Utbildningssystemet är motsägelsefullt. Å ena sidan har samhällsförändringarna varit omfattande under det senaste halvseklet, vilket borde ha avsatt djupa spår i utbildningssystemet. Å andra sidan är vi många som vid återkomsten till skolan med våra barn och barnbarn med hela kroppen kan känna igen oss från vår egen skoltid. Läs mer

Vi har läst och, på film, sett det förut, om än ur olika vinklar. Ett land och dess invånare lever under en sträng och obönhörlig diktator, en despot som med retorik och allehanda knep försöker få medborgarna att tro att han vill dem väl. Men nåde den som protesterar. Till sin hjälp tar denne Ledare – verkligen med stort L – ett system av information, desinformation och angiveri som skapar en allas rädsla mot alla. Ingen är längre en säker vän, ingen kan lita på någon. Och överst tronar Han, leende intygar han det ena eller andra som något för allas bästa absolut nödvändigt. Läs mer

Aldrig god natt är ett självbiografiskt seriealbum av Coco Moodysson. Det handlar om hennes tonår som punkare på söder i Stockholm, om att vara fjorton, om att börja spela i ett band, om att ha en ensamstående mamma som gillar att festa. Läs mer

Chris Abanis kortroman Abigails liv (Celanders Förlag) är en grym historia om ojämlika ekonomiska förhållanden och snedvridna relationer mellan könen. Med en historia som utspelar sig både på Nigerias landsbygd och i London visar Abani hur kolonialismen hittar nya vägar ända in i vår egen tid. Historien är berättad med ett så vackert språk att man bör läsa boken långsamt för att kunna ta in såväl formuleringskonstens skärpa som den underliggande historiens fasa. Det är en väl värd långsamhet. Läs mer

Det finns ingen avsikt eller mening med mänsklighetens existens. Men den kanske rullar på ett tag till, trots partikelkollisioner i vår egen regi och trots ett våldsamt universum även det helt utan regissör. Läs mer

En vacker berättelse om vägen mot och kulmen på en livskris
Är denna bok.
Eller om man så vill: en självbiografi. Läs mer

Hur kommer vi att kommunicera om drygt tio år? Den frågan kan väl intressera oss lite till mans och naturligtvis även Posten, detta ärevördiga statliga verk som startade för 372 år sedan. Mitt sista riktiga postkontor byggdes på 60-talet, när brevet fortfarande hade en stark ställning. Ovanför entrén till det nu nedlagda postkontoret fanns – och finns fortfarande – en stor fasadplatta i granit med ”Post” ingraverat i jättebokstäver. Läs mer

Katarina Bjärvall har tidigare skrivit två fackböcker, Vill ha mer. Om barn, tid och konsumtion och En gravad hund. Det svenska språket i en mångkulturell vardag.
Under tiden är hennes debutroman. Även här får man prov på Katarina Bjärvalls intresse för det mångkulturella Sverige. Romanen befolkas av både infödda svenskar och kurdiska flyktingar, som trots att de bor ganska nära varandra ändå lever i olika världar. Slumpen gör att dessa människor med sina olika erfarenheter möts. Läs mer

För några år sedan var jag på en av Blå Tågets sista spelningar. Den ägde rum i en marmorsal på Konstakademien i Stockholm och publiken bestod mest av någon slags konstnärlig vänförening, idel blåhåriga damer från Östermalm. I fonden bakom bandet hade man med rött rinnande bokstäver borstat upp orden Uppror och förförelse. Läs mer