Mikael Nyberg har Ã¥terigen skrivit en mycket läsvärd artikel ”Efter Kalabaliken” och pÃ¥ bloggen Ekonomikommentarer kan man läsa om hur majoriteten fick betala för klyftorna. Även denna bloggpostning pÃ¥ Pierre Gillys blogg, om hur det politiska etablissemanget vilseleder oss, är väl värd läsning.

För övrigt idag och trots allt elände:

Trevlig Valborg och en God första maj.

Lyssnade på programmet Vetenskapsradion Forum häromdagen och hörde antropologen Gillis Herlitz tala om kulturkrockar inom vården. Vi 40-talister, menade han, kommer aldrig att acceptera att gå och lägga oss klockan tre på eftermiddagen, när vi hamnar i äldrevården, för att det saknas personal. Vi är friska och har inga planer på att lägga oss ner och dö för att vi går i pension. Vi ska spela golf och tågluffa och vi kommer att ställa sådana krav på vården som ingen generation före oss har gjort.

Herlitz reser tydligen runt med detta budskap till personal pÃ¥ äldreboenden för att förbereda dem inför 40-talisternas anstormning. Jag undrar sååå om den personal som fÃ¥r äran att lyssna pÃ¥ hans ”visdomsord” kan hÃ¥lla sig för skratt. Jag skulle inte klara den saken.

Har Herlitz inte hört någonting om hur äldrevården i Sverige fungerar nu för tiden? Det han säger är nämligen helt uppåt väggarna, i alla avséenden. Han låter som om han talar från en annan planet. Men jag har förstått att många 40-talister resonerar på det sättet. Många av 40-talisterna kommer att bli mycket förbluffade, besvikna eller chockade när de konfronteras med verkligheten.

Man hamnar faktiskt inte i äldrevÃ¥rden, dessutom, eller pÃ¥ ett äldreboende, medan man kan tÃ¥gluffa och spela golf. Där hamnar man, i bästa fall – eller i sämsta, hur man nu ser det, när man inte kan ta hand om sig själv längre, när man är urgammal och/eller i sÃ¥ dÃ¥ligt skick att man varken klarar av att äta själv eller vända sig själv i sängen, än mindre kliva upp ur den, eller dÃ¥ man blivit dement. När den dagen kommer, det kan jag försäkra, kommer ingen inom vÃ¥rden att bry sig ett dugg om vad 40-talisten vill. DÃ¥ Ã¥ker han eller hon i säng när personalen anser att det bör ske, alldeles oavsett den boendes eventuella önskemÃ¥l.

”Vi 40-talister är inte lydiga”, säger Herlitz vidare, sÃ¥ därför kommer det inte att gÃ¥ att behandla oss hur som helst. Han har tydligen inte en aning om att det finns preparat (de kallas mediciner) som gör vem som helst lydig – att de används flitigt inom äldrevÃ¥rden och att de troligen kommer att användas ännu flitigare framöver eftersom man kommer att spara ännu mer inom omrÃ¥det i fortsättningen. Den gamling som sätter sig pÃ¥ tvären blir undantagslöst utsatt för biokemisk lobotomering. I det läget spelar det inte längre nÃ¥gon roll vem eller vad man var en gÃ¥ng i tiden, dÃ¥ när man kunde ta hand om sig själv och inte behövde nÃ¥gon hjälp. Hög direktör, f.d. minister, professor eller städare, ingen frÃ¥gar efter titel när den dagen kommer dÃ¥ man behöver äldrevÃ¥rden, om man fÃ¥r den ens dÃ¥. Hög som lÃ¥g drogas ner till bekväm följsamhet idag.

Det där är kanske något att tänka på för våra makthavare, politiska sådana såväl som ekonomiska. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man har, man kan inte köpa sig en värdig ålderdom och död om naturen är njugg och inte låter en behålla både förstånd och hälsa tills man drar sin sista suck. När de här figurerna, storpamparna som är vana vid att alla dansar efter deras pipa, blir gamla och behöver vård och hjälp, kommer de att drogas ner till bekväm liknöjdhet de också, för att de ska förorsaka så lite besvär för personalen som möjligt, må denna sedan var privatinhyrd och betalas mycket väl eller befinna sig på ett privat vårdhem modell urdyrt.

De enda som kan hjälpa en till en någotsånär anständig ålderdom och död i de här fallen, och många av oss kommer att bli sådana fall, är våra yngre anhöriga och deras kunskaper, insikter, envishet och omtanke om oss, företrädesvis våra barn. Så har man som 40-talist inte tidigare funderat på hur man fostrat och behandlat sina barn är det dags att börja göra det nu. Det kan ju hända att barnen behandlar sina gamla 40-talistföräldrar som de själva blivit behandlade av dem, eller som de lärt sig att man ska behandla vårdbehövande, hjälplösa gamlingar eller andra människor.
– Har man lärt sina barn att egoism är det enda rätta och att solidaritet och omtanke om andra är nÃ¥got löjligt, ja dÃ¥ kan det nog minska ens möjligheter att fÃ¥ rätt hjälp frÃ¥n dem framöver.
– Har man själv en gÃ¥ng ackorderat ut omsorgen om sina barn till lägstbjudande, utländska barnflickor ex. som fÃ¥tt en usel och svart lön, sÃ¥ kan det ju hända att man lärt sina barn att det är precis sÃ¥ man ska behandla sina vÃ¥rdbehövande närmaste.
– Har man under mÃ¥nga Ã¥r inpräntat i sina barn att den som inte arbetar längre är värdelös och ska inte ha en massa omsorg och sÃ¥dana personer ska man inte engagera sig i eller för, inte slösa pengar och energi pÃ¥, dÃ¥ kan det ju hända att barnen tillämpar denna lärdom pÃ¥ föräldrarna när dessa blir gamla.

Den dagen man börjar stoppa strumporna i frysen och sätter in smöret i garderoben, eller den dagen man står där på torget och plötsligt inte vet var man är eller vart man ska, så står man där. Då skyfflas man kanske in på billigast tänkbara äldreboende där man drogas ner till en zombie i väntan på att döden ska befria barnen från allt ansvar för gamlingen. Eller så hyr barnen en privat sköterska som administrerar nerdrogningen på inrådan från den urdyre private läkaren.

Dags dessutom, skulle jag vilja säga, inte minst för de mäktigare bland 40-talisterna, att börja fundera pÃ¥ vilket samhälle de har organiserat fram – för mÃ¥nga av dem kommer inte undan hur mycket pengar de än har hunnit roffa Ã¥t sig och undanhÃ¥lla frÃ¥n skatt eller hur mycket makt den än haft i sin glans dagar.

Tillägg kl. 20.45:
Så här svarade Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik, Aftonbladet på frågan om det hjälper att vara miljonär:
-Inte ett dugg. DÃ¥ krävs sex privatanställda pÃ¥ heltid – om man ens hittar dem.

Tillägg 2: 1/5 k. 01.45
Men mångmiljardär då, som alltfler inom den ekonomiska eliten blir idag, det borde väl hjälpa? Nej, man blir nerdrogad till total menlöshet i äldrevården och till ett liv i rullstol med två eller tre blöjbyten/dag i alla fall, i synnerhet om man är olydig eller sätter sig till motvärn. Det är liksom det som är god äldrevård, enligt vad läkarna får lära sig av läkemedelsbolagen.

Det är inte annorlunda på lyxboende för gamlingar. Där har de vackra lokaler och ofta fantastisk omgivning, för att barnen, som eventuellt besöker de gamla ibland, ska tycka att de ordnar det bra för sina åldriga och hjälplösa föräldrar, men bakom kulisserna ser vården oftast likadan ut där som på kommunala äldre- eller demensboenden. Och där har personalen, av tvång, sin första lojalitet gentemot arbetsgivaren, inte gentemot de boende så där är de oftast belagda med munkavle, till skillnad mot vad som är fallet på kommunala institutioner.

Men, säger kanske nÃ¥gon, det spelar väl inte sÃ¥ stor roll när man väl är dement, dÃ¥ vet man ju inte – men det är just det – det spelar all roll i världen, i synnerhet dÃ¥. Det är nämligen inte trevligare att bli utsatt för biokemisk tortyr när man är dement än när man inte är det. I synnerhet som man just inte kan klaga i det förra fallet. Känslorna och upplevelserna försvinner inte med demensen även om intellektet gör det.

Tillägg 2: 2/5 k. 01.45
Det allra värsta är att Herlitz Ã¥sikter, och att han sprider dessa, bidrar till att 40-talister inte försöker göra nÃ¥got Ã¥t eländet idag, medan de kan, att hans ”käcka” och totalt verklighetsfrämmande framtidsvision dövar dem som borde protestera NU – och sÃ¥ det bara skriker om det, NU, medan de fortfarande kan vara obekväma och olydiga.

MÃ¥ste ocksÃ¥ skriva nÃ¥gra ord om Karin Mannheimers serie om ett äldreboende, som var otroligt rosenröd. Hennes beskrivning av personalens elände, den stress de utsattes för p.g.a. underbemanningen, var nog ganska realistisk, men beskrivningen av de gamla som bodde där hade ingenting med verkligheten att göra. Flera av dem skulle inte fÃ¥tt en plats pÃ¥ ett äldreboende för att de var alldeles för friska. NÃ¥gra av dem, de som inte trivdes, hade drogats ner till fullkomlig apati. SÃ¥ sÃ¥ där ser det helt enkelt inte ut pÃ¥ de flesta äldreboenden i landet. Jag blev rosenrasande när jag sÃ¥g serien. Karin Mannheimer hade knappast sett sÃ¥ mÃ¥nga äldreboenden dÃ¥ hon gjorde sin serie och hon hade definitivt inte varit i nÃ¥got som liknade den krypta som min mamma tillbringade sina sista Ã¥r i, ett boende som inte var unikt, där ingen enda gamling nÃ¥gonsin drog pÃ¥ munnen – utom min mamma, som var drogfri ganska länge i alla fall och kunde gÃ¥ pÃ¥ egna ben merparten av tiden hon bodde där – pÃ¥ grund av mitt brÃ¥kande, ett brÃ¥kande som nästan tog död pÃ¥ mig.

Den där serien bidrog till att bibringa massor av människor en helt felaktig bild av hur det faktiskt ser ut på de flesta av våra äldreboenden idag. Vem vet, det var kanske den som Herlitz inspirerats till sina funderingar av.

Jag önskar att jag hade resurser att göra en riktig och realistisk film om saken. Den skulle inte invagga nÃ¥gra 40-talister i vanföreställningen att de kommer att kunna bestämma om sina egna öden den dagen de hamnar pÃ¥ sÃ¥dana här inrättningar, som somliga kunde göra, eller skulle kunna ha gjort, i Mannheimers TV-serie.’

Slutligen rekommenderar jag verkligen besökare att läsa kommentarerna till denna postning. De innehÃ¥ller en del viktig information, framför allt Britts kommentar med biverkningslistan – biverkningar som jag ocksÃ¥ sett pÃ¥ äldre, och de flesta av dem även pÃ¥ min lilla mamma. Det är bara att fundera lite över hur det kan kännas att drabbas av nÃ¥gra av dem, och inte kunna fÃ¥ stopp pÃ¥ det elände man upplever. Hur är det att sitta i en rullstol och känna hur det kryper i hela kroppen, men vara sÃ¥ nerdrogad att man inte kan resa sig ur stolen ens och vara totalt utlämnad till personal som tror att det blir bättre om man fÃ¥r ännu mer av de preparat som ger denna biverkan? Jag anar, men gör andra det?

Länk:
Gillis Herlitz i Vetenskapsradion Forum

Lyssnade pÃ¥ radioprogrammet Konflikt igÃ¥r och fick veta att just nu pÃ¥gÃ¥r det en kamp inom EU om vem som ska bli EU:s president – nejdÃ¥, nÃ¥got allmänt val blir det inte och ingen vet riktigt vad presidenten ska ha för befogenheter. Nähä!

Men en sak är klar, de styrande inom EU travar vidare i sina gamla fotspÃ¥r, de där som handlar om att göra nÃ¥got radikalt Ã¥t ”det demokratiska överskottet”.

Inte för att jag begriper varför man måste ta till så drastiska åtgärder som att ha hemliga procedurer kring val av EU-president, med tanke på hur lätt det är att leda opinioner dit man vill med noga genomförd och väl planerad propaganda.

Jag brukar ju inte vara personlig pÃ¥ bloggen men nu ska jag göra ett av de sällsynta undantagen och vara mycket personlig – Ã¥tminstone för att vara jag.

Jag såg filmen Notting Hill på TV häromkvällen och filmen grep mig djupt. Den kanske var banal men precis sådana där förvecklingar kan vara avgörande för ens liv.

Bortsett frÃ¥n att jag inte alls var lika vacker som Julia Roberts, och inte heller berömd, sÃ¥ har historien i filmen en hel del gemensamt med ”mitt livs historia”, och inte bara min historia gissar jag.

En gÃ¥ng, för snart 40 Ã¥r sedan, gick han ut ifrÃ¥n min lägenhet med orden: ”Jag kommer nog inte tillbaka igen”. Orsakerna till dessa avskedsord var inte helt olika dem hjälten i filmen hade för att säga nej till Anna i bokhandeln, om vi bortser frÃ¥n hennes berömmelse.

Jag stod i fönstret och såg honom långsamt gå bort emot porten som ledde ut från gården där jag bodde. Vi var 26 år gamla.

Min man, 27 år gammal på porträttet, akvarell/gouache

NÃ¥gon vecka senare bestämde jag mig och tog spÃ¥rvagnen genom hela stan och hem till honom. Sedan dessa kamperar vi ihop. Han är det bästa som hänt mig (tillsammans med min dotter förstÃ¥s).SÃ¥dant där är kanske banalt pÃ¥ film men i verkligheten kan det vara fantastiskt och en källa till stor tacksamhet – inför livet. Ju äldre jag blir desto mer tacksam blir jag för de Ã¥r vi redan haft tillsammans. Förhoppningsvis blir de mÃ¥nga fler.

Det kom ett mejl häromdagen, från Lars Nilsson. Han skickade med en läsvärd länk till en artikel i The Guardian, som handlar om hur de konservativa har mycket att lära av de svenska moderaterna. Läs den. Den är belysande.

SÃ¥ försöker de inbilla oss att de inte samarbetar, de rika eliterna, och aldrig planerar nÃ¥got, och kallar oss för ”offer för konspirationsteorier”.

Tack Lars för länken.

Ibland ramlar man över artiklar på nätet som man gärna rekommenderar andra samhällsintresserade, som inte redan har läst dem, att läsa och begrunda. Här är en av dem, Mikael Nybergs artikel från 1999 om Direktörsklubbar och ordnar, de där hel- och halvhemliga klubbarna där våra öden faktiskt bestäms och där de sitter som i praktiken styr och ställer i världen, alltmedan vi vanliga fårskallar tror att vi är med och påverkar genom de allmänna valen.

Tillägg 26/4 kl. 23.00;
Glömde i brådskan igår att tala om att det var Rawia Morra som satte mig på det spår som ledde till Mikael Nybergs artikel, med en bloggning om Malteserorden.

Jag har alltså läst Ingrid Carlbergs utmärkta bok Pillret och fortsätter att fundera kring en del av innehållet. Vad gäller förklaringen som hon ger, av hur SSRI fungerar, så får jag det inte att hänga ihop hur jag än försöker. Nu tror jag väl inte att det är så många neurobiologer som läser den här bloggen, eller bloggar överhuvudtaget, men kanske någon gör det, eller kanske någon känner en sådan att fråga. I så fall, svara gärna på mina frågor och låt mig få skåda ljuset.

För det första: Det sägs, och de flesta som kommit i kontakt med SSRI har hört det, att de som är deprimerade lider brist på serotonin, på samma sätt som diabetiker lider brist på insulin. Även Ingrid Carlberg nämner denna förklaring och att läkemedelsföretagen valde att använda den. Så långt är det inga konstigheter (även om man aldrig mäter serotoninmängd innan man sätter i SSRI, som man ju gör med insulin ex. vilket man också kan undra över förstås).

För det andra: SSRI kallas återupptagshämmare. Det vill säga de påstås förhindra nervernas återupptag av serotonin. Och nu börjar jag undra. Vadå? Varför ska nerverna inte kunna återuppta och använda serotoninet som finns, om det nu är normalt att de gör det och om det nu råder brist på ämnet?

Den här förklaringen förefaller mig, med mina begränsade kunskaper i neurobiologi, hänga mycket bättre ihop med hyotesen att den som är deprimerad har för mycket serotonin i hjärnan och genom att man inaktiverar en del av detta ämne, sÃ¥ hjälper man den deprimerade. Men sÃ¥ förhÃ¥ller det sig alltsÃ¥ inte enligt den gängse teorin – eller handlar det bara om en ”teori” som man anser lämplig att servera oss lekmän medan den verkliga förklaringen (om den finns) anses sÃ¥ svÃ¥r att vi vanliga dödliga inte kan förstÃ¥ den?

Ingrid Carlberg förklarar saken sålunda i sin bok:

Serotonintransportören råkar vara det protein som sköter återupptaget av signalsubstansen serotonin i synapserna (=nervtrådarnas ändar: min anmärkning) Med andra ord är det just det protein som SSRI-medicinerna riktar in sig på. Serotonintransportören kommer in i bilden när serotoninet har avslutat sitt jobb och fört över signalen från den ena nervcellen i hjärnan till den andra. Då kallar transportören, enkelt uttryckt, tillbaka signalsubstansen till den sändande cellen igen. Vad Arvid Carlsson och andra med honom upptäckte var att om man med läkemedel stoppar återupptaget och låter mer serotonin stanna kvar i klyftan (mellan nervcellernas synapser: min anmärkning) blir många deprimerade patienter bättre.

Jag tycker jag begriper det här och om förklaringen är Ã¥tminstone i huvudsak riktig, sÃ¥ borde den innebära att man lÃ¥ter ”en massa” inaktiverat serotonin ligga och skvalpa mellan nervcellerna istället för att de tillÃ¥ts göra sitt jobb, nämligen att överföra budskap mellan nervcellerna. Hur man fÃ¥r detta till att ”deprimerade lider brist pÃ¥ serotonin” förstÃ¥r jag därmed inte alls. Om de verkligen hjälps av medlen, sÃ¥ borde de alltsÃ¥ istället lida av överskott pÃ¥ ämnet eftersom de mÃ¥r bättre när detta inte gör nÃ¥got. Eller är det istället sÃ¥ att serotoninet utför andra uppgifter när det inte ägnar sig Ã¥t att överföra budskap mellan nervcellerna och dÃ¥ det rÃ¥der brist pÃ¥ ämnet där sÃ¥ förblir dessa uppgifter ogjorda. I sÃ¥ fall blir jag väldigt nyfiken pÃ¥ vad serotoninet gör dÃ¥ istället. Borde inte hypotesen i sÃ¥ fall vara att det serotonin den deprimerade har har börjat löpa amok eller har slutat göra nÃ¥got annat som det ocksÃ¥ borde göra – där emellan nercellernas synapser.

Så vad beror depressionen på alltså? Och vad gör faktiskt de här SSRI-preparaten i våra hjärnor om de kommer in där? Kan någon förklara detta för mig blir jag väldigt glad för jag tycker inte om att inte förstå.

Dagens viktigaste bloggpost finner jag här

I boken Pillret av Ingrid Carlberg läser jag om en intressant undersökning om gener och serotonin, det ämne som man påstås lida brist på när man är deprimerad. Eftersom jag skrivit en del om de serotoninåterupptagshämmande antidepressiva medlen (SSRI) på den här bloggen, kan jag inte låta bli att återberätta historien om denna undersökning.

Nya zeeländska forskare började mellan åren 1972 och 1973 studera 1000 barn, uvalda så att de skulle utgöra ett representativt urval ur populationen. Deras undersökning kom att fortgå under flera decennier. Bl.a. kom man att studera samspelet mellan den gen som sägs styra serotonintransportören, som styr återupptaget av serotonin i nervcellerna.

Man fann att det fanns två olika typer av alleler (tänk på dem som gener) som påverkade serotoninupptaget, korta och långa alleler. Eftersom vi alla har en allel för detta syfte från mamma och en från pappa, så kan man ha en av tre kombinationer: kort/kort, kort/lång och lång/lång. Forskarna delade därför in sina undersökningspersoner, som nu hunnit bli trettio år, i tre grupper, utifrån vilken genkombination de tillhörde.

Nu fann man att i gruppen med kort/kort-alleler hade 43% utvecklat en depression i samband med kriser i deras liv, medan endast 17% hade gjort så i den grupp som hade lång/lång-gener. Hos kort/lång-gruppen var förekomsten av depressioner omkring 30%. De långa generna föreföll alltså ge bättre skydd mot depression. Kanon alltså, nu hade man fysiologiska belägg för att gener i hög grad bestämmer tendensen att bli deprimerad och dessutom vilken gen som gör det.

Men nu gick forskarna vidare och kollade generna mot uppväxtförhållanden i allmänhet, och delade in den studerade gruppen i en grupp som hade haft en harmonisk barndom, en som hade haft det svårt och som haft det ännu svårare, och jämförde uppväxtförhållandena med gener och depressionsförekomst. Även här fann man att sambandet stod sig. Lång/lång-kombinationen klarade sig bäst, men de var inte totalt skyddade av sina gener och i deras fall var insjuknande i depression oberoende av hurdan barndomen hade varit. Bara de med minst en kort gen verkade ha påverkats av miljön.

SÃ¥ kommer det, och jag citerar ur boken:

Däremot spelade längden på allelerna ingen roll för dem som vuxit upp under vad forskarna bedömde som lyckliga förhållanden. Bland dem hade inte ens personer med två korta alleler någon förhöjd risk för depression.

”Människor har varit fixerade vid kampen mellan arv och miljö alldeles för länge. Men ingetdera är en story i sig själv. Det är hundra procent arv och hundra procent miljö”, konstaterade nyzeeländske professorn Richie Poulton, ledaren för Dunedin Multidiciplinary Health and Development Study i en intervju.

Mycket tänkvärt resultat alltså.

Läser en artikel i E24 om en kvinna som tagit ett av de där fatala bostadslånen i USA och om hur hon nu inte ser någon annan möjlighet att komma ur eländet än att ta en soldatvända till Irak.

Fattigt folk är ett lands största rikedom – igen. Dels kan man suga av dem det lilla de har, pÃ¥ alla möjliga vis, dels kan man använda dem som kanonmat, eller bombmat i det här fallet kanske.

Hörde förresten Johan Norberg, i radion, hävda att hungerupproren i Asien och Afrika beror på att folk har fått det så mycket bättre. Så det är väl bara att hoppas att de inte får det ännu bättre för då svälter väl ännu fler ihjäl, och mycket snabbare.

Länk:
Krossade drömmar, E 24

ApropÃ¥ Josefin Brinks viktiga bloggpostning om alliansens planer för hyressättningen i Sverige vill jag bara pÃ¥minna om boken ”Ã…tta Ã¥r med Reinfeldt” som jag recenserade i Alba 7/9 2006. Varför inte läsa recensionen, sÃ¥ här ett och ett halvt Ã¥r efter alliansens valseger, för att se hur väl innehÃ¥llet i boken stämmer med vad som skedde när vi, till all olycka, fick en alliansregering.

Det skadar inte att ha bokens förutsägelser i åtanke nu när vi tycks vara på väg in i en lågkonjunktur, i en tid då konsekvenserna av alliansens politik kommer att bli mycket kännbara för dem som drabbas av den svikande konjunkturen.