Under den senaste tiden har regionfrågan diskuterats livligt. I samband med regeringens proposition diskuterades regionalisering för några månader sedan i riksdagen. Därtill har intresset för regionfrågan under senare tid avsatt ett antal studier. En av dessa är statsvetaren Tobias Krantz' avhandling: "Makten över regionen en idékritisk studie av svensk regiondebatt 1963-1996". En annan studie är KTH-professorn Åke E Anderssons reviderade version av "Sveriges regionala organisation", vilken innehåller förslag till principer för en ny svensk regional indelning och beslutsstruktur.

Av dessa båda alster framgår delar av regionfrågans stora komplexitet. Krantz' referensram är en snävt statsvetenskaplig, medan Anderssons utgångspunkt snarast är EU:s subsidiaritetsprincip. Denna innebär att politiska beslut bör fattas så nära de berörda människorna som möjligt.

Tobias Krantz' studie har främst två utgångspunkter. Den första är den empiriska. Det är riksdagstryck i form av propositioner, motioner, SOU etc. och tidningsartiklar. Den andra utgångspunkten är att beskriva och analysera regionfrågan utifrån tre befolkningsnivåer och dessas valda ombud, som Krantz kallar demos. Således får han nation-, region- och kommundemos.

Dessa utgångspunkter medför att olika debattinlägg kan ses som argumentation för det inflytande som finns - eller kan komma att finnas - på de tre nivåerna. Därmed är de tre nivåerna av demos även avhandlingens stora problem, vilket kan illustreras genom följande:

Eftersom exempelvis jag bor i Lund har jag möjlighet att rösta till Riksdagen, Region Skåne och Kommunfullmäktige i Lund. De politiker som jag valt, representerar mig rimligen lika mycket oberoende av till församling jag har valt dem. Detta gäller rimligen inte bara mig, utan samtliga medborgare och röstberättigade.

Därmed blir det svårt att tala om tre olika demos i betydelsen folk eller valmanskår. Däremot kan man givetvis tala om tre demos i bemärkelsen valda ombud på de tre nivåerna. Att i så fall komma fram till att representanter i riksdag och kommunfullmäktige motsätter sig att begränsa sitt inflytande till förmån för representanterna i Region- eller Landstingsfullmäktige är inte svårt att förstå. Något annat hade varit uppseendeväckande.

Mot detta kan givetvis invändningen resas att en överföring av beslutskompetens - och därmed de facto av beskattningsmöjligheter - från riksdag och eventuellt kommuner till landsting / region innebär att riksdagsledamöter (från andra delar av Sverige) förlorar i inflytande över exempelvis Skåne. Av empirin i Krantz' studie framgår att representanter för "nationsdemos" just hävdar att detta kan leda till att regionalisering äventyrar den "nationella sammanhållningen". I ett sådant resonemang ligger antagandet att regionalisering skulle riskera regionalpolitiken, vilket inte alls är självklart. Regionalpolitiken kommer nämligen att i allt större omfattning vara en angelägenhet för EU.

Andersson studie är gjord på uppdrag av handelskamrarna i Göteborg och Malmö. Anderssons referensram är en helt annan än Krantz'. Subsidiaritetsprincipen medför att beslut och befogenhet bör ligga så lång ned som möjligt i den offentliga hierarkin. Det medför att välfärdsangelägenheter blir ett område för kommuner, medan skola och sjukvård i allt väsentligt antas kunna upphandlas från fristående företag. Han anser därtill att länsstyrelsernas uppgifter bör begränsas övervakning och revision.

I förslaget delas Sverige in i sex län och regioner: Norrland, Bergslagen, Mälardalen, Östsverige, Västsverige och Sydsverige. Fyra viktiga krav för att en region skall kunna möta företagens krav anges: universitet och högskolor t.o.m doktorsexamen, internationell flygplats och goda järnvägskommunikationer, anläggningar för ett självständigt regionalt kulturliv som bland annat återspeglar regionens särart samt anläggningar för miljövård.

För att kunna fullfölja sin diskussion anger Andersson fyra scenarier för regionalisering:

Det oförändrade scenariot: Nuvarande struktur behålls med förändringar begränsade till mindre omfördelningar av ansvarsområden. Försöksverksamhet i mindre omfattning är möjlig. Statens inflytande på kommuner och landsting är stort, eftersom grundlagsskyddet är begränsat, kommuner åläggs många obligatoriska uppgifter och förekomsten av, skatteutjämningssystemet.

Det federala scenariot: Delstaterna har garanterade rättigheter inom främst sjukvård, utbildning och transportsystem. Bättre skötsel av infrastrukturen den avgränsade befogenheten medför utrymme för politiskt entreprenörskap i konkurrens med angränsade regioner. Det finns större möjligheter till lägre skatt än i centralstaten. Möjligheter till omfördelning mellan kommuner i samma region

Det schweiziska scenariot: Världens mest decentraliserade och kanske mest ekonomiskt effektiva nation. Det finns ett stort inslag av självstyre och direkt demokrati. Den genomsnittliga kantonen har 250.000 invånare och den genomsnittliga kommunen 2 à 3.000. Detta medför sannolikt mindre språkliga spänningar. Välfärdsstaten har olika ambitionsnivå i olika kantoner.

Subsidiaritetsscennariot: är väl lämpat för en effektivitetsbaserad bedömning av olika politiska nivåers lämplighet för olika ansvarsområden.
Andersson förordar det sista alternativet. Det andra och fjärde scennariet förefaller dock kunna utvecklas på likartade sätt.

De båda studierna representerar således ytterlighet. Med Krantz' metod är det svårt att förstå att regionalisering ­ eller förändringar över huvud taget ­ skulle kunna motiveras. De flesta förändringar av styresskicket innebär nämligen att olika politikergruppers inflytande förändras. Anderssons resonemang är konsekvent. Politiken och den offentliga sektorns, viktigaste uppgift är att garantera ett antal av de mest centrala delarna i den materiella och icke-materiella infrastrukturen.

De båda studiernas respektive inriktning medför att ingen av dem penetrerar vad som kanske är regionaliseringens kärnpunkt: att i ett regionalt sammanhang ta fasta på historiska förhållanden och framväxande klusterdynamik för att skapa nya demokratiska och inte bara kommersiella - genom ett ökat småföretagande - plattformar för att möjliggöra ett folkligt engagemang i en global utveckling.

2002.09.12