Diskussionen inför EMU-omröstningen är näst intill ogenomtränglig. Antalet argument är snart sagt oändligt. De verkliga orsakerna till förvirringen är inte helt lätta att se. Hursomsomhelst kan förhållanden, argument och konsekvenser delas in i tre grupper:
1. Den gemensamma valutan.
2. ECB - Den europeiska centralbanken
3. Beslutsprocessen - bl.a. demokratin - inom EU.

Att en gemensam valuta underlättar handeln ter sig uppenbart. Minskade informationskostnader och mindre valutarisker bör rimligen underlätta utbytet av varor och tjänster. Det bör leda till effektivitetsvinster, som i olika former kommer konsumenter, löntagare och företag till del. Storleken av och tidsperspektivet på dessa fördelar kan diskuteras men knappast att de finns.

Trots att det kan ses som självklart att en gemensam valuta medför en centralbank, kan man fråga sig vilka förhållanden inom EU och EMU som nödvändiggör allt tal om den gemensamma räntan. En gemensam ränta är snarare konsekvens av en ekonomisk integration än en metod för att åstadkomma integrationen. Att olika länder med samma valuta kan ha olika räntor, är rimligen inte konstigare än att olika länder med olika valutor har det. Frånsett att varje bank har fri räntesättning, är det sannolikt ett mycket mindre problem att en del pengar skulle kunna flytta mellan olika EMU-länder än att sätta en gemensam ränta som kanske inte passar något land. Således: svårigheterna med räntan kan rimligen snabbt elimineras genom att betydelsen av ECB:s ränta tonas ned.

Idag är styrning och ledning av EU oklar. Kommissionen och Ministerrådet är de två starkaste beslutsorganen. Det senare är en konsekvens av EU:s "mellanstatlighet". Den förra av dess "överstatlighet". Varningarna för överstatlighet kan uppfattas på flera sätt. De olika EU-ländernas existens och fortlevnad är i fara. De nationella politikernas inflytande är i fara. Särskilt de små ländernas suveränitet kan äventyras.

Vinsterna med mellanstatlighet sägs vara att de små ländernas intressen blir beaktade. Detta förutsätter enighet i besluten. Om något år kommer EU att få tio ytterligare medlemsstater, vilket har lett till insikten att majoritetsbeslut inom ministerrådet kommer att bli nödvändigt. Därmed bortfaller rimligen även ett motiv till att behålla ministerrådets nuvarande inflytande.

Antagligen kan detta bli en mycket viktig skiljelinje i EU:s utveckling. Skall EU tillåtas bli något annat än huvudsakligen ett mellanstatligt (regerings)samarbete. De som vill bibehålla medlemsstaterna som EU:s bärande byggsten bör visa vinsterna med att integrationen skall göra halt just där de nationella politikerna riskerar sin makt. Varför är nationella regeringar mer demokratiska än en i EU-parlamentet förankrad kommission? Frågan blir särskilt viktig att besvara i en tid då utvecklingen i väsentlig omfattning sker i regioner.

2003.09.11