Alla som var någorlunda vuxna vid den tiden minns säkert vad de gjorde den morgonen för mer än tjugo år sedan då nyheten om att Olof Palme blivit skjuten spreds över landet. Själv befann jag mig några kvarter från mordplatsen på Sveavägen, hemma hos svärmor på Birkagatan. Liksom många, många andra gick jag upp till Sveavägen på förmiddagen, och såg leden av förstämda människor tätna kring kravallstaketen, innanför vilka poliser lite tafatt vankade omkring och tog emot blommor som de lade på trottoaren vid den stora blodfläcken utanför Dekorima. Läs mer

”Det här är berättelsen om Claire Säwes självmord, men inte självklart vad som ledde fram till det.” Så börjar det andra kapitlet i Eva Ströms roman Claires leende och precis så är det. Precis så rakt och obarmhärtigt, precis så tydligt och svårt att förstå. Claire väljer sömntabletter framför sitt liv, 14 år gammal. Och ingenstans i boken är det självklart varför. Läs mer

Poesi i uppbrottstid. Inget gäller och samtidigt allt. Postmodernismens implosion. Hur kul är det, frågar ni? Jättekul, svarar jag, av dikterna befriad från oket, från genretänkandet, fri att bara läsa och uppleva. Här finns leken med orden, leken med ordens betydelse, leken med sidornas spatictitet, leken med livet själv – och allt före och efter. Läs mer

Minns ni Jack som gjorde Ulf Lundell odödlig (nåja). Nu har det hänt igen. Måste hända igen. Från Blackeberg kommer dom ner som från Strindbergs höjder på Söder. Dom tar över stan. Dom gör krumbukter som ingen annan. Läs mer