"Du äger inte din kropp"
Transplantationsutredningens senaste betänkanden (SOU 1989:98 och
SOU 1989:99) har inte väckt någon livligare diskussion. De reser
ändå mycket fundamentala medicinskt etiska frågor. Och
de ska ligga till grund för viktig lagstiftning. Det är på
tiden att de får allmän uppmärksamhet.
Framför allt är det två frågor som aktualiseras av betänkandena.
1. Har vi en moralisk förpliktelse att bistå varandra med organ?
2. Hur ska förmedlingen av organ organiseras av samhället?
Frågorna får aktualitet genom att organtransplantationer blivit normala inslag i sjukvården. En Iyckad hjärttransplantation kan ge tiotals år av förlängt liv med god livskvalitet för en patient - och de flesta Iyckas. Stora framsteg görs när det gäller levertransplantationer. Njurtransplantationer är i många fall ett bättre alternativ till dialys. Organ behövs således för transplantation. Hur ska sjukvården och behövande patienter komma i besittning av dem?
I den här artikeln ska jag diskutera den förra frågan, om vi har en moralisk plikt att donera våra organ. I en kommande artikel diskuterar jag den senare frågan, hur samhället ska organisera donationsverksamheten.
Naturligtvis finns det ett samband mellan dessa frågor. Lite oprecist uttryckt kan man väl säga att ju starkare moralisk förpliktelse vi har att bistå varandra med organ för transplantation, desto mera "krävande" kan samhället vara då det gäller att "få fram" de organ som behövs.
I mina artiklar ska jag argumentera för att vi har en förpliktelse att bistå varandra med organ för transplantation (något utredningen konstigt nog aldrig tar ställning till) och att samhället kan vara mera aktivt i sina strävanden att få fram organen än vad utredningen föreslår.
Det finns två huvudtyper av organdonationer, från levande donatorer och från (hjärn-)döda. Jag ska koncentrera mig på den senare typen.
Har vi en moralisk förpliktelse att efter vår död donera våra organ? Få skulle bestrida att vi har rätt att göra detta, men har vi också en moralisk skyldighet att göra det? Är det rimligt att säga att den som förhindrar att hans eller hennes organ används för transplantationsändamål gör moraliskt fe!?
Jag ska argumentera för att vi har en sådan skyldighet. Argumentet för ståndpunkten ar mycket enkelt.
Då vi är döda behöver vi inte några av våra organ. Andra behöver dem däremot - de behöver dem kanske till och med för att överleva. Och det är moraliskt oacceptabelt att förvägra en annan person något som denna behöver (för sin överlevnad) om man inte själv har något som helst behov av det.
Denna princip kan motiveras både med hänvisning till konsekvenserna av att vi följer den och på pliktetiskt vis, så som Kant tänkte sig det. Vi bör handla så att vi är beredda att upphöja våra handlingar till allmän lag. Vem är beredd att själv hellre dö än att ta emot organ från en död person?
Tänk på ett konkret exempel. Antag att jag ligger hjärndöd på en avdelning på ett sjukhus. På en annan avdelning ligger en patient som för sin överlevnad behöver ett hjärta, på en tredje avdelning någon som för sin överlevnad behöver en lever. Antag att mina organ kan användas i dessa fall och antag att inga andra organ finns att tillgå.
Om jag medan jag levde hade gjort det omöjligt att använda mina organ - tex genom ett "gåvobrev" där jag uttalar att mina organ ej får användas för transplantation - så hade jag enligt mitt förmenande gjort mig skyldig till ett mycket allvarligt moraliskt fel, som kan rubriceras som "vållande till annans död".
De båda andra patienterna behövde mitt hjärta och min lever för sin överlevnad. Själv hade jag - som död - ingen som helst nytta av dessa organ. Mitt handlande är moraliskt oförsvarligt.
Argumentationen för min tes är alltså mycket enkel och slående. Men kanske finns det vägande skäl emot min ståndpunkt. Låt oss därför fundera över hur sådana skulle kunna se ut. Jag ska diskutera vad jag tror är de tre viktigaste argumenten.
Låt oss först se på den nyliberala rättighetsteorin. Jag tänker på en teori av den typ som framför allt den amerikanske filosofen Robert Nozick populariserat i vår tid. Det en individ har full äganderätt till får hon inte mot sin vilja berövas - vilka värden som än står på spel. Att ta från en individ vad som tillkommer henne är att förgripa sig på hennes rättigheter.
Kanske kunde man hävda att en individ äger sin egen kropp. Hon borde därmed ha samma rätt att förstöra den som hon har att förstöra sin övriga egendom, så länge hon inte därmed kränker någon annans rättigheter? Hon får donera sina organ (om hon vill), men hon behöver inte göra det.
Jag finner denna hållning moraliskt orimlig. Den skulle också om den accepterades få konstiga konsekvenser när det gäller organdonationer. Jag skulle i så fall kunna donera mina organ till bestämda personer, tex av bestämd etnisk tillhörighet. Skulle sjukvården i så fall kunna ta emot mina organ - och alltså inte använda dem för de patienter som bäst behöver dem? Ja, , i själva verket öppnar sig här en möjlighet för den som vill att medan han eller hon är i livet sälja sina organ till någon individ eller organförmedling, som säljer dem vidare till högstbjudande behövande.
Visserligen har det nyliberala tänkandet trängt djupt in i allas våra medvetanden under den under det gångna decenniet, men jag tror att bara mycket få skulle godta konsekvenser som dessa.
En annan invändning skulle kunna bygga på skepsis mot det nya hjärndödskriteriet, som nu är gällande lag och en utgångspunkt för transplantationsutredningens arbete. Också om en hjärndöd person lagligt sett är död, så behöver detta inte innebära något för det moraliska resonemanget. Hjärndödskriteriet kanske missar det som har moralisk betydelse. Kanske vore det rimligare att beskriva "hjärndöda" som "döende" och kanske är det från moralisk synpunkt lika orimligt att ställa anspråk på deras vitala organ för transplantationsändamål som att ställa motsvarande anspråk på friska, levande personer.
Jag hyser personligen en viss skepsis mot hjärndödskriteriet. Kanske är det rimligt att säga att en viss person är borta när hennes hjärna har slutat fungera, men människan lever rimligen fortfarande om hennes andning och hjärtverksamhet hålls i gång på artificiell väg. Emellertid tror jag inte detta spelar någon roll för mitt resonemang.
Det är rimligt att ta organ från i denna mening "döende" personer också. Det vore orimligt att hävda att en döende person vars hjärnverksamhet upphört, en person vars medvetande på ett irreversibelt sätt utslocknat, har någon användning (mer) av sina organ. Hon behöver dem inte. Därmed är det orimligt av henne att inte "lämna dem ifrån sig" (att inte på förhand tillkännage att de får användas för transplantationsändamål.
Samma resonemang kan tillämpas på respiratorn där den "hjärndöde" vårdas. Också om den hjärndöde är döende snarare än död, så har hon inga rimliga anspråk på att få fortsatt tillgång till respiratorn. Det är onödigt, meningslöst, att fortsätta respiratorbehandlingen av hjärndöda om det inte sker för att deras organ ska kunna användas för transplantationsändamål.
Någon skulle kanske till sist vilja invända att hon inte har någon moralisk förpliktelse att donera sina organ därför att organdonationen strider mot en eller annan religiös dogm som personen omfattar. Hon kanske av religiösa skäl anser transplantationsverksamheten smaklös och vägrar att medverka till den.
Jag skulle medge att skäl som dessa kan vara tillräckliga för att vi inte ska tilltvinga oss en individs organ för transplantationsändamål. Den frågan ska jag diskutera i nästa artikel. Problemet i den här artikeln är ett annat: Gör en individ (moraliskt) rätt om hon av religiösa skäl utnyttjar sin (legala) rätt att vägra att lämna ifrån sig sina organ för transplantationsändamål?
För att visa att hon har rätt att vägra att lämna organen ifrån sig kan hon inte nöja sig med att hänvisa till sin egen religiösa övertygelse. Hon måste visa att den religiösa övertygelsen är sann. Hon måste visa att det på grund av några religiösa komplikationer är moraliskt förkastligt att utföra organtransplantationer. Transplantationsutredningen visar att det över huvud taget är ont om sådana religiösa argument. Jag känner mig förvissad om att det inte finns några bra sådana.
Jag sluter mig alltså till att vi har en mycket stark moralisk förpliktelse att donera alla våra organ för transplantationsändamål.
text: TORBJÖRN TÄNNSJÖ
Först publicerad i DN 8/4 1990
ill: HENRIK LANGE