I ungefär tio år har jag sysslat med forskning om lokala nyheter. Något som inte skett tidigare, men som nu dykt upp är att jag både blivit kontaktad av politiker och journalister som ifrågasatt dagstidningars lokalnyheter. Framförallt har det gällt de återkommande lokala debatterna om nedläggningar av sjukhus, regementen eller att andra större offentliga arbetsplatser ska flytta från orten.
 
Nyheter om sådana saker har en ganska fastlagd dramaturgi. Politiker tar ett beslut om att omfördela resurser och då oftast även avveckla eller minska servicen. Protesterna börjar och de lokala tidningarna är starka pådrivare eftersom man både har en tacksam nyhetsvinkel och något som engagerar läsarna starkt. ”Rör inte vårt sjukhus/ regemente!”  är faktiskt en ganska bra rubrik.
 
Sedan är det i gång med protestlistor och lokala politiker som kritiserar partikamrater på andra politiska nivåer och politiska motståndare som ser sin chans att vinna lite opinionspoäng. Om man sedan har någon framgång är inte lika självklart. Ibland går det, ibland går det inte. Det beror oftast på om de som tog nedläggningsbesluten står pall för opinions- och medietrycket.
 
Att lokala tidningar gör så här är inget nytt. Går man tillbaks i tiden var det visserligen inte så vanligt att man kritiserade politikerna ur ett medborgarperspektiv som det är idag. Men att stå upp för sin ort när faror hotar utifrån har långa anor. Lokalpatriotism är med andra ord inget nytt. Snarare är det nygammalt. Men om det förr mer var ett uttryck för hembygdsromantik är det idag en marknadsanpassning, där värnandet om bygdens väl är ett sätt att anpassa sig till en allt hårdare mediemarknad. Man visar att man står på läsarnas sida, vilket kanske är bäst eftersom annonsblad och gratistidningar lurar i vassen på många håll. Gratistidningarna satsar med en stenhård lokal vinkling för att få ta hand om både läsarnas intresse av lokala nyheter och lokala annonser.
 
Men vad var det då mina journalistkontakter undrade? Jo det var om det går ihop med ideal om kritisk oberoende granskning och att bli lokalpatriotisk och endast driva den egna ortens intressen. De misstänker att kampanjjournalistiken kan undergräva journalistikens trovärdighet. Hos vem, är då den retoriska frågan? Eftersom den svenska pressen är mycket lokal finns det ingen större risk att man tappar förtroende bland läsarna om man driver lokala kampanjer.

Snarare handlar väl oron om journalisternas självuppfattning. Att vara en oberoende kritisk granskare är ett starkt ideal bland den svenska journalistkåren och har så varit ganska länge. I en undersökning av svenska journalister som gjorts vid Göteborgs universitet för några år sedan svarade nästan 80 procent att en journalist ska vara en granskare av samhällets makthavare och lika många anser att man bör publicera en nyhet även om den ställer spridningsområdet för det egna mediet i dålig dager.
 
Man skulle lite elakt kunna säga att den svenske journalistens nyhetsideal för lokalnyheter är som en sportkommentator som inte håller på Sverige när landslaget spelar en fotbollslandskamp. Med denna hårdragna liknelse tror jag dock att vi tangerar något viktigt som man bör stanna upp inför. Parallellen med nationella sportevenemang är inte vald av en slump, för när det gäller nationella nyheter finns det många som problematiserat mediernas sätt att rapporterna. Massmedier har en ganska svart historia i hur man propagandamässigt ställt upp för den egna nationens intressen, inte minst gäller detta i rapportering kring krig och kriser. Partiskhet och brister i perspektiv har snarare varit regel än undantag, så även bland västerländska massmedier.

Att nyhetsrapporteringen i krig och kriser varit alltför patriotisk har kritiserats med rätta av många medieforskare. Men kan man då inte på samma sätt kritisera lokala massmedier för att allt för oreflekterat värna den egna ortens intressen? Borde inte kravet på journalistiken även här vara att ge andra perspektiv och även vara öppen för att kritisera lokalpolitikernas agerande? Och är det självklart att det på sikt är bäst för orten om sjukhuset/ regementet får vara kvar eller finns det andra aspekter man borde informera läsarna om? Frågan är vad som egentligen är det journalistiska uppdraget för lokala nyheter.
 
En ytterligare problematisering av bygdens väl som journalistisk genre är att den dessutom cementerar och förstärker föreställningar om ”vi” och ”dom”. Blir det inte lätt så att man odlar föreställningar om den egna ortens förträfflighet och att andra orter/ landsdelar på något sätt skulle vara sämre?
 
I slutändan handlar detta om vilken sorts journalistik vi vill ha. För det finns kanske inte några marknadsmässiga skäl att inte gå vidare mot en alltmer uttalad lokalpatriotiskt journalistik. På många sätt passar den både läsare, lokala politiker och företrädare för orten. Men det kanske finns publicistiska skäl att låta bli?

2004.06.10