Fotografen och konstnären Karolina Kristensson vill med sin installation "Se klart" hylla det subjektiva seendet. Med ett eget förhållningssätt till vetenskapen, vill hon få oss att acceptera att se utan att förstå det vi ser.

Karolina Kristensson ser forskningen genom sitt objektiv och utmanar med om sanning är det vi ser eller inte ser.
Genom professor Margareta Wallin kom Carolina Kristensson i kontakt med det vetenskapliga arbete som pågår vid Institutionen för Zoofysiologi.
-Margareta Wallin ville att jag skulle komma och se vilka fina saker de hade i sina mikroskop, berättar Karolina Kristensson.
Själv hade hon inga som helst förväntningar på vad det skulle leda till och ifrågasatte vad institutionen skulle ha för glädje av henne i egenskap av fotograf.

Det visade sig bli ett givande möte med en ömsesidig respekt för varandras världar, den vetenskapliga kontra den konstnärliga.
- De förstod att det var viktigt att jag fick den frihet jag behövde.
Karolina Kristensson upplevde tiden på zoofysiologen som mycket existentiell, en utforskning av både människan och det det egna förhållningssättet till vetenskapen.
Hon tror inte längre på den objektiva synen utan ser bilden som en lek med trovärdigheten där ögat är sanningssägare.
-Vi ser bara det vi vill se. Inom vetenskapen räcker det inte med att enbart se, utan man måste kunna bevisa det. Inom konsten räcker det med att se.

En lek för ögat
Karolina Kristensson ser sin installation som en hyllning till det subjektiva seendet. Om att inte lita på sina ögon utan att se allt i olika perspektiv. Som ett livets kalejdoskop där bilder bryts upp och små bubblor försvinner när man minst förväntar sig det.
-Det finns ett glapp mellan vad man vet och vad man ser. Bilden har använts som sanningssägare fast den är subjektiv i flera perspektiv.
Att bara använda sig av bilder kändes begränsat, därför valde
Karolina Kristensson att kombinera flera uttryckssätt i form av en installation. Hon ville komma ut från väggen och fånga upp beskådaren istället för att använda sig utav den traditionella utställningsformen med bilder på väggen.
-Allt är så changerbestämt vilket varit ett problem för fotografin att komma in i konstvärlden. Jag ser mig som både konstnär och fotograf eftersom jag använder mig utav fotografiska uttryck.

Förutom tre stora foton består installationen av ett bilddraperi som skall hänga fritt och svävande som en representant för människan.
Där finns ett bord av genomskinligt plexiglas med fem tärningar som om ett spel ständigt pågick där.
Ett kalejdoskop finns med i installationen som kontrast till det vetenskapliga mikroskopet. I båda dessa instrument kan man se olika mönster och färgkombinationer växa fram och förändras. I mikroskopet är det vetenskap, i kalejdoskopet är det lek.

Leken är väldigt viktig för att utveckla sinnen och få självinsikt och förståelse för sig själv. En lek för ögat där vi ser det vi vill se.
-Jag har använt mig av instrument för att påverka synen. Att se men inte förstå det man ser och istället få en suggestiv upplevelse.
Till sist finns där också en konstellationen i form av en dräkt gjord av små inplastade och lilafärgade cellprover. Små pusselbitar som tillsammans ger en helhet som går att förstå. Karolina Kristensson berättar att den är gjord speciellt för att väcka både avsky och samtidigt ge ett estetiskt intryck.

Bildens trovärdighet
En diskussion om bilden som sanningssägare har pågått sedan fotografiets födelse men det är först nu sedan den digitala bilden kom som debatten har tagit fart på allvar på allvar.
På sikt tror Carolina Kristensson att fotografiet kommer att förlora sin trovärdighet och gå mot samma utveckling som skett inom måleriet.
-I början av seklet målade konstnärer i realismens anda. Idag är det ingen som kräver att en tavla skall återge sanningen, och samma kommer att ske med fotot.
Karolina Kristensson går sista året på Fotohögskolan i Göteborg och kommer närmast att delta med sin installation under Vetenskapsfestivalen.

text: INA LARSSON
foto: KAROLINA KRISTENSSON