Anteckningar från Morgondagens regioner ­ ett seminarium om Sveriges regionala organisation - anordnat av Forum för regionalisering den 22 maj 2002 i Förstakammarsalen, Riksdagshuset, och baserat på boken Sveriges regionala organisation av professor Åke E Andersson.

Seminariet öppnades av Stephan Müchler Sydsvenska Industri- och Handelskammaren med en bakgrunden till dagens seminarium.

Åke E Andersson inledde med att presentera grunden för sin studie. Skriften har en tydlig ekonomiansats till skillnad från den rika statsvetenskapliga diskussionen om regionalisering.

Det kan göras en skillnad mellan privata och publika beslut utifrån beslutets kortsiktiga eller långsiktiga effekt. Beslut som gäller service är kortsiktiga och lämpar sig bäst för ett privat beslutsfattande. Däremot är beslut om infrastruktur och regelverk långsiktiga och lämpar sig bäst för ett publikt beslutsfattande.

Åke har tidigare skapat begreppet K-region (kunskap, kreativitet, kapital, kultur, kompetens). I dessa K-regioner (Stockholm, Linköping, Luleå, Lund, Umeå och Uppsala) var tillväxten snabbare än i andra delar av landet. Det gemensamma för dessa K-regioner var tillgång till en kraftfull infrastruktur i form av vägar, flygplatser, järnväg men också i form av högre utbildning och ett självständigt kulturliv.
De faktorer som är gemensamma för K-regionerna är sådana faktorer som kräver ett publikt beslutsfattande. Den viktiga frågan är på vilken nivå detta publika beslutsfattande bäst utövas och om det verkligen är den nationella nivån som är den mest lämpade.

Åkes uppfattning är att den regionala nivån är den mest lämpade nivån. För 150 år sedan var Sverige ett fattigt land men trots det lyckades landet mobilisera resurser för stora investeringar. Resurser i form av kapital, kunskap och organisation. Idag har en svensk region mer resurser än nationen hade för 150 år sedan.
Det finns således inga skäl till att viktiga infrastrukturbeslut ska fattas centralt längre eftersom förutsättningarna att klara detta regionalt föreligger idag. Hur en sådan regionalisering kan se ut kan diskuteras men ett rimligt antal är att Sverige indelas i sex eller kanske 8-9 regioner.

Ett annat skäl till regionalisering är att regionalt/federalt uppbyggda stater ofta visar sig ha en lägre skattekvot än centralstater, vilket delvis kan bero på lobbygruppers möjligheter att påverka. En centralstyrd stat med stor andel transfereringar underlättar för lobbyverksamhet. Det finns bara en nivå att lobba mot och det finns mer att vinna. I en federativ stat är beslutsnivåerna många fler vilket gör lobbyverksamhet besvärligare. Det kan leda till ett lägre skattetryck i federativa stater. Det finns en riklig litteratur som stödjer detta resonemang.

Professorn och rektorn vid Örebro universitet, Janerik Gidlund, samt fil dr Stig-Björn Ljunggren från Uppsala var inbjudna kommentatorer och från deras inlägg har jag gjort följande noteringar:

Gidlund ansåg att Åkes bok är ett mycket värdefullt inslag i regionaliseringsdebatten. Den ger ett sammanhållande perspektiv och innehåller viktiga diskussioner om fastighetsskatten och ev markbeskattning. En diskussion om vilken funktion skatterna har på våra system är att efterlysa. Det är viktigt att "bladet tas från munnen" i denna viktiga debatt. Hur ska ett sammanhållet system skapas i ett Sverige med ett myller av län? En mera sammanhållen och större ram behövs. Vissa saker får dock anses "oförlösta" i boken som hur man ska se på statens regionala representation. Det är också viktigt att diskutera vad som händer om staten drar sig tillbaka. Stora infrastrukturinvesteringar torde bli svåra att finansiera utan statens medverkan. Janerik hänvisad till Tyskland där stora investeringsprojekt sker framgångsrikt med delstaten och förbundsstaten i samverkan. Det handlar om förhandlingslösningar och samverkan mellan nivåerna. Gidlund noterade att han inte var övertygad om kausaliteten mellan federativa system och begränsade offentliga utgifter.

Ljunggren framförde en synpunkt på om skriften ska ses som en framtidsbok eller en slutpunkt på en diskussion. Idén om att samhället kan styras har spruckit. Idag har vi de facto en multicentral scen men ett mentalt tänkande som är monocentrerat. Försök att styra görs och en pragmatisk utveckling kan sägas ha skett under förevändning att det ökat styrbarheten. Hit hör det s k brukarinflytandet som har ökat "Världen styrs inte av marknaden utan som om den styrdes av marknaden".

Medierna tagit över mycket av rollen. Det har i viss mån skapat fragmentarism och framlyftande av trivialiteter.

Det finns en myt om den styrande staten och en myt om nationen som en realitet. Snarare lever vi en "kreolsk" blandning och med parallella verkligheter. Idag har den centrala makten inga kunskapsfördelar gentemot regioner.

Men staten vill återsätta "kyrkan" i byn och efter den 11 september kan politiken sägas vara "back in town". Den s.k nya ekonomin har fått en knäck samtidigt som terrorbekämpningen lyft fram politiskt kraft.

Som ett exempel på regeringens ovilja att diskutera dessa frågor nämndes Heby i Västmanland. Denna kommun vägras inträde i Uppsala län och en tänkbar motivering kan vara att regeringen inte vill "släppa anden ur flaskan".

En multicentral utveckling ger ökad regionalisering men trots detta sker nu en återgång.

Gidlund diskuterade olika typer av politikområden och konstaterade att med välfärdspolitik menar man vård, skola och omsorg medan utvecklingspolitik är ett komplicerat samspel mellan olika faktorer och aktörer. Utvecklingsfrågor blir inte var mans egendom. Detta gör legitimiteten för beslutsfattandet viktig. Legitimiteten ligger i leveransförmågan.
Genom arenor för samspel mellan olika aktörer skulle Sverige kunna utnyttja resurser och utvecklingsmöjligheter bättre. Men våra system är inte anpassade till detta.

Efter en kaffepaus vidtog en debatt mellan Åke E Andersson, Janerik Gidlund, Stig-Björn Ljunggren och Anders Källström från Västsvenska Industri- och Handelskammaren under ledning av Stephan Müchler från Sydsvenska Industri och Handelskammaren.

Anders inledde med att påpeka att i dagens globaliserade värld måste västsvenska företag som SKF, Volvo, Hasselblad m fl producera världens bästa kullager, bil, kamera o s v.eller, annorlunda uttryckt, att världen finns och vi försörjer oss på världen. Det är viktigt att påpeka att någonstans ligger företagets huvudkontor m m och att detta måste backas upp av samhället genom utbildningar, flygplatser m m. Perspektivet för företaget är regionen och världen.
Den regionala logiken säger vidare att de västsvenska förhållandena förstås bäst av en västsvensk region.

Stig-Björn framförde att den mentala bilden av Sverige är en bild av Sverige som nationell enhet vilket också präglar diskussionen om regionalisering. Det finns stora rester kvar av ett tänkande "vi är en helhet".

Från publiken kom frågor om Norrbottens framtida roll i ett regionaliserat Sverige med kanske ökade regionala skillnader. Det besvarades med att en regionalisering ger Norrbotten en möjlighet att utvecklas utifrån deras egen logik.
Det framfördes också att övriga landet måste börja betrakta Stockholm som en egen region och inte som huvudstad. Med ett sådant betraktelsesätt skulle mycket vara vunnit i relationen mellan Stockholmsregionen och övriga landet.

Janerik nämnde att identiteter ofta kan vara skapade. Identitetsordningen idag är i första hand Sverige och i andra hand den egna kommunen och först därefter kommer svag identifikation med regionen. Kan regionen skapa en identitet för människorna som bor i där?

Åke talade om det nationella uppdraget som består av;
Fördelningspolitik
Storskaliga projekts genomförande
Regionalpolitik har hittills i första hand varit en omfördelningspolitik. Men detta behov kan förväntas minska dels genom att regionerna blir "rikare" och dels genom EU:s regionalpolitik.

I detta sammanhang har kommunernas ställning betydelse och enligt Åke är kommunerna för stora för att vara tillräckligt lokala och för små för att vara regioner. Men varför regioner? Ett svar på detta skulle kunna vara att det behövs för att fatta besvärliga beslut och ett hot kan vara att delregioner kan orsaka upplösningstendenser.

Slutord:
Åke har i sin skrift skissat ett antal framtida scenarier. Han tror att utvecklingen i Sverige går mot ett federalt system också i Sverige. Om det är så att ett federalt system ger en lägre utgiftsnivå så kommer politiken att söka sig till en federativ lösning för att kunna hantera utgifterna och att acceptans för detta kommer att finnas.

Stig-Björn tycker sig kunna se att idag råder på stället marsch men mycket talar för fortsatt regionalisering.

Janerik hävdar att framtiden mer handlar om välståndspolitik än regionalpolitik Vad gäller federala stater ska man se till deras historia som förklaring till deras uppkomst.
Regionaliseringsdiskussionen tog fart igen i början av 90-talet och har kanske ett samband med den ekonomiska krisen.

Anders påpekade slutligen att folk måste bry sig om denna fråga och media måste bry sig om denna fråga. Regionaliseringen är nödvändig om vi ska klara framtiden.

2002.09.12