekanismen fungerar som styr utvecklingen från den första cellen till differentierade organ. Man har funnit att vissa gener aktiveras vid kritiska övergångsfaser. Försök där en sådan gen sätts ur spel på ett musembryo har givit resultatet att utväxten av hals och huvud har stoppats. Några forskare antar att man här har en viktig nyckel till evolutionens mekanismer.

Om man kan förhindra utväxten av organ, kanske man även kan göra motsatsen, dvs stimulera utväxten av organ? Den första cellen innehåller nyckeln till en fullständig varelse. Går det att styra utvecklingen, så att man kan odla fram ett speciellt organ? Då vore kanske transplantationskirurgins organbrist löst en gång för alla. Begreppet homunculus får en ny innebörd. Kanske fann Frankenstein sitt hjärta i en glasburk, men det har bara en skenbar likhet med produktion av hjärta in vitro som vissa molekylärbiologer här spekulerar om.

 

Miljöns riktning mot det komplexa
Inom fysiken har den dominerande världsbilden i det närmaste totalt herravälde. Framgångarna för den reduktionistiska tankestrukturen har lämnat tydliga avtryck inom andra vetenskapsgrenar. Inom biologins domäner har samma idétraditionen uttryckts som socialdarwinism eller biologisk determinism. Biologin är inte en monokultur på samma sätt som fysiken, men det är reduktionisterna som har initiativet och som bidrar till det stora flödet av forskningsprojekt inom molekylärbiologin.

En inomvetenskaplig skepsis saknas dock inte. Bland de frågor som finns på dagordningen står frågan om drivkrafterna för evolutionen. Den reduktionistiska biologin utgår från förändringar hos individen. En kritisk invändning är att individen som grund snarare är undantag än regel. Den naturliga sociala gruppen har många gånger överordnad betydelse. Enheten kan vara familjen, en nära förbunden stam av närbesläktade familjer, en geografiskt sammanlevande population, eller rent av ett ekosystem av olika arter som lever i ett stabilt samspel med varandra. Med det perspektivet blir det stor skillnad på att fokusera på att den bäst anpassade individen överlever och att fokusera på det ekosystem som är bäst anpassat för individen.

I det senare fallet kan evolutionen styra utvecklingen av egenskaper som kommer att vara till fördel för hela ekosystemet. Ett exempel på sådan "ekosystemselektion" har iakttagits i ett system som utgörs av kaniner, mygg och myxoma virus. Det började med att européer införde kaniner i Australien för att jaga enligt gammal engelsk sed. Jakten gick inte bättre än att kaninerna förökade sig så kraftigt att de skapade problem för farmarna. För att hålla antalet kaniner under kontroll införde man år 1950 ett virus kallat myxoma, för att angripa kaninerna.

De första virusstammar som infördes var alltför dödliga för kaninerna. Resulterade blev att överförandet av virus med hjälp av myggen mellan kaninerna gick långsamt. Kaninerna dog innan myggen hann föra smittan vidare. Men på mindre än tio år hade viruset genetiskt utvecklats så, att det var mindre farligt för kaninerna. Kaninerna å sin sida hade samtidigt ökat sin motståndskraft och åter blivit en landsplåga. Ett argument mot den biologiska determinismen är att detta snarast visar på en evolutionistisk utveckling, där en art - myxoma - måste undertrycka sin livskraft för att säkra det ekosystem som den är beroende av.

Miljöperspektivet tvingar in biologiska förlopp i allt större komplex. Överblickbarheten blir ett av huvudproblemen. Reduktionismen verkar i diametralt motsatt riktning och utgår från ett biologiska fenomen kan hållas diskreta och åtskiljbara från varandra. Den logiska strukturen ryms inom ett antingen-eller tänkande, men det kan också vidareutvecklas. Många filosofiska diskussioner har utvecklats ur skapandet av en antites till en rådande dogm. Ur denna dialektiska motsättning har sedan utvecklats en syntes och ny kvalitet. Grundfrågan har därefter vidareutvecklats utifrån ett nytt perspektiv.

Ett försök att överbrygga konfrontationen mellan arvperspektivet och miljöperspektivet kan vara att frigöra sig från tanken att endera av dessa perspektiv är överordnad. Utan miljö finns det ingen organism, och omvänt finns det ingen organism utan miljö. Organismer anpassar sig inte på något enkelt sätt till en statisk miljö utan de skapar, förstör, ändrar och omvandlar miljön genom sina egna livsaktiviteter. Aktiviteterna bidrar till att skapa ny miljö.

Den relativa tillväxten hos majshybrider kan stå som exempel på detta samspel. Alla majshybrider växer bättre när man ökar mängden kväve, vatten och solsken. Vissa mer än andra. Ett stressexperiment med förändringar av miljön visar att moderna majshybrider växer betydligt bättre än de sorter som fanns för femtio år sedan, när de får växa tätt och inte får så mycket kväve, ljus och vatten. De äldre hybriderna däremot är överlägsna när plantorna inte står så tätt utan får växa mer fritt. Växtförädlingen har alltså egentligen inte utvecklat bättre sorter av majsen, utan ett urval av hybrider som klarar sig bättre än de gamla under stressförhållanden.

Ett specialfall av diskussionen om arv och miljö är frågan om individen eller arten är subjektet i evolutionen. Om det är arten som är den dominerande faktorn kan man förstå ett altruistiskt beteende hos individen. Den kan ha ett beteende som är till fördel för arten men inte nödvändigtvis för sin egen individ. En biologisk reduktionist är främmande för tanken att en individ i en art skulle offra sig för artens överlevnad. Det är snarare så att individernas egna överlevnadsbeteenden styr utvecklingen av arten. Men det finns utrymme för altruism även i det individorienterade perspektivet. Den engelske evolutionsbiologen William Hamilton har visat, att det under vissa givna förutsättningar kan löna sig för en individ att uppträda altruistiskt. Om de individer som tjänar på uppoffringen är så nära besläktade med altruisten att hans, eller rättare sagt hans geners, förlust är mindre än motsvarande vinst hos släktingarna.

 

Arvets riktning mot enkelhet
De biologiska reduktionisterna har initiativet inom biologin och det är dit forskningsanslagen koncentreras. Här handlar det mest om att sopa undan en del obehagliga miljöargument, eller att betrakta dem med ett milt överseende. För vad är beståndsdelarna hos levande organismer, om inte en samling atomer? Mänskligt liv och mänskliga handlingar är oupplösligt förbundna med biokemiska egenskaper hos de celler som bildar individen. Dessa egenskaper i sin tur är entydligt bestämda av beståndsdelarna i generna. Orsakskedjan för mänskligt beteende går alltså från individen till samhället. Den mänskliga naturen är genetiskt bestämd. För reduktionisterna är ett bra samhälle antingen ett som stämmer överens med den angivna mänskliga naturens grundläggande konkurrensinriktning eller en omöjlig utopi.

Schizofreni är en sjukdom som tydligt skiljer argumenten åt, beroende på debattörernas utgångsperspektiv. För en biologisk reduktionist är sjukdomen orsakad av biokemiska förändringar i hjärnan, jämfört med en frisk person. Dessa beteendeförändringar i sin tur är påverkade av biologiska händelser som har sitt ursprung i arvsanlagen. Forskargrupper med denna inriktning har sökt och ansett sig ha hittat en genetisk kandidat till schizofreni.

Hur hittar man denna genetiska defekt i det närmast oändliga havet av arvsanlag? Standardmönstret är att söka efter individer som uppvisar liknande symptom. Därefter försöker man finna ett gemensamt mönster på DNA-nivå, som samtidigt entydigt skiljer sig från friska individer. Förutsättningen för metoden idag är att schizofreni är orsakad av en defekt i en enda gen. Kritikerna menar att en så komplicerad sjukdom knappast låter sig reduceras till defekt i en enda gen. Sjukdomsorsakerna ska enligt många debattörer istället sökas i den sociala miljön. Någon brygga mellan de olika ståndpunkterna finns inte i sikte.

De mest radikala biologiska reduktionisterna går än längre och utvecklar en ny variant av socialdarwinismen, sociobiologin. Den kanske mest kände förespråkaren är Edward Wilson. Han vill ge biologiska förklaringar till sådana fenomen som religion, etik, krig, folkmord, samarbete, konkurrens, företagsamhet, indoktrinerbarhet och illvilja. Existensen av religionen ser Wilson som ett bevis för att den har ett biologiskt överlevnadsvärde. Han har myntat begreppet "själviska gener" och det är dessa som utnyttjar religionen för sin egen spridning. Med utgångspunkt från ett program för att förstå hela samhället, förutspår han en framtid där neurobiologer och sociobiologer kommer att kunna leverera nödvändiga kunskaper för de politiska besluten i samhället.

Begreppet själviska gener tilldelar generna ett metafysiskt medvetande. Kanske är det rent av så att generna har skapat människan som en slags fortplantningsprocess för sig själva? Återstår ännu för oss att upptäcka att det är böckerna som skapar biblioteken, som i sin tur skapar forskare för att kunna förmera sig? Är man välvillig kan man se detta metafysiska medvetande som en ersättning för ännu ej upptäckta men indirekt identifierade mekanismer i arvsanlagen. Det metafysiska perspektivet ansluter i huvuddrag till den individorienterade utvecklingsteori som representeras av den biologiska reduktionismen. Mot slutet av 70-talet har sociobiologin fått vetenskaplig uppslutning både bland biologer och antropologer. Med tanke på Wilsons ambitioner är det kanske inte helt överraskande att även ekonomer bjuder på artiklar med rubriker som: A Genetic Defense of the Free Market.

Fastän sociobiologer ibland tvekar att hävda den genetiska kopplingen till varje detalj i mänskligt beteende, har påståendet om en yttersta koppling till arvet haft stor attraktionskraft långt utanför de traditionella biologiska domänerna. Det dröjde alltså inte länge, förrän politiken åter klev ned i ärftlighetsforskningen. Men till skillnad från tidigare handlar det inte om artskillnader inom människosläktet, utan om den enskilda individens genetiska uppsättning.

 

Skapelsens krona och den fria viljan
Den biologiska determinismen och sociobiologin driver sin förklaringsmodell så långt att livet ytterst handlar om samverkan mellan olika kombinationer av atomer och molekyler. Om studier av DNA-molekyler ska vara meningsfullt, måste analysen stanna ovanför kvantfysikalisk nivå. På kvantfysikalisk nivå är varje enskilt fenomen prisgivet åt slumpen och sannolikheter. Däremot skulle kvantfysiken kunna finnas med i förklaringsmodeller för uppkomsten av mutationer.

Reduktionismen kan alltså inte gå innanför atomerna för att kunna användas som redskap för molekylärbiologerna. Men om man finner orsakssamband hela vägen från individ till DNA-molekyl, måste man fråga sig vart den fria viljan har tagit vägen? Om varje val man gör är en följd av det mentala tillståndet vid valögonblicket och om mentala tillstånd är delar av en naturlig orsakskedja som utgår från föregående tillstånd, är man då verkligen fri?

Detta är en kärnfråga för biologiska reduktionister, för argumentationen är inte starkare än orsakskedjans svagaste länk. Om man släpper kravet någonstans i kedjan mellan mänskligt beteende och arvsanlagen, öppnar man en slussport för miljö och diverse komplikationer. Då vore det rent av meningslöst att koncentrera sig så ensidigt på arvet.

Den fria viljan brukar användas som skiljemärke mellan människan och andra djur. Det är den fria viljan som förklarar varför människan är skapelsens krona. Många biologer inser reduktionismens dilemma, samtidigt som de fascineras av sociobiologin. Lösningen för några av dem är att sociobiologin är tillämplig för djur men inte människor. Men vad är det som skiljer människor i London från en population av savannbabianer? Är det någon mystisk oöverbryggbar avgrund av krafter som formar människosamhällen och de som formar andra organismers samhällen? Hur kunde då människan ta steget från djurriket? Var det när hon lyckades fånga den fria viljan? Var förvaras den i så fall, om den inte har någon bindning till den mänskliga organismen?

Socialdarwinismen har sina rötter i den tidiga evolutionsteorin och håller sig på artnivå. Omtolkad till människan som social varelse, blev det vetenskapens bidrag till rasismen. Utbredningen var inte begränsad till Tyskland utan i stort sett hela västvärlden. Redan 1924 stiftade USA en lag om begränsning av invandringen för främst folk från östra och södra Europa. Forskare och andra intellektuella vittnade i kongressen om att slaver, judar, italienare och andra var underlägsna på rasmässiga grunder. Den tyska rasmaskinen började med tvångssterilisering av mentalt och moraliskt icke önskvärda grupper. De första fröna såddes framgångsrikt med hjälp av folkupplysning och propagandafilmer. Sår vi själva några frön idag?

Sociobiologin är inte rasistisk i socialdarwinistisk bemärkelse eftersom den är relaterad till utvecklingen på individnivå. Men både socialdarwinismen och sociobiologin har implikationer till samhället och människan som social varelse. Det är samhället som är kopplingen mellan de bägge teorierna. Den nynazistiska gruppen National Front i England hänvisar sin rasism till sociobiologin. Enligt deras tolkning har människan under miljontals år av utveckling genetiskt nedärvda egenskaper som gör oss främlingsfientliga. I inledningen till boken Sociobiology - the New Synthesis skriver Edward Wilson: "Det är inte för mycket sagt att sociologin och de andra samhällsvetenskaperna, likaväl som de humanistiska disciplinerna, är de sista grenarna av biologin som väntar på att inkluderas i den moderna syntetiska teorin."

Wilson modifierar sina uttalanden emellanåt och lägger in en reservation, för att visa att han är medveten om kulturens roll för samhället. Men ett av hans mest citerade uttryck är att generna håller kulturen i koppel. Den danske biokemisten Jesper Hoffmeyer avrättar sociobiologin med reduktionistisk stringens: "Kemi är ju ingenting annat än fysik, och biologi har blivit kemi via den molekylära biologin. Går vi till neurofysiologin så är den i full gång med att bli molekylärbiologi, liksom psykologin försöker få fotfäste i neurofysiologin. Och sociologin kan när allt kommer omkring baseras på psykologin, ekonomin på sociologin och historien på ekonomin. Med andra ord, historia är i själva verket fysik?"

Här har vi det reduktionistiska dilemmat i ett nötskal. För att kunna driva ett reduktionistiskt kedjeresonemang måste varje steg vara entydigt. Som Hoffmeyer visar tar många biologer alltför lättvindigt på detta stränga krav.

Är socibiologin därmed begravd för alltid? Kanske delvis, men en social rörelse styrs ju inte bara av rationalitet. De som förespråkar rasistiska ståndpunkter utifrån arvsanlagen är inne i en återvändsgränd. Dagens molekylärbiologer måste rimligen anse att tyskarnas försök att avla fram en germansk arisk ras genom att låta utvalda SS-män kopulera med lika utvalda Mädchen var mycket grovhugget, jämfört med de gentekniska metoder som finns idag. Men här finns samtidigt en möjlig förlängning av sociobiologin. Vad som är människovärde och vilka egenskaper som är skadliga eller värdefulla kan i framtiden bedömas på det individuella planet, oberoende av rastillhörighet. Istället för att ställa olika sociala grupper mot varandra, kan vi få en framtid där motsättningen transformeras så att individer ställs mot varandra.

Hur mycket man än tolkar in mänskligt beteende hos sina husdjur, blir de aldrig människor. Gener är delar av DNA-molekyler och kan varken vara själviska, röksugna eller trotsiga. Men ju längre Hugo-projektet framskrider, desto fler blir buden om enkla arvssamband mellan sjukdomar, socialt beteende och våra gener. Vi blir i stigande grad fångar i vårt eget arv, enligt denna form av biologisk determinism. Ju länge Hugo-projektet framskrider, desto mer blir vår frihet lika begränsad som tåget på ett räls. Loket heter Hugo och det dundrar fram med allt högre hastighet. Ju längre Hugo kommer in i det genetiska landskapet, desto starkare kan anspråken bli på en identifikation med det biologiska och sociala landskapet. Men något stöd för rasism finns inte att hämta hos Hugo. Intresset är fokuserat till individen och inte rasen. Det betyder dock inte att det skulle saknas social sprängkraft i Hugo-projektet.

USA har genom sin speciella historia utvecklat ett rastänkande som dröjer sig kvar än idag. Det ekonomiskt välbärgade övre skiktet i samhället har lägre nativitet än fattiga svarta och invandrare. Fysikern och nobelpristagaren Arthur Shockley propagerade mot denna bakgrund för en speciell form av födelsekontroll på 70- och 80-talen. personer med intelligenskvot under 100 skulle belönas om de lät sig steriliseras. Spermabanker med kvalitetsgaranterad nobelprissäd var ett annat förslag i tiden. Med Hugo-projektet kan denna debatt återkomma, men på en mer vetenskaplig nivå.

Vi väntar med spänning på att någon ska upptäcka intelligensgenen. Kandidater finns redan idag. Då skulle nobelprissäden betraktas som en illa riktad kulspruta jämfört med de förfinade metoder som kan användas för att sortera bort de enfaldiga med enkel fosterdiagnostik. Intelligens är annars ytterligare ett exempel på hur åsikterna går isär om hur begrepp ska definieras. De som söker intelligensgenen kanske borde sända en tanke till Cyril Burt. Han drev tesen att intelligens är en enkel, nedärvd egenskap och samlade mängder av data. Han testade enäggstvillingar, tvåäggstvillingar, syskon, föräldrar och deras föräldrar. Syftet var att bevisa att arvet betyder mer än miljön för intelligensen. Burt var framgångsrik och dominerade den brittiska intelligensforskningen under många år. Hans metoder används i stor utsträckning vid antagning till högre studier i engelska skolor. Några år efter sin död avslöjades Burt som en fuskare. Hur påverkar det intelligensbegreppet och jakten på intelligensgenen?

Den extrema motsatsen är en miljösyn där människan betecknas som en tabula rasa från födseln. En oskriven tavla på vilken föräldrar, syskon, lärare, vänner och andra skriver in personligheten i samspel med individen själv. Denna ståndpunkt var populär så sent som på 1800-talet men måste idag anses som passé. Arvet har stor betydelse för individens utveckling och det har även miljön.

I entrén till naturhistoriska museet i Göteborg kunde man förr läsa en skylt under en monter: Världens farligaste djur. Djuret var betraktaren själv, man såg sig själv i en spegel. Människan skapar miljön tillsammans med växter och djur, geografi och klimat. Summan blir en dynamisk storhet, där miljön ständigt förändras. Inte minst människan har påverkat miljön, så mycket att det finns fog för påståendet att det största hotet mot människans överlevnad är människan själv.

Människan skapar även miljö för sin överlevnad. Växter och djur ändras för att ge större avkastning och bättre föda. Växtförädlingstraditionen är lika gammal som de äldsta formerna av kultursamhällen. Förädling av växter och djur handlar om förändring av den genetiska uppsättningen. Denna traditionella genmanipulering har skapat växter och djur som inte skulle klara sig utan hjälp från mänskliga händer. Det har framställts biffkor vars kalvar inte kan tränga förbi moderns väldiga biffar utan måste förlösas med kejsarsnitt. Extrema varianter av mjölkkor har det inte bättre. På 70-talet förekom exemplar med så stora och släpande juver att de trampade på dem.

De flesta förädlingar har gått långsamt med successiva förändringar av arternas arvsanlag. Med genmanipulerade arter blir problemställningen annorlunda. En viktig del av DNA-debatten handlar om hur manipulationer av arvet påverkar miljön. Intressanta studier får man när arter av växter och djur planteras in i en miljö som saknar denna art. I Nya Zeeland finns stammar av förvildade tamgrisar som anpassat sig till omständigheterna och specialiserat sig på att jaga lamm. Ett ökat intresse för grisuppfödning utomhus i inhägnader ökar naturligtvis risken för spridning av vilda och förvildade grisar även i Sverige.

Det mesta pekar på att miljön kan genomgå drastiska förändringar men att det uppstår en ny balans. Däremot är det svårt att förutsäga vilka effekterna kommer att bli av relativt snabba förändringar i artlivet. Med den nya molekylärbiologin kan man flytta DNA-fragment med betydligt större frihet än med traditionella förädling. Resultatet liknar i stor utsträckning de tidigare beskrivna snabba förändringarna i miljön. Gentekniskt manipulerad förädling syftar därför vanligen till att uppnå önskade resultat med strikt kontrollerad miljö. Tanken är även att en gröda inte ska trivas utanför den erbjudna miljön. En invändning har varit att en sådan kontroll av miljön inte är möjlig.

Idéer om vad de nya molekylärbiologiska landvinningarna ska användas till väller ut ur laboratoriemiljöerna i en allt mäktigare ström. Här finns en kreativitet och framtidstro som onekligen skulle kunna vara hälsobringande för annan forskning. I bakvattnet av denna offensiv följer många feta forskningsanslag, vilket inte gör optimismen mindre. När den etiska debatten emellanåt kommer till stånd, sitter de biologiska reduktionisterna med ett trumfkort: Här finns löften om bot mot många svåra sjukdomar. Och vem kan egentligen ha några invändningar mot det?

Men det gäller att ha vidare perspektiv än så på verksamheten. Det finns inga garantier mot att löftena från molekylärbiologin blir en trojansk häst in i ett nattsvart samhälle. Det som vid första anblick ser ut att vara ett erbjudande, kan i förlängningen bli tvingande. Alla levande organismer kan tvingas in i ett reningsbad med den kyliga logik som reduktionismen latent besitter. Istället för fascism på politiska grunder, blir skräckvisionen en fascism på vetenskaplig grund. Molekylärbiologerna kan då inte gömma sig bakom argumentet att forskningsresultaten är neutrala och att det är andra som missbrukar dem. Men kanske finns det något sätt att motarbeta att en sådan utveckling får grogrund?

 

Arv och miljö på cellnivå
Frågan om relationen mellan arv och miljö är inte bara giltig på makronivå, på åkrar och ängar, i stad och på land. Om vi så tränger ner i den enskilda cellen, finns spänningsförhållandet mellan de bägge polerna fortfarande kvar. Beroende på vilken pol man är attraherad av, blir perspektiven på cellen olika.

För Hugo är det arvsanlagen som är det intressanta och som ger alla viktiga svar på frågor om individerna. I så fall borde enäggstvillingar vara identiska personer, både med avseende på utseende och personlighet. Många tvillingstudier har genomförts för att undersöka olika aspekter av arv och miljö. För reduktionisten är likheterna slående och ett bevis på arvets dominerande betydelse för individen. Men ur renodlad arsvssynpunkt borde enäggstvillingar vara identiska, vilket de inte är.

När däggdjurets ägg träffas av det segrande spermiet, förändras dess yta så att inga fler spermier kan tränga in. Ägget sänder alltså signaler till cellytan så att den ändras biokemiskt. När så spermiens DNA har förenats med äggets börjar en delningsprocess, som liknar vilken celldelningsprocess som helst. Den stora synbara skillnaden mellan bakteriens celldelning och människans är att bakteriens celler skiljs åt medan människans börjar bilda en sammanhängande klump.

Om flera cellkärnor från ett enda embryo plockas ut och placeras in i andra nyligen befruktade ägg, får man ett flertal embryon med identisk uppsättning DNA. Sådan kloning har utförts på möss och fått stå för en del intressanta slutsatser. När resultatet på de tidigare beskrivna kalvarna blir tydligt varierat, måste slutsatsen bli att DNA visserligen har mycket stor betydelse för skapelsen men att ytterligare faktorer har avgörande betydelse. Redan det befruktade äggets förmåga att stänga ute fler spermier visar att det finns ett sinnrikt kommunikationssystem i cellen ut till cellytan. En rimlig ansats är att hela cellmiljön har betydelse för vad arvet utvecklas till.

Reduktionistens fokusering på fenomen som entydigt beror på utseendet hos en enda gen är förståelig från den egna horisonten. Redan när två gener är verksamma för utvecklingen av kroppsliga fenomen börjar det bli komplext och svårkontrollerat. Den vidare utvecklingen av cellerna vid delningsprocessen är än mer komplex. Embryots utveckling är beroende av cellernas proteiner, den yttre omgivningen, den tredimensionella formen på cellerna och DNA i samspel. Kombinatoriken blir inte matematiskt lika enkel att beräkna som kombinatoriken hos elementen i arvsmassan. Men om det går att reducera det kvalitativa samspelet i cellutvecklingen till samma endimensionella resonemang som för DNA, blir kombinatoriken ändå ofantlig. Reduktionistens enda möjlighet att hålla fast vid sitt perspektiv blir att dela in embryoutvecklingen i två klaser: kontrollerbart och för utvecklingen dominerande DNA, och i begränsad omfattning en slumpfaktor som påverkar beteendet hos DNA. Exempelvis att en bokstav i livets alfabet byts ut mot en annan vid celldelning.

Embryots vidare utveckling ger utrymme för ytterligare perspektivkonflikter. Hos en mycket ung groda som blivit av med ett ben växer ett nytt ben ut. Klipper man av yttersta spetsen av stjärten hos ett grodyngel, kan man stimulera utväxten av ett extra benpar. Gör man motsvarande sak på främre delen av ynglet kan man åstadkomma ett grodyngel med två huvuden. Även för den mer avancerade kon finns exempel på födslar med två kalvhuvuden. Tydligen har något ovanligt inträffat hos det tidiga embryot utan att en spontan abort har skett.

En sjöstjärna är inte lika komplicerad som grodan. Hos en sjöstjärna som blivit av med en arm växter en ny ut igen, samtidigt som det växer ut en en ny kropp på armen. Hur är det då för människoembryot? En extrem reduktionistisk ståndpunkt är att embryoutvecklingen är programmerad och förutbestämd från första cellen. I så fall kan man likna det tidiga embryot med en sjöstjärna. Om man delar ett tvåcelligt embryo kan resultatet tolkas som en överdel och en underdel, alternativt en framsida och en baksida. På överdelen växer en ny underdel ut, medan det motsatta händer med den andra delen. Resultatet blir enäggstvillingar.

Alternativet är att betrakta embryot som något som delvis skapar sin egen miljö. Ett embryo som delat sig några gånger är symmsterisk, det går inte att särskilja någon överdel från underdel eller framsida från baksida. Cellerna i ett tvådelat ägg är likvärdiga, även om cellerna inte är helt identiska. Men efter ett antal delningar uppstår automatiskt skillnader mellan cellerna. En cell i mitten av ett embryo har en helt annan miljö än en cell i embryots yta. Men för att kunna utvecklas vidare måste en orientering i rummet upprättas. Embryot måste få klart för sig vad som är upp och ned, vad som är bak och fram. Varken DNA-perspektivet eller miljöperspektivet har någon tillfredsställande förklaring till embryots differentieringsprocess. Men två av människoembryots tre riktningar blir definierade när det fastnar på livmodersväggen. Det har avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen.

Den reduktionistiska tanken på att skapa nya organ till människor genom att odla embryon på lämpligt sätt blir naiv i miljöperspektivet. Utvecklingen av ett embryo skapar en historik som utgår från totaliteten av vad som hänt tidigare i embryots och fostrets utveckling: vilka gener som aktiveras, hur cellernas proteiner kommunicerar med arvsanlagen och hur den föränderliga omgivningen påverkar cellerna. Det blir då omöjligt att skapa ett nytt separat hjärta utan att samtidigt skapa vitala delar av resten av människan.

Det som brukar anges som ett viktigt kännemärke för människan är den fria viljan. För biologiska reduktionister är detta ett problem. Alltför stort beroende av DNA ger inget utrymme för den fria viljan. Vi blir som förprogrammerade robotar. Reduktionister har nu funnit ett svar på sitt dilemma. Försök har gjorts med klonade råttor, som alltså har samma uppsättning DNA. Det visar sig att ungefär hälften av dem är sk högerhänta, medan övriga är vänsterhänta. Tolkningen är att denna egenskap styrs av slumpen. Mikrofysiken har en redan accepterad slumpfaktor, här har vi ett molekylärbiologiskt svar på samma sak.

I miljöperspektivet behövs inte slumpen för att förklara den fria viljan. Embryots utveckling innehåller tillräckligt många frihetsgrader för att rymma även den fria viljan. Kanske räcker det med att bejaka är att vi inte kan kontrollera allt i embryots utveckling?

Den biologiska reduktionismen har utvecklat en kausalitet, där pilarna går från gener till personlighet. Men i förlängningen av resonemanget är det vetenskapliga programmet även politiskt. Om den mänskliga samhällsorganisationen med ojämlikhet i form av status, rikedom och hälsa har sin grund i kvaliteten hos den enskilda personens DNA-massa, kan den naturliga lösningen på dessa problem bli att starta ett jättelikt genteknologiskt reningsbad för mänskligheten.

Forskningens betydelse för ekonomin och samhället blir allt tydligare i det framväxande kunskapssamhället. Därmed blir det allt svårare för forskare att värja sig för den politiska dimensionen hos forskningen. Under och strax efter andra världskriget var kopplingen mellan politik och forskning särskilt tydligt inom kärnfysik. Idag har fysiken åtminstone tillfälligt lyckats fjärma sig från de politiskt brännbara frågorna, med undantag för energipolitiken. Forskning om det mänskliga livet har som framgått tidigare länge haft en stark politisk laddning. Abortkliniker ligger inte direkt inom det genteknologiska forskningsområdet, men det finns beröringspunkter. Den politiska sprängkraften i verksamheten har fått motståndare till aborter att av kärlek till livet mörda personal på abortkliniker.

Djurskyddsorganisationer ligger också i beredskap för aktiviteter för att motverka experiment med nya djurvarianter. I Skottland har ett sabotage genomförts mot ett laboratorium för genmanipulering av djur. Här handlade det bland annat om försök med produktion av medicin i fårmjölk mot blödarsjuka. Inte ens det är okontroversiellt. Delar av laboratorieanläggningen brändes ner av motståndare till denna forskning. Några djur blev innebrända av djurvännerna.

Den grekiska mosaikbilden har använts som metafor för det kvalitativa spänningsförhållandet mellan arv och miljö. Samma bild skulle kunna användas för forskningsperspektiv. Alla forskare bör reflektera över relationen mellan den egna verksamheten på mikronivå och makronivå. Varje litet steg i den vetenskapliga processen gör den enskilde forskarens verksamhet ofta okontroversiell. Med den samlade verksamheten blir perspektivet av annat slag. På makronivå blir verksamheten inte längre den enskilde forskarens privata angelägenhet. Det är därför ingen hållbar inställning som enskilda forskare hävdar, att de är bäst lämpade att bedöma de etiska konsekvenserna av den egna mikrobiologiska verksamheten.

Det kommer även att bli allt svårare för forskare inom genteknologin att hävda sin politiska neutralitet. Den inre exilens portar stängs en efter en och den reduktionistiska inriktningen har själv bäddat för denna utveckling. En inte alltför djärv gissning är därför att forskaren själv kommer att hamna i korselden mellan olika politiska ståndpunkter. Kanske blir det rent av så att forskaren som person blir huvudmålet i en sådan konfrontation?

Om det finns en lösning på denna konflikt, blir det nödvändigt att hitta fram till en dialektisk utveckling av de poler som formeras av arv och miljö. En dialektisk utveckling betyder utvecklandet av nya insikter. Samtidigt utvecklas normalt inte nya paradigm utan motstånd från dem som dominerar vetenskaperna och som har inflytande över forskningsanslagen. Många vetenskapsteoretiker tror att biologin kommer att ta över tolkningsföreträdet från fysiken, att den kommer att bli det dominerande paradigmet. Det kan bli en smärtsam omställningsprocess för vissa och mycket spännande för andra.

Jesper Hoffmeyer har i en analys av arv och art liknat de olika nivåerna vid digitala och analoga koder. Samma metod skulle kunna användas för begreppen arv och miljö. Han identifierar den historiska huvudkonfliktens kärna: "Dessa översättningsprocesser mellan koder måste bli det centrala förenande intresseområdet för en vaknande natursyn som ska kunna harmoniera med ett naturunderlag baserat på de nya biologiska och mikroelektroniska teknikerna. Så småningom kan vi då byta ut den centrala berättelsen i de senaste trehundra årens vetenskapliga paradigm, historien om Newtons äpple, mot en ny paradigmförklarande berättelse - hönan och ägget."

Med det kausalitetstänkande som den fysikaliska världsbilden tvingat oss in i, kastas ett löjets skimmer över frågan om vad som kommer först av hönan och ägget. Ett biologiskt paradigm kan istället utgå ifrån föreställningen att hönan och ägget är två koder för samma sak som inte kan undvara varandra. Arvets digitala kod kan inte finnas utan miljöns analoga kod. Kanske är detta tänkande typiskt för det framväxande kunskapssamhällets koncentration på informationshantering? Men här skapas ändå en förutsättning för ett ödmjukt förhållningssätt till en central konflikt i den västerländska civilisationen. Speciellt blir det intressant att fundera på frågeställningar om övergångsfaserna mellan den digitala nivån och den analoga.

 

Vilka metaforer vi än använder för att bearbeta livets inre konflikter, kan de alla visa sig i alltför hög grad vara färgade av den historiska förförståelsen. Frankenstein passar visserligen fortfarande in i föreställningen om möjligheterna att skapa reservdelar till människan. Frågan om livets identitet kommer då att kunna ställas igen. Men är livet verkligen en summa av mosaikbitar? Kanske är den metaforen bara en illusion?

 

text: CHRISTER WIGERFELDT
ill: HENRIK LANGE


Synpunkter?Skriv till oss!