Under de tio senaste åren har det blivit allt tydligare att offentliga institutioner särskilt inom vård, skola och omsorg har allt svårare att ge olika medborgargrupper den service och de tjänster, som de blivit lovade genom politiska beslut. Dessa svårigheter märks exempelvis i längre vårdköer, större skolklassernas och försämrad hemhjälp till pensionärer. Svårigheterna beror på att Sverige halkat ned från 3:e till 17:e OECD:s välståndsliga, att befolkningens ålderssammansättning har ändrats och att alltför många i de yrkesverksamma åldrarna - exempelvis förtidspensionärer och nyanlända flyktingar - har ställts utanför arbetsmarknaden.

En ytterligare - och föga uppmärksammad - omständighet är emellertid att den offentliga sektorns åligganden är utomordentligt många. Reformer och åligganden har staplats på varandra och kanske vi nu är i en situation i vilken politiker har svårt att se vilka reformers fortlevnad som har stöd i den allmänna opinionen och vilka som inte har det.

När reformers genomförande försämras eller helt uteblir, är det alltid någon större eller mindre medborgargrupp som får det sämre. Detta drabbar respektive grupp extra hårt i Sverige, eftersom det sedan länge funnits en allmänt spridd uppfattning att välfärd skall skötas av det allmänna och att privata - frivilliga - initiativ förkastas som välgörenhet. När den offentliga kassakistan är tom hjälper inga - aldrig så bra utformade - rättighetslagar. Hjälpbehövande grupper kommer i kläm när de offentliga medlen är slut. Alternativa hjälp- och biståndsgivare finns knappast.

Denna situation förutsågs av Staffan Burenstam Linder i "Den Hjärtlösa Välfärsstaten". Det är verkligen notabelt att den dåvarande riksdagsledamoten och senare rektorn för Handelshögskolan i Stockholm redan för 19 år sedan förutsåg ett av dagens stora problem. Att ett förlitande till och dominans av offentliga åtgärder medför svårigheter för hjälpbehövande grupper när politikers ekonomiska möjligheter eller intresse för gruppen avtar.

Dagsläget medför inte bara ett undergrävande av offentliga åtgärder utan även av tilltro till politik och därmed demokrati. Mekanismen för detta är enkel:

Generellt gäller antagligen att de högst prioriterade områdena - bland både allmänhet och politiker - är de som först kommer i åtnjutande av offentliga åtgärder. En del av de åtgärder som sedan vidtas har lägre prioritet. Om de senare åtgärderna med tiden urholkar de förra - vilket faktiskt ofta tycks vara fallet i Sverige - tycks logiken bjuda att det gradvis uppstår en skillnad mellan de åtgärder som har största stödet i opinionen och de som faktiskt fortlöpande genomförs.

Således kan konstateras att Sverige har ett problem med att behålla en i opinionen förankrad välfärd. Om de hittillsvarande processerna med neddragningar fortsätter, kan politik och det offentliga komma att ifrågasättas än mer. Viljan att betala skatt kan reduceras ytterliggare.

Förmodligen står vi inför en process av omprövning av ett stort antal offentliga åtaganden. Detta är inte bara en konsekvens av de beskrivna svårigheterna, utan även av ett högst rimligt faktum: att varje "politikergenration" måste vara suverän i sitt beslutsfattande. Det är naturligtvis av största betydelse att en process av omprövning är så mycket demokratiskt förankrad som möjligt.

Även om välfärdspolitiken till stora delar genomförs på kommun- och landstings-/regionnivå, har de viktiga besluten - bl.a i form av ramlagar - fattats på central nivå. Eftersom det är dessa beslut som högst påtagligt medverkat till dagens nedskärningar, att den framtida politiken bör vara bättre förankrad i opinionen och då sociala insatser i framtiden kan komma att ske i samverkan med frivilliga åtaganden, finns det mycket som talar för att välfärdspolitiken bör ligga på regional nivå.

Vad Sverige behöver är rimligen en relativt förutsättningslös omprövning och förnyelse av välfärden, både den i offentlig och privat regi. Starka skäl - allmänmänskliga och ekonomiska - talar för att dagens offentliga åtgärder måste kompletteras med privata och frivilliga insatser. Ett litet men kanske viktigt exempel på offentliga insatsers tillkortakommanden är de stora svårigheter som offentliga myndigheter har att ställa krav på och ge incitament för enskilda hjälpbehövande medborgare.

En sjuk, en handikappad eller en annan utsatt medborgare behöver naturligtvis hjälp och stöd. I ett längre perspektiv behöver dock dessa människor dessutom - liksom alla andra - att få möta krav inom ramen för ett naturligt socialt sammanhang. Eftersom den offentliga verksamheten kanske alltför mycket har "hämmats" av en likabehandling av medborgarna, har myndigheterna inte heller varit kapabla att ställa rimliga krav på medborgarna. Därmed har offentliga åtgärders verkningsgrad begränsats.

Således finns det ett stort behov att ompröva den nuvarande välfärdspolitiken. Att föra ned väsentliga beslut om välfärdspolitiken till landstings- och regionnivå skulle inte bara underlätta en förnyelse av den offentliga välfärden, utan även öppna vägen för ett medmänskligt och medborgerligt engagemang. Genom detta kan en nedåtgående spiral vändas till en förnyelse och utveckling mot ökad välfärd.

2002.12.12