Att man aldrig lär sig; böcker ska man aldrig låna ut. När jag läst den fjärde och sista delen av Göran Palms jätteberättelse Sverige En vintersaga tänkte jag på mitt fiffiga vis kolla i de tidigare delarna för att se om något i språk och temperament förändrats under de mer än tjugo år som gått sedan den första delen kom. Det var just denna första del som var borta, och jag vet varför, där finns en beskrivning av Palms litterära verktyg, blankversen, som jag fann så oerhört elegant, fyndig och lärorik att jag tyckte alla borde läsa den. Och ja, man får skylla sig själv. Läs mer

Ingen kan stå oberörd inför fenomenet Dan Brown. Da Vinci-koden säljer i enorma upplagor över hela världen. Folk som inte läst en bok på flera år läser nu åtminstone den. Och fastnar man för den så läser man förstås ”uppföljaren” Änglar och demoner, romanen som egentligen ligger före Da vinci-koden i originalutgivningen, men som översatts till svenska först nu. Läs mer

Författaren Stefan Hammarén leker med språket som ett lyckligt barn. I sina två romaner undanskyms handlingen, bäddas in i ett extremt mustigt språk. Texterna blir en märklig blandning som vidkänner dadaism, groteska ordlekar och barocka näst evigt långa meningar. Hans romaner ingår i en planerad trilogi, vars tredje del utlovas till våren, men som ett mellanting finns den nu aktuella ”Fluga diversé”. Läs mer

Jag debuterade som redaktör under min studenttid. Mina kamrater i redaktionen var som akademiker ofta helt fokuserade på texterna. För dem hade det säkert inte varit några problem att ge ut en kulturtidning med enbart text på sidorna, för det var så flygbladen ofta såg ut på den tiden. Själv fick jag ta på mig rollen som praktikern. Den som förde in form i tidningen, om än på en blygsam nivå. Läs mer