För någon vecka sedan kom antologin "Regionernas Europa. Belysning av den aktuella regiondebatten" med Pontus Tallberg som redaktör ut. Det är inspirerande läsning. Regioner har varit ett aktuellt tema under några årtionden inom EU och sedan Sverige blev medlem, har debatt, forskning och konkreta experiment i framför allt Skåne och Västra Götaland tagit form.

Ett av antologins intressantaste kapitel behandlar "asymmetriska statsskick". Med detta avses att olika regioner i ett och samma land kan ha olika mycket beslutanderätt. En slutsats är att erfarenheterna från i första hand Spanien, Belgien och Storbritannien tycks indikera, att det finns fog för farhågorna att asymmetriska statsskick kan medföra konkurrens och obalans mellan regioner. Å andra sidan har regionaliseringen underlättat hanteringen av spänningar mellan regioner. En tredje viktig slutsats är att de områden som har mest att vinna på regionalisering är de som ligger långt från respektive huvudstäder.

Dessa tre slutsatser visar att regionalisering i Europa nu - trots allt - nu har nåt så långt att det vilar ett tungt och viktigt ansvar på EU att fullfölja och utveckla regionaliseringen. Möjligen har man - inom EU:s olika politiska och administrativa organ - underskattat de båda för närvarande viktigaste drivkrafterna: Medborgarnas önskemål om demokratisk förnyelse och näringslivets ökade samarbete på lokal och regional nivå i s.k kluster.

Det är antagligen utifrån dessa båda utgångspunkter som en "hållbar" regionalisering lättast skapas. Därmed handlar regionalisering till stor del om att skapa och befrämja dynamik inom både politik och näringsliv. Denna kommer oundgängligen att medföra att olika regioner utvecklas olika i en rad avseenden. Alternativet till en sådan mångfacetterad utveckling är att "lägga locket på" regionaliseringen av demokratin, vilket tycks öka sannolikheten för ekonomisk stagnation och marginalisering av den representativa demokratin.

Det gäller för politikerna att utnyttja och bidra till dynamiken i samhällsutvecklingen. Här finns dock ett krux. Den förändring som idag verkar för att flytta ned ett antal politiska beslut från den nationella till den regionala och lokala nivån, kan i ett senare skede verka för en delvis annan regionindelning med regioner med en något annorlunda beslutskompetens.

Perioden under vilken författningar och andra grundläggande föreställningar kunde hålla i sekler är troligen förbi. Begreppet "asymmetriska statskick" kan därmed bli förlegat, eftersom den politiska och ekonomiska dynamiken i regioner de facto kan göra nationalstatsperspektivet mindre intressant. Om några decennier kanske Europa har konstitutioner och "en ny form av statskunskap" som främst utgår från regioner. Allt kan hänga på regionernas möjligheter att vara plattformar för ekonomisk och politisk utveckling. Ett är säkert: det kommer att skilja sig mellan Europas alla regioner.

Därmed kan regionalisering även i ett större sammanhang komma att bli ett instrument för demokratisk förnyelse. Ungdomens föreställningar om en ändamålsenlig demokrati och många "enfrågerörelsers" berättigade förslag kan sannolikt lättare omsättas i en regional demokrati under förändring än i dagens nationella demokratier. Regionalisering förefaller vara de många möjligheternas koncept för 2000-talet.

2004.04.24