Vid midsommartid meddelades de fortsatta direktiven för Ansvarskommitténs arbete. Kommitttén har att till februari 2007 att utreda och föreslå eventuella förändringar avseende uppgifter på kommunal nivå inklusive frågan om det behövs två kommunala nivåer.

Detta innebär konkret att frågan om ett eventuellt avskaffande av landstingen aktualiseras. Mycket riktigt så ingår det därför i kommitténs uppgifter att ta ställning till hälso- och sjukvårdens struktur och uppgifter. Kommittén har också att fundera över den statliga organisationen. Förslag i denna del av uppdraget blir kanske inte lika påtagliga som ett eventuellt förslag om nedläggning av landstingen sett ur ett medborgarperspektiv och sett ur ett lokal- och regionaldemokratiskt perspektiv.

I det första delbetänkandet förekom en del intressanta resonemang om behovet av ökat medborgerligt engagemang för att skapa det som benämndes utvecklingskraft. De ansatser kommittén gjorde i betänkandet från december 2003 har inte vidareutvecklats i tilläggsdirektiven utan utredningsarbetet har inhägnats i en mer traditionell ram. Detta är olyckligt mot bakgrund av de stora problem den svenska offentliga sektorn står inför. Utmaningar som med säkerhet kommer att kräva ett stort medborgerligt engagemang för att kunna hanteras. Det gör att det får anses bekymmersamt att kommittén regelbundet upprepar att utredningen inte är en demokratiutredning utan snarare handlar om att effektivisera och förtydliga det offentliga ansvaret och den offentliga organisationen. Frågan är om det går att göra utan en underifrån byggd demokratisk legitimitet.

Nyligen genomfördes en större konferens i Västerås vars tema var Ansvarskommitténs arbete. Konferensen var döpt till ” I Axel Oxenstiernas anda” och under hela dagen gjordes återkopplingar till den gamle kanslern Axel Oxenstierna. Det går inte att undvika tanken att denna koppling var mer eller mindre medveten i ett syfte att skapa en kontext om att Sveriges offentliga organisation nått ett sådant stadium att det krävs genomgripande reformer som sammanslagningar av län och landsting samt kommuner.

Ett antal debattörer ifrågasätter allt oftare landstingen som sjukvårdshuvudman och önskar istället ett förstatligande av sjukvården kombinerat med att delar av vården förs till kommunerna. De brukar dock inte närmare redogöra på vilket sätt en statligt organiserad vård skulle bli bättre och effektivare. De brukar heller inte diskutera konsekvenserna av att föra ytterligare ansvar till kommunerna. En sådan utveckling kan inte leda till annat än att kommunerna i stor skala måsta söka samgående. Vilket skulle få stora effekter för medborgarna och det kommunaldemokratiska systemet.

En sådan utveckling överensstämmer inte med behovet av att skapa ett ökat medborgerligt engagemang och ökad lokal- och regionaldemokrati. Med tanke på att kommittén har möjlighet att föreslå stora och genomgripande förslag är det viktigt att det sker en såväl brett som djupt diskussion på medborgerlig nivå och politisk nivå. Utgångspunkten för denna diskussion ska inte vara Oxenstiernas handlingskraft utan dagens problem och utmaningar som inte kan lösas utan tydlig lokal- och regional demokratisk förankring. Jag tror också att Oxenstierna skulle ha uppfattat det så.

2004.09.09