Jag är västragötalänning. Sedan den första januari 1999 år har jag och alla andra som bor inom den nya regionens gränser fått en ny identitet att lägga till dem vi redan redan hade. Vi är inte längre bara västsvenskar, västgötar, göteborgare, sjuhäradsbor, skaraborgare eller vad vi känner oss som. Vi är även västragötalänningar.

Att bilda en ny politisk och administrativ nivå som man gjort i och med Västra Götalandsregionen sker inte utan problem. Förutom att det finns en mängd organisatoriska svårigheter skapar det också lätt demokratiska underskott. Man får en ny politisk nivå som de flesta invånare känner sig främmande inför.

Västragötalänningarnas syn på regionen och regionfullmäktige har stora likheter med svenskarnas syn på EU och EU-parlamentet. En politisk nivå som av medborgarna upplevs ligga långt ifrån med deras egen vardag.

Alla undersökningar visar också att människors syn på regionen inte är en åsikt överhuvudtaget. Det är en icke-fråga. Folk tycker i princip ingenting om regionen och dess företrädare.

Hur får man då oss som bor i regionen att bli engagerade? Hur gör man för att skapa en känsla av samhörighet för Västra Götaland? Regionpolitiker talar ofta om att massmedierna kan spela en viktig roll för att skapa en regional identitet. Hoppet ställs då till att medier som täcker hela regionen kan få västragötalänningarna att se sig som just västragötalänningar.

Tanken är inte helt fel. Om man tittar bakåt i den svenska historien har vi flera exempel på att medierna spelat en viktig roll för det svenska nationsbygget. Historiker har visat att dagspressen på 1800-talet med hjälp av moralorienterade följetonger och den nationalistiska och moralistiska veckopressen var viktiga faktorer i det svenska samhällsbygget. Etnologen Orvar Löfgren, bland andra, menar att radion var central för försvenskningen av Sverige under första hälften av 1900-talet. Riksradion med nationella nyhetssändningar, väderleksrapporter och "Du gamla, du fria" som strömmade ur högtalarna varje kväll knöt de många radiolyssnarna till en ny nationell gemenskap.

Men kan medierna skapa en känsla för Västra Götaland? En retorisk fråga i sammanhanget måste då bli om Västnytt i TV2 gjort att vi som bor i Västsverige känner oss som västsvenskar? Knappast. Medier som täcker en region som inte upplevs som naturlig hos de människor som bor där har svårt att frammana sådana känslor. Västnytts problem har också alltid varit att man måste bevaka nyheter från ett område som tittarna inte ser som sina lokalnyheter. Man bevakar inte en region som människor själva uppfattar som en enhet utan en region som utgår ifrån hur SVT:s regionala organisation ser ut. Det blir i slutändan inte lokalnyheter för någon.

Samma problem har alltid den socialdemokratiska pressen haft. Eftersom arbetarrörelsen startade tidningar för att få en egen röst i samhällsdebatten i seklets början var det snarare valkretsar än lokala marknader som styrde vilket spridningsområde tidningen skulle få. Konsekvensen blev att man alltid hade problem med både annonsörer och läsare som inte kände att tidningen speglade den egna orten.

Sett ur detta perspektiv verkar det alltså svårt för medier att framkalla en regional identitet. Vad som dock talar för att medierna faktiskt ändå kan vara till en hjälp i regionbyggandet är att det nu till skillnad från tidigare finns en politisk-administrativ enhet att samlas kring. Västnytt eller en tidning med stor spridning i hela regionen kan på sikt kanske åtminstone bidra till att vi som bor i den här regionen känner oss lite som västragötalänningar, men detta tar tid. Här pratar vi kanske om årtionden.

Om man har bråttom finns det vad jag kan se bara två effektiva medel. Krig eller sport. Båda sakerna fungerar till viss del på samma sätt när det gäller att skapa ett "vi" och ett "dom". Att krig mellan människor som tidigare var grannar skapar eller åtminstone väcker till liv slumrande nationella identiteter har vi sett fruktansvärda exempel på många håll i världen under hela 1990-talet. Etnisk tillhörighet trodde nog många var ett historiskt begrepp som vi lämnat bakom oss. Men under det senaste decenniet har etnicitet återigen blivit centralt för många människors sätt att se på sig själv och andra.

Även sport frammanar känslor av samhörighet och definierar även "dom andra". Detta har också varit en återkommande kritik mot elitidrott av olika slag. Men att man inte behöver slå andra på käften bara för att man identifierar sig med ett lag har ju exempelvis Elfsborgs supporterklubb Guliganerna visat i många år. Man kan faktiskt hålla på sitt lag utan att hata de andra. Så eftersom krig knappast är att rekommendera borde man kanske satsa på sport om man vill att de boende i regionen snabbt ska skapa en identitet som västragötalänningar.

Problemet är bara att hitta en lämplig sport som engagerar tillräckligt och där ett Västra Götalandslag kan tävla mot andra regioner. Helst bör denna sport också vara en bra TV-sport eftersom sport som engagerar en hel befolkning inte är något de flesta upplever direkt utan via medier, det vill säga sport man läser om i tidningar eller ser på TV. Vilken sport som skulle kunna fungera hård nöt att knäcka.
Men bollen ligger hos regionpolitikerna.

2003.03.20