Visst har träd en själ, kan stundom höras. Intresset för relationen mellan människa och natur tar sig allt fler uttryck. Att åskådliggöra trädens liv med dans, videoinstallationer och tonkonst i en scenografi av hängande trädgrenar är resultatet av forskningsprojekt i scenisk framställning av dansaren m m Anna Wennerbeck, som blivit till en konstnärlig allåldersföreställning. Läs mer
Danskonsten slutar aldrig att förundra och stundom beundra. Särskilt inte när det gäller Göteborgsoperans danskompanis förmåga att attrahera världsledande koreografer som får dansarna att få de mest avancerade rörelser att framstå som en kroppens oändliga lätthet och samtidigt övertyga om att det finns en mening i det som kroppen säger. Läs mer
Tidpunkten känns märkligt laddad när man slår sig ned vid ett av de kaffebord som omger scenen där Annika Nordin, i fysisk såväl som i filmad närbild, snart skall skapa ett porträtt av en filosofisk ikon: Hannah Arendt (1906–1975). Sprungen ur en sekulär judisk familj och med eller mot sin vilja en vital agent i alla de konflikter som styrde och ställde över såväl hennes samtid som hennes privatliv. Särskilt anmärkningsvärt är givetvis hennes kärleksrelation till Martin Heidegger 1889–1976), medlem av nazistpartiet och en av dess artikulerade ideologer. Läs mer
Premiärerna duggar tätt så här års, inte minst inom scenkonsten för de yngre. Backa teater imponerar med en rörande inblick i tonårsliv och mänsklig gemenskap med verklighetstrogna minidockor i rollerna och skådespelare som dockförare i pjäsen Oxytocin. Om vänskap och om att vara en i gänget handlar också Regionteater Västs dansföreställning Nederlaget medan Masthuggsteatern gör en av de stora barnboksklassikerna, Det blåser på månen, till en rolig, fantasi- och spänningsfylld upplevelse. Läs mer
Ytterligare ett skäl att bege sig till huvudstaden i oktober gäller ännu en göteborgsexport, nämligen teaterprojektet KonstAB, som bjudits in för att på Dramaten göra en tolkning av Ingmar Bergmans film Såsom i en Spegel. På måndag den 23 oktober kan man på Stora Teatern i Göteborg möta representanter från detta konstkollektiv som gäster i debattserien Konst som Motstånd där deras ”helhetslösningar inom kultursektorn” förmodas sättas under lupp. Läs mer
Det är som ett modernistiskt konstverk. Utan hänsyn till kronologi eller tydlig berättarstruktur duttas iscensatta texter om ett århundrade upp på scenen där färgerna utgörs av ett dussin skådespelare, musik och rekvisita. Vad som numera får mig till teater i Stockholm är ett nytt oförutsägbart verk av teaterchefen själv, göteborgaren Mattias Andersson. Läs mer
Det handlar om tre kvinnliga kulturpersonligheter och det de har gemensamt är, att de alla var före sin tid och som en följd därav – ensamma.
Det är författaren Agnes von Krusenstjerna, målaren Sigrid Hjertén och författaren, tillika nobelpristagaren Nelly Sachs. De är sammanförda i en mycket vackert koreograferad föreställning där de på var sina passionerade sätt för fram sina – man kan inte kalla det annat – tillstånd. Läs mer
Bra idé. Roligt men knapphändigt utförd. Dessutom provokativ. Men vad hände med sanningen? Med högt tonläge och andlös energi inbjuder Regionteater Västs dansare till en lekfull, snabbspolad lektion om dansens historia från A till Ö. Som berättare en gedigen komedienne, Josefine Koskinen, som får hålla högt tempo för att klara uppgiften på 45 minuter med fyra dansare som objekt. Läs mer
Enastående dansare får drömspelet att lätta och sorglustigt blottlägga sökandet efter svaret på livsgåtorna i all sin inkonsekvens. Örjan Anderssons och Magnus Lindmans version av Strindbergs älsklingsdrama blir till en inte endast vemodig och vacker utan också rolig blandform av dans och teater. Läs mer
