Visst är det en smula märkvärdigt och ovanligt att två bröder inom loppet av några veckor utkommer med varsin roman. Vill man se litteratursociologiskt på det, och knyta an till hur samspelet mellan samhälle och litteratur fungerar, ligger det nära till hands att plocka fram det gamla klassperspektivet. De båda bröderna heter Eklund i efternamn, och är söner till SE-bankens chefsekonom Klas Eklund, i sin tur son till skådespelarna Bengt Eklund och Fylgia Zadig. I en normal recension av skönlitteratur hör biografiska notiser av det här slaget inte hemma, men detta är ett undantag. Läs mer

Som av en händelse, eller kanske medvetet, läggs handlingen i Per Erik Tells andra kriminalroman till september 2003. Hans första – Ljuva september – försiggick i september året innan, och som ett avstamp och invävt i intrigen ligger denna gång mordet på utrikesminister Anna Lindh och jakten på hennes mördare. Svenskarna ska också till att rösta nej till euron och antalet förtidspensionärer räknas in allt fler. Läs mer

Gerda Antti skriver nära, starkt och intensivt. Hon förstår att ge de vanliga sin röst; skriver deras biografier som inte skriver dem själva. Det kanske märkligaste är att mitt i svärtan, eländet och sorgen finns glimtarna, eruptionerna, livet som i sig själv är resistensen mot ickelivet. Ett slags förtvivlans mod som ger kraft nog att leva så länge som det går. Läs mer

Mordet på 19-årige Radu Acsinia i Rinkeby tunnelbanestation den 26 februari 2002 var en avrättning. Han sköts ned med elva skott på nära håll. De sista tre kulorna avlossades mot den liggande 19-åringens huvud, mot vänster öra, kindkota och tinning, på bara några decimeters avstånd. Läs mer

Amerikanska soldater i Irak har skickat brev till Michael Moore. Breven genomsyras av total förtroendekris, känslor av meningslöshet och enorm vrede mot president George W. Bush. Läs mer

Författaren utbildade sig först till tandläkare och verkade som sådan under en period innan han slog in på forskarbanan och så småningom blev professor i ljusmikroskopisk diagnostik av munnens sjukdomar, där han numer är emeritus. Läs mer

Det är svårt att bryta schabloner. Leena Lehtolainen har lyckats ganska bra i sina tidigare kriminalromaner om polisen Maria Kallio. Även om Kallio ibland känts lite väl mallad och bara just som en motsats till de vanliga schablonerna. Detta har blivit mer och mer tydligt för varje bok hon förärats. Hon har nämligen tillåtits att utvecklas, vilket förstås i princip är bra, men nu börjar det bli allt för tydligt vart Lehtolainen vill komma. Tänk lyckligt gift kvinna som lite ungdomsnostalgiskt lyssnar på punkmusik och jämför med olycklig frånskild manlig polis som lyssnar på opera/klassisk musik. Läs mer