Med en het passion för kalla gasmoln är Susanne Aalto Bergman något så ovanligt som en kvinnlig radioastronom. Med hjälp av radioteleskop studerar hon kolliderande galaxer och de gaser som ger upphov till våldsamt utbrott av stjärnbildning, så kallade starbursts.
Men det finns en mer jordnära fråga som berör henne nästan lika mycket som kolossala molekylmoln i rymden och det är rädslan för matte och fysik bland tjejer. Metoden att få fler av dem intresserade är hon klar över.
- Det behövs ett korståg för att få fler kvinnor till naturvetenskapen.

Några mil söder om Göteborg, alldeles intill havet, ligger Råö rymdobservatorium. I denna teknikintensiva miljö arbetar Susanne Aalto Bergman, en kvinna bland idel män. När hon disputerade i maj 1994 var hon faktiskt Sveriges första kvinnliga doktor i radioastronomi.
Nu är hon tillbaka i Sverige efter några års arbete i USA på University of Arizona och Caltech (California institute of Technology) i Pasadena. Föremålet för hennes studier och temat för hennes avhandling är vätgas i starburstgalaxer.

När en galax störs, till exempel av att en supernova "blåser av", störs de stora gasmoln som finns i galaxen och flödar snabbt mot centrum av respektive galax. När molnet nått centrum av galaxen kollapsar det i ett våldsamt utbrott av stjärnbildning, en så kallad starburst.
Susanne Aalto Bergman studerar vätgasen i starburstgalaxer. Gasen är viktig eftersom det är ur den stjärnorna föds. I Vintergatan är vätgasen fördelad i kalla (-260 grader C), gigantiska (ett hundratal ljusår i diameter) moln som kommit att betraktas som "standardmoln". Men upptäckten av starburstgalaxer har tvingat forskarna att revidera sina uppfattningar. I en sådan galax är gasen ungefär tio gånger varmare än "normalt", och till sin struktur mer söndersliten och turbulent. Skillnaden kan förklaras med den förhöjda aktiviteten i en starburst, men det är förmodligen inte hela sanningen.
Gasen måste ha en annorlunda struktur från början. Kan forskarna förstå och modellera den strukturen har de också en god möjlighet att begripa starburstfenomenet i sin helhet.

Vackra kollisioner

Speciellt våldsam stjärnbildning blir det när två galaxer kolliderar och sammansmälter till en. Mätningar av vätgasens egenskaper i dessa system indikerar att gasen är sönderslagen i små moln och rejält "febrig" med höga temperaturer. Kanske håller gasen på att förstöras eller drivas ut ur systemet. I så fall bevittnas födelsen av en ny galax: två kolliderande gasrika, platta spiralgalaxer förvandlas till en gasfattig, bolliknande, elliptisk galax.

- Den svenske astronomen Holmberg upptäckte redan på fyrtiotalet att galaxer kolliderar med varandra, men han blev ignorerad, berättar Susanne Aalto Bergman. Det var inte förrän på sjuttiotalet som de amerikanska bröderna Toomre gjorde enkla, numeriska analyser som visade att de underliga formationerna man såg på himlen faktiskt var galaxer som krockade.
Att en krock mellan vår galax och en annan skulle innebära slutet för jorden avfärdar hon med att inga stjärnor i galaxerna kolliderar, bara galaxerna som kollektiv. Gasmolnen däremot, som är mycket större än några stjärnor, kan kollidera med varandra.
- Galaxkollisioner är vackra. De gör att en massa stjärnor föds och är viktiga för galaxernas och universums utveckling.

Otroligt lycklig astronom

Kan hon då förstå de ofattbara avstånden och det nästan absurda i att hennes forskning på molekyler kan ge svar kring tillkomsten av ofantligt stora stjärnor. Hennes svar är nej, hon kan inte riktigt förstå det. Men det där funderandet kring de mer filosofiska aspekterna av rymden har hon lagt bort, säger hon. Det höll hon på med när hon var ung och stod och tittade upp på stjärnhimlen och lät sig fascineras av prickarna där uppe. Redan då som åttaåring, bestämde hon sig för att hon skulle bli astronom och hon tycker att hon valt helt rätt.
- Jag är så otroligt lycklig att jag får hålla på med det här. Det är det absolut roligaste som finns, säger hon, och det är svårt att inte tro henne.
En viktig uppgift för henne som kvinnlig forskare, menar hon, är att få fler tjejer intresserade av naturvetenskap, få dem att tappa rädslan och respekten för matte och fysik. Visst behövs det fler naturvetare, säger hon, men inte bara det. Kvinnor kan tillföra något mer, kanske forska på ett annorlunda sätt än männen. Hon tror. Att veta är inte lätt.
- Det är svårt att säga om kvinnor har ett annat perspektiv på saker, eftersom vi är så få, det statistiska underlaget är så litet, skrattar hon.

Säker är hon emellertid på att tjejer är lika bra på naturvetenskap om de bara får chansen, men att osäkerheten ofta grundläggs tidigt genom bland annat lärares negativa inställning.
Vad vill hon ändra på för att locka kvinnorna till naturvetenskapen?
- Lärarna måste uppmuntra tjejer mycket mer så att de får bättre självförtroende och förstår att matte och fysik faktiskt är kul. Dessutom är det ju så att matte är ett så stort område, är man dålig på något kan man vara bättre på något annat. Själv är jag värdelös på att räkna i huvudet, säger Susanne Aalto Bergman.

Strålande detektivarbete

Sin forskning genomför hon med hjälp av Råös tjugometers radioteleskop. Med hjälp av det tittar hon på spektrallinjer från molekyler och isotopvarianter av dessa. Hon ser även på övergångar på olika frekvenser. Beroende på hur stark strålningen är på olika våglängder kan hon se att en molekyl ligger i ett molekylmoln med en viss täthet och med en viss temperatur.
- Det är ett detektivarbete egentligen, du plockar upp strålning från de olika molekylerna, och till slut kan du bygga datamodeller, strålningstransportmodeller, och anpassa de modellerna till intensiteten hos de olika molekylerna. Därigenom kan man bilda sig en ganska bra uppfattning om hur molnet ser ut, förklarar hon.

Det hon får genom radioteleskopet är ett spektrum. När hon tittar på ett sådant kan hon få information om hur stark strålningen är och vilken hastighetskaraktär den har, och därigenom jämföra den med samma intensitet från andra molekyler på andra våglängder.
Forskarna har fortfarande ofullständiga modeller av struktur, temperatur, täthet och storlek på molekylmolnen i centrum av stjärnbildningsutbrottet och det är med det Susanne Aalto Bergman arbetar. Hon häller alltså i sin hand nyckeln till lösningen av mysteriet me starbursts.

Vill föra ut resultaten

Tidigare trodde man att galaxer exploderade, men vad det handlar om är att det vid ett stjärnbildningsutbrott bildas en mängd massiva stjärnor. Dessa exploderar så småningom som supernovor under relativt kort tid. Resultatet blir att galaxen ser ut att explodera. Av stjärnorna kan det bli kvar en vit dvärg eller ett svart hål om stjärnan hade tillräckligt hög massa, eller en neutronstjärna, en pulsar med oerhört stor massa.

Men allt det här händer långt efter stjärnbildningen som är hennes primära intresseområde.
- Jag studerar ju fasen innan stjärnor bildas, nämligen molekylgasen. Galaxer krockar och molekylgasen forslas mot centrum. Varför den gör det vet vi inte. Vi får en starburst, ett stjärnbildningsutbrott och galaxen blir en starburstgalaxy. Det är annan sak vi inte vet: hur kan det komma sig att stjärnorna börjar bildas så väldigt snabbt?

Den här fasen är en viktig del i en galax utveckling. Tittar man långt tillbaka i universums historia var starbursts vanligare eftersom galaxerna då låg mycket tätare än nu.
Forskarna skiljer på Interacting galaxies som stör varandra, och så kallade Mergers - galaxer som verkligen har kolliderat och är på väg att sammansmälta.

Stjärnor bildas inte bara vid starbursts. Normal stjärnbildning sker utan galaxkrockar och med lägre hastighet. Många forskare menar att stjärnor bildade vid starbursts har högre massa och därmed kortare liv, att de lyser starkt och så småningom exploderar som supernovor. I Vintergatan, vår egen galax pågår ingen starburst, men stjärnor bildas regelbundet.
Svårbegripliga termer och förhållanden till trots, ser Susanne Aalto Bergman det som sin uppgift att föra sina forskningsresultat utanför den akademiska världen. Hon menar att de allra flesta någon gång tittat upp mot stjärnorna och funderat över sin plats i universums evighet.
- Det är ju det astronomi till syvende och sist handlar om, vilka vi är och var vi kommer ifrån, säger hon.

text: PER NILSSON

Synpunkter? Skriv till oss!