Regionalisering har under de senaste åren varit ett livligt debatterat fenomen. Försöksverksamheten i Region Skåne och Västra Götaland har förlängts. Förespråkarna för regionalisering menar att den möjliggör för politiken att flytta ett antal beslut till en nivå som alltmer är den viktiga för företag och privatpersoner. En ökad politisk makt åt regioner kan därmed vara ett sätt för politik, demokrati och offentlig sektor att med kraft delta i den framtida samhällsutvecklingen. Motståndarna och skeptikerna menar att regionalisering kan äventyra ”den nationella enheten”.

Från ett ekonomiskt perspektiv har företagens tilltagande samverkan i kluster varit en viktig drivkraft för att betrakta en större eller mindre region som en enhet. Företagssamverkan i kluster blir alltmer intressant bl.a. i takt med att det från högskolor och större etablerade företag ”knoppas av” nya företag. Många sådana företag växer således fram i ett sammanhang - nätverk - där marknaden är om inte given, så dock inom räckhåll. Internet har bidragit till att dessa ibland globala nätverk är möjliga att skapa, utveckla och använda. Just denna ”närhet” kan göra risker och åtgärder i framför allt nya företag mycket mer konkreta och därmed enklare att hantera. Nyföretagande framstår sannolikt därmed som en möjlighet för många fler än för några decennier sedan.

För politiker och till viss del den offentliga sektorn har tanken på regionalisering varit svår. Å ena sidan är det rimligen en övergripande målsättning att ha vitala politiska institutioner som passar dagens behov. Politiker brukar välkomna högt valdeltagande och medborgerligt engagemang. Å andra sidan tycks vissa politiker inte vilja förändra dagens ordning. Detta beror antingen på att dessa politiker anser att den nuvarande situationen ger dem stort inflytande eller på att andra politiker snarast strävar efter att begränsa och stabilisera politikens roll. I alltför många politiska sammanhang står det nuvarande politiska systemet och de nuvarande partierna i centrum. Det av allt att döma för demokratin nödvändiga växelspelet mellan medborgarnas värderingar och politiska beslut är allt mer oklart. Vilka medborgare skulle i längden förlora på att ett antal beslut flyttades från den nationella nivån till regional eller kommunal nivå?

Att regionala skillnader därmed kan växa ter sig uppenbart. Därmed kan frågan omedelbart ställas: Hur ser dem demokrati ut - framför allt från den enskilde medborgarens utgångspunkt - som äventyras av regionalisering?

Under senare år har alltfler talat om det civila samhället, som bl.a. är vårt spontana sätt att organisera våra relationer. Därmed är det civila samhället (enligt Hans L Zetterberg) ”en icke politisk del av samhället, nämligen inom familjen, umgänget, föreningen, församlingen och det fria kulturlivet. Det civila samhället har en broderskapsmoral som inte finns i marknadens sfär och en frivillighet som inte finns i statsmaktens sfär.”

En poäng med det civila samhället är således att det bygger på frivillighet, relationer och i viss mån på oegennytta. Sett från allmänmänskliga utgångspunkter är detta stora förtjänster. För de flesta av oss skulle livet vara outhärdligt och innehållslöst om det bara fanns politik och marknad. I det civila samhället kan vi fullt ut vägledas av våra värderingar, relationer och föreställningar. Vissa företrädare för politik tycks dock se en ökad betoning på det civila samhället som ett hot mot politik. Ett sådant synsätt kan tolkas som om inflytandet för dagens politiker är viktigare än samhällets utveckling.

Vitsen med regionalisering är att ge den regionala nivån ökat inflytande. Den regionala nivån ter sig alltmer relevant för både företagens klustersamarbete och det civila samhället. Att politiken stärks på regional nivå möjliggör därmed att förtroendevalda och den offentliga sektorn med kraft kan delta i den kommande samhällsutvecklingen. Därmed blir det möjligt att ge demokratin en nystart, att forma delvis nya demokratiska strukturer samt att medborgare kan känna att deras möjlighet till deltagande och påverkan inte bara gäller marknad och civilt samhälle utan även politik och offentlig sektor. Alla tre sektorer kan därmed utvecklas i ett växelspel med varandra och framför allt i växelspel med medborgarna.

Marknaden och det civila samhället arbetar. Varför skall politik och offentlig sektor marginaliseras genom att för många politiska beslut fattas onödigt långt från medborgarna på nationell nivå?

29.01.2004