Efter en omfattande kampanj lyckades Sverige ta sig
in som ett av femton länder i FN:s säkerhetsråd. Vi skall
vara med och påverka vad som händer i världen och då
måste vi vara med i rådet, menar svenska regeringen.
100 dagar har nu gått sedan vi tog plats och frågan är
om vår medverkan lett till något resultat.
Frågorna ställdes av forskare, militär
och regeringsrepresentant i Dragonens hörsal under måndagseftermiddagen.
Att Sveriges inflytande minskat var de alla överens om. Sune Persson,
docent vid Statsvetenskapliga institutionen, lade fram ett antal punkter
på vilka han menade att Sveriges möjligheter att påverka
arbetet i FN:s säkerhetsråd försämrats: Sveriges var
under femtio-, sextio- och i viss mån 70-talet något av ett
mönsterland för stora delar av världen både politiskt
och ekonomiskt. Vi hade hög jämlikhet mellan kvinnor och män
och mellan olika befolkningsgrupper. Det här har förändrats
och nu, menar han, används vi i stället som avskräckande
exempel.
Ytterligare exempel är den tidigare alliansfriheten som lät Sverige inta rollen som brobyggare mellan olika parter, inte minst mellan öst och väst. Nu, sedan Sverige gått med i EU, och ännu mer om vi går med i EMU, ger vi upp våra möjligheter att stå vid sidan om de olika allianserna. Vi blir inte längre trovärdiga som medlare eller budbärare mellan grupper vid konflikter, menade Sune Persson och undrade samtidigt upproriskt vad Sverige egentligen har i säkerhetsrådet att göra och om det inte vore bättre om Nya Zeeland fick sitta kvar.
Som expert på mellanösterfrågor
tog han upp palestinafrågan och fredsprocessen mellan israeler och
palestinier och frågade sig vart Sverige tagit vägen.
- Sedan -89 har norrmännen tagit över. Det hålls inga möten
i Sverige och när Clinton sänder sin ståndpunkt gör
han det från Helsingfors. Från att ha haft en central roll har
vi blivit en småstat, sade han.
Han kritiserade Sveriges agerande under de 100 dagarna som passerat och
menade att de två resolutioner som lagts fram till hundra procent
varit emot Israel och att inte ett kritiskt ord sagts om den palestinska
sidan. USA lovade dessutom redan under Kissingers tid att inlägga veto
mot. Israelkritiska resolutioner, något som delvis gör den typen
av resolutioner verkningslösa.
Vetoproblematiken kom till uttryck även hos
överste Bo Pellnäs som menade att resolutionerna från säkerhetsrådet
ofta är urvattnade, men att förklaringen är just risken att
hamna i en vetosituation. Naturligtvis tappar säkerhetsrådets
uttalanden kraft när hänsyn på detta sätt tas till
allt för många särintressen. Han citerade en fransk general
med erfarenhet av FN-arbete som menade att han "slutat läsa säkerhetsrådets
resolutioner".
De slutsatser Bo Pellnäs sade sig kunna dra efter sina erfarenheter
från det forna Jugoslavien var att inga beslut borde fattas utan förankring
i budgeten då motsatsen ofta leder till att vackert tal inte går
att omsätta i praktiken. Slutsats nummer två är att säkerhetsrådets
beslut måste vara väl förankrade hos militären för
att kunna genomföras.
Om Bo Pellnäs och Sune Persson var kritiska
så var statssekreterare Mats Karlsson desto mer positiv. Som en av
Pierre Schoris närmaste medarbetare har han naturligtvis bra insyn
i Sveriges arbete i säkerhetsrådet. Han menade att arbetet i
FN har goda förutsättningar: motsättningarna mellan supermakten
USA och före detta supermakten Ryssland har tonats ned och den nye
generalsekreteraren Koffi Annan har stöd från USA även om
den amerikanska kongressens inställning till Förenta Nationerna
skapar osäkerhet i organisationen.
Att verka för tidiga, långsiktiga och uthålliga FN-operationer
ser Mats Karlsson som Sveriges viktigaste uppgifter i rådet.
text: PER NILSSON