Jag har fått något slags virus på bloggen igen, ett spam som inte går att radera och det verkar som om det också gör att det inte går att kommentera på bloggen.

Någon som sett detta på sin blogg? Berätta gärna, men då via kontaktlänken till höger.

Tillägg 28/9 kl. 14.25: Nu verkar det som om problemet är fixat.

Den självklara förklaringen till att S backar är att S har förvandlats till ett nyliberalt parti, ett borgerligt parti, sedan 1985. Det är inte så stor skillnad mellan de borgerliga partierna och S numer alltså. Den enda skillnad jag kan se är att S sedan 90-talet gått lite långsammare fram mot samma mål, det nyliberala totalprivatiserade casinosamhället.

Vi som är gamla idag minns ett socialdemokratiskt parti som inte finns längre. Somliga av oss kanske tror att S är samma parti fortfarande och fortsätter att rösta på S av gammal vana. Andra av oss är fruktansvärt besvikna på socialdemokraternas svek, att partiet idag inte bara accepterar utan självt genomför reformer som leder till just det ojämlika samhälle som både socialdemokratin och fackföreningarna en gång bildades för att bekämpa, de rikas och priviligierades paradis.

Sedan sveket påbörjades under rivstarten i mitten av 80-talet, för det har ju varit en under 25 år pågående process, har vi fått 25 årskullar nya väljare. De flesta av dessa har aldrig upplevt att socialdemokraterna har gjort något bättre för vanligt folk. De har istället ständigt drabbats av den nyliberala politik som förts, av ekonomiska kriser, nedskärningar, arbetslöshet och klankandet på dem som blir sjuka, arbetslösa och gamla, de där som alltsedan början av 90-talet påstås vara lata, arbetsovilliga fuskare. De har sett hur de rikare har blivit ofantligt mycket rikare och hur vanligt folk klämts åt allt mer, och detta alldeles oavsett om vi haft en socialdemokratisk regering eller en borgerlig sådan. Det här innebär att de flesta, om man tänker sig att de blivit intresserade av politik mellan 15 och 25 års ålder, som är yngre än 40-50 år inte alls associerar socialdemokrati med samma saker som vi som är äldre gör, med ökad jämlikhet och en allt bättre utbyggd välfärd. För många av oss äldre är S ett parti som svikit sina ideal, för de yngre är S ett parti som är ungefär likadant som de borgerliga rätt och slätt.

När sedan statsvetare och media hela tiden trummar in i oss att moderaterna numer närmat sig mitten, där S också står alltså, så förstärker detta uppfattningen att det inte är så stor skillnad mellan S och M exempelvis. Det är visserligen korrekt att skillnaderna inte är så stora, men det här sättet att beskriva de politiska partierna ger dessutom många människor intrycket att Moderaterna idag är mer socialt ansvarstagande än tidigare, vilket inte är fallet (de har dragit sig ordentligt mycket längre ut till höger – de också/ se länk nederst)

Om man tror att man kan förbli ett stort parti med stöd från massorna genom att överge sina gamla ideal, det om jämlikhet, likabehandling och möjligheter för alla, då är man nog väldigt naiv. Nu har S i själva verket kommit en bra bit på sin väg till vägs ände, den ände där missnöjespartierna börjar ta röster från dem.

Jag spår, och är mycket ledsen när jag gör det, att SD vid nästa val kommer att vara betydligt större än idag om SD inte sabbar sina ”möjligheter” självt, faller sönder inifrån ex. En stor del av ansvaret för detta ligger, enligt min uppfattning, hos socialdemokraterna som inte tidigare förstått att de inte valts tillbaka igen efter borgerliga regeringar för att människor velat ha mer borgerlig politik utan för att de velat ha en socialdemokratisk sådan. Istället fortsatte S i de avgående borgerliga regeringarnas spår och har i grunden förverkligat kapitalets drömmar från 80-talet och framåt.

Idag kan man helt enkelt inte längre väljas tillbaka igen efter en borgerlig regering för att människor vill ha en traditionell socialdemokratisk politik eftersom en sådan, för stora delar av väljarkåren, numer ser likadan ut som en borgerlig politik och många äldre, som vet vad en sådan var en gång, redan har gett upp hoppet och börjar rösta på andra partier.

Hänvisas människor till att klara sig själva, skär man ner på välfärden då kommer folk till slut att föredra det parti som i alla fall ger ett visst hopp. Lottköpande och spel har alltid varit de fattigas dröm om ett drägligt liv. Idag är hela livet ett lotteri där de flesta föds i ett lotteri med mycket få vinstchanser men de hoppas: Kanske jag kan bli rik genom att spekulera i aktier eller genom att friköpa min lägenhet, kanske jag kan säkra min trygghet om  jag slipper fastighetsskatten i alla fall när nu de gemensamma lösningar monteras ner.

Vad hade S väntat sig?

/Kerstin

Länk:
1) Moderaterna har inte dragit sig åt vänster i politiken, Motvallsbloggen 25/7 2010

Får väl också säga mitt om valet och vad jag tror om varför det gick som det gick. Jag kommer att försöka göra det i flera inlägg. Här är det första och det handlar om Mona Sahlin:

Jag är fortfarande övertygad om att det var ett stort och mycket allvarligt misstag att välja Mona Sahlin som ordförande för S och det anser jag trots att jag tycker att hon har varit mycket bättre i valkampanjen och klarat sig mycket bättre än jag hade förväntat mig, ja riktigt, riktigt bra. Men – hon var ju den mest tacksamma måltavlan för borgerlig smutskastning som man kunde tänka sig. Var man verkligen omedveten om detta på den partikongress som valde henne?

Vi som är lite äldre har nog haft svårt att förlåta henne hennes politiska historia, då när hon, i samband med fastighetskraschen omkring 1990, stod och förklarade för oss att ”vi hade levt över våra tillgångar” och förklarade att det skulle hon upprepa ända tills alla hade det klart för sig.
Somliga av oss kanske också tappade förtroende för henne för gott på grund av hennes slarv med sin privata ekonomi och kontokortslånandet men jag tror nog att det finns en hel del äldre som inte lägger större vikt vid dessa försyndelser än jag gör. Vi är säkert många däremot, som har svårt att förlåta henne hennes försök att skuldbelägga hela svenska folket för de tabbar S själva hade gjort, en felaktigt genomförd avreglering under 80-talet, som ledde till hejdlösa fastighetsspekulationer, inte minst utomands, och som vi vanliga människor varken var inblandade i eller skyldiga till men som vi fick skulden för och som många dessutom fick betala dyrt för.

För de yngre, som inte var med och inte minns, så har förstås den borgerliga pressen gärna informerat, inte om bankkraschen och Mona Sahlins reaktion på spekulationsgalenskapen som alltså kostade det svenska folket otroligt mycket, utan om hur hon lånade pengar på riksdagskontokorten och misskötte sina inbetalningar. (Däremot har de förstås inte informerat de yngsta väljarna om vad regeringsmedlemmar, både de som sitter kvar och de som fick gå direkt då den borgerliga regeringen tillträdde 2006, haft för skumrask för sig.) Det var inte svårt att räkna ut att detta skulle ske och att då välja Mona Sahlin som partiordförande var att riktigt inbjuda borgerligheten att kamma hem spelet med hjälp av sina media. Det är så att jag i mina svartast stunder funderat på om S i själva verket önskade ge Alliansen nog med tid att definitivt riva välfärdsstaten, så att man själv slapp göra det och slapp bära hundhuvudet för det. Det är väl dock att vara konspiratorisk i överkant, men nog har S agerat som om detta var fallet, otroligt naivt och korttänkt.

/Kerstin

Länkar:
Tidigare inlägg på Motvallsbloggen om saken. Läs dem, de är ganska intressanta idag:
- Vad tänker det socialdemokratiska ledarskiktet med? 12/11 2007?
- Konsten att hjälpa in sd, ett rasistiskt parti, i riksdagen, 20/4 2007
- Just – mer ideologi inom socialdemokratin tack! 16/4 2007
- Om nomineringen av Mona Sahlin, 19/1 2007

Så har då en bloggbesökare hittat Littorin åt mig, i en artikel i Expressen. Littorin ser glad ut på bilden. På journalistens fråga om han följt valrörelsen svarar han: ”Nej, nej det har jag inte. Det är ganska skönt att slippa valrörelsen. Jag har haft annat för mig”. Ja han säger till och med att han inte kan tänka sig att göra politisk come back.

Låt oss titta lite mer på det där uttalandet. När Littorin säger att ”det är ganska skönt att slippa valrörelsen”, då säger han egentligen att ”det är ganska skönt att slippa jobbet”, eftersom valrörelsen var en viktig del i hans jobb. Och detta var ett jobb som hade varit hans livsluft under ett inte föraktligt antal år, och som vi väl har svårt att tänka oss att han var trött på. Inte långt innan han avgick för att han var så slutkörd psykiskt, hade han ju gett intryck av att han såg fram emot valkampanjen och det fortsatta arbetet i regeringen.

Alltså, Sven-Otto Littorin gör precis det som nästan alla arbetslösa gör, säger att det är skönt att inte jobba längre. Ska vi därmed dra slutsatsen att han är en av alla dessa lata fuskare som föredrar att leva på bidrag framför att jobba, och hans bidrag är inte fy skam dessutom eftersom han får 112.000 kr/månad under ett år om han går arbetslös hela tiden. Det är avsevärt mycket mer än någon annan får i hans situation.

Nej den slutsatsen ska vi inte dra för säger han att det är skönt att slippa valrörelsen för att han verkligen tycker det? Naturligtvis inte. Så säger de allra flesta när de förlorat jobbet och är arbetslösa för att man inte vill bli ”tyckt synd om”, inte vill ge intryck av att man är en looser, att man är körd. Ibland vill man inte ens erkänna för sig själv att man är det, ibland gör man det men vill inte låtsas om det inför andra, vilket jag skrev om här.

Så varje gång man hör en arbetslös säga att ”det är skönt att slippa jobba”, ska man ta det med en väldigt, väldigt stor nypa salt. Det är en gigantisk lögn för det mesta. De allra flesta skulle mycket hellre ha ett jobb och egen lön att leva på och de allra flesta mår urdåligt av att ha blivit utsparkade och gå arbetslösa en längre tid än semestern, det gör även Littorin och avslöjar det till och med mot slutet av den korta intervjun:

Hur mår du?
– Det är…som det är, säger Sven Otto Littorin.

Så Sven Otto Littorin har ägnat sig åt kollektiv bestraffning av otaliga oskyldiga, arbetssamma och hedervärda människor för att ”så många fuskar med bidragen” fast detta inte alls är fallet.

/Kerstin

Länkar:
- Sven Otto Littorin bryter tystnaden,  Expressen
- Reinfeldt lyssnar – och förstår ingenting, Motvallsbloggen, 26/8 2010
- Här tar det slut. Aftonbladet frågar ut ministern om ett påstått brott – då väljer han att avgå, AB
– Får frågor och avgår, AB

Lyssnade på Studio Ett idag och blev lite förvånad när journalisten Anita Kratz, som skrivit en bok om Fredrik Reinfeldt, ensamvargen (2008) talar om hur Reinfeldt och Schlingman (kan man säga, säger hon) satt tillsammans och gjorde upp strategin inför valet 2006. Jag råkar ha boken, och ha läst den, och där betonar hon ständigt att Reinfeld-Littorin-Borg utgjorde det Hjärngäng som planerade det mesta tillsammans med benäget bistånd så småningom från Ulrika Schenström (Schlingman kom in senare i bilden).

Det slog det mig då att det är konstigt att Littorin i stort sett gått upp i rök. Inte ens Anita Kratz nämner honom, trots att hon i sin bok återkommande betonar hur viktig han var för ”De Nya Moderaterna”. Från riksdagens hemsida försvann Littorin direkt efter den där dagen under Almedalsveckan då han avgick. Sedan dess finns han bara inte mer – tydligen. Det här kommer mig att tänka på hur de sovjetiska ledarna suddade bort personer ur historien om de hade misshagat på något sätt, bl.a. genom att rent direkt retuschera bort dem från gamla foton exempelvis, efter avskedandet eller avrättningen av dem.

Hur i all världen kan en person som avgår för att han är slutkörd, eller har gått in i väggen, behandlas så illa av sina forna hjärngängskompisar? Är det bara jag som blir misstänksam och som inte kan låta bli att fundera på vilket allvarligt brott, mot svensk lag eller mot lagandan i det moderata hjärngänget, som Littorin faktiskt hade begått?

Eller ska vi verkligen tro att det är så illa att man helt sonika öppnar falluckan under honom, gör allt man kan för att radera honom ur partiets historia och för att hålla honom ordentligt borta från alla media för att han förlorade ork och mental styrka pga av personliga prövningar och för att han visade sig inte vara Stålmannen? Kan det verkligen vara så illa att Reinfeldt och hans moderater hyser ett så djupt och genuint, ja rent maniskt förakt för en person av det här skälet?

Jag har svårt att tro att det är såå illa, trots att Reinfeldt under valrörelsen inte visat minsta medkänsla med de sjuka som drabbats av Alliansens politik. Det finns alltså anledning, menar jag, att fråga sig: Vad hade Littorin faktiskt gjort (han hade ju inte köpt sex) och var är han?

/Kerstin

Länk:
Moderaternas framgångar, Studio Ett
Littertur:
Anita Kratz (2008), Reinfeldt, ensamvargen

.
Detta är förfärligt. Jag ska inte säga att det inte kunde vara värre, för det inte bara kunde vara det, det kommer nu garanterat att bli mycket värre.

Vilka bär skulden? Givetvis samtliga etablerade partier eftersom de alla hjälpts åt att organisera fram ett allt tydligare klassamhälle och fört en politik för minskande jämlikhet.
Stackars unga människor som ska leva i det framtida utslagningssamhället – om det inte, ve och fasa, blir ett rent fascistiskt sådant så småningom.

/Kerstin

Hör just på Ekot (kl 12.30) att statsvetaren och medieforskaren Kent Asp konstaterar att media haft betydligt fler negativa artiklar om de Röd/gröna än om Alliansens partier. Det hade man givetvis väntat sig. Det konstaterade han även efter förra valet.

Inför valet 2006 förde jag en Skandalkalender, där jag visade, så gott jag kunde med mina resurser och med hjälp av observanta besökare till bloggen, hur media, som i  huvudsak är borgerliga, grävde fram all smuts om Socialdemokraterna de kunde hitta.

Årets försök att föra en Smutskalender blev en flop, vilket skulle kunna uppfattas som positivt, men det handlar nog om något annat här. Dels har media inför detta val inte samlat all smuts man kan tänka sig om de röda partierna, som man gjorde inför förra valet. Dels har politikerna själva delegerat det smutskastande och misstänkliggörande som förekommit, till lägre nivåer. Partifolk i toppen har aktat sig för att uttala direkta personangrepp om varandra, vilket jag borde ha insett. I år har Alliansen istället överlåtit åt sina megafoner i media att undergräva förtroendet för oppositionen.

Inför det här valet har Alliansens mediasupporters alltså valt en annan taktik. Smutkastningen och misstänkliggörandet  har varit mer subtilt och dessutom har media gått in för att ställa den ”oansvariga” Mona Sahlin mot den ”trevlige och  ansvarstagande” Fredrik Reinfeldt. Det har varit gott om indirekta anklagelser mot de Röd/gröna, några direkta också förstås, och dessutom har man utnyttjat opinionsundersökningar till det yttersta.

Alla reklammakare vet att många påverkas av vad ”alla andra tycker” varför det har gällt att kraftfullt hamra in budskapet ”de allra flesta tycker att Alliansens är mycket bättre”. Alltid lurar det  några, och i valen handlar det om alla de där tveksamma och/eller ointresserade väljarna. Vinner man dem så vinner man valet.

På grund av det senare lägger jag här, och som sista post före valet i morgon, in ett avsnitt från ett inlägg från 3/11 2006:

Vi är mycket mer lättlurade än vi vill tro

Ett experiment med grupptryck
När jag studerade beteendevetenskapliga ämnen, sociologi, psykologi och pedagogik, vid universitetet, i slutet av 60-talet och början av 70-talet, genomförde våra lärare psykologiska och sociologiska experiment med oss studenter. Jag tillhörde dem som var mycket upprörd över det där, inte minst som somliga studenter mådde väldigt illa pga de experiment de utsattes för. Av etiska skäl slutade man så småningom att utsätta studenter för sådana här experiment. Likafullt, så är jag, så här i efterhand, tacksam för att jag fick tillfälle att vara med och faktiskt se hur grupptryck fungerar. Jag hade troligen inte trott på det om jag inte hade sett det demonstreras så tydligt i de här experimenten.

Här ska jag berätta om ett av de experiment som jag var med om och som var glasklart – och skrämmande.

Vi var omkring 40 psykologistuderande på en gruppövning. Läraren skickade ut hälften av oss, alla som satt på höger sida om mittgången, med orden: ”Drick kaffe, gör vad ni vill och kom tillbaka om en timme”.

Vi som var kvar fick se ett antal diabilder, skämtbilder, som vi skulle gradera efter rolighetsgrad, från 1-10. Av dessa bilder var två experimentbilder. Den ena, vi kan kalla den för A, tyckte vi var väldigt rolig, den fick högsta poäng av oss alla. Bilden B var urtrist, och dömdes ut totalt av oss alla.

När vi hade sett de här bilderna och kollat resultatet, våra bedömningar, fick vi veta att det var den andra gruppen som var experimentgruppen och att vi hade varit kontrollgruppen och nu skulle vi vara med och lura den andra gruppen. Vi skulle inte låtsas om att vi hade sett de här bilderna en gång utan bete oss som om vi såg dem för första gången och betygsätta dem en gång till, för syns skull. Vi fick instruktioner att absolut inte dra på munnen när A-bilden, den roligaste, visades och där skulle läraren fälla en kommentar, Istället skulle vi skratta när B-bilden, den tråkiga bilden, visades.

Därmed kallades den andra gruppen in, fick veta att vi alla nu skulle få se ett antal bilder och gradera dem efter rolighetsgrad. Så delades enkätpapperen ut, till oss alla. När A-bilden växlades fram, sade läraren, liksom lite i förbigående, att ”här är en typisk lyteskomik”. Vid B-bilden, den tråkiga, skulle vi i kontrollgruppen ju skratta, men ingen av oss förmådde oss till ett riktigt skratt, så det enda man hörde från vår del av salen var några fnysningar, sådana där som man ger ifrån sig när man fnissar till lite smått.

Så var det dags att kolla vad experimentgruppen hade tyckt om bilderna, och givetvis, vad gällde A-bilden, den roliga, så hade den fått sämst poäng i experimentgruppen och B-bilden hade fått högst poäng – och tro mig, den var verkligen inte rolig alls, saknade totalt poäng. En enda person i experimentgruppen hade gett samma poäng som vi i kontrollgruppen och motstått grupptrycket. Om det berodde på att hon verkligen motstod grupptrycket eller på att hon redan kände till experimentet vet jag inte.

Jag lovar – det var dödstyst i salen efter att resultaten hade redovisats och läraren förklarat för experimentgruppen vad de hade varit utsatta för och hur vi i kontrollgruppen hade bedömt bilderna. Det var många studenter som gick från den här ”övningen” och mådde ganska dåligt.

Sådant här rubbar ens självbild på ett ganska obehagligt – men kanske ändå lärorikt sätt. För när allt kommer omkring så är man mindre mottaglig för icke önskvärd påverkan om man är medveten om hur lättpåverkade vi alla är. Ju säkrare man är på att man inte låter sig påverkas och att man alltid tar ställning av rationella och självständigt uttänkta skäl, desto mer lättlurad är man.

Så hör jag just nu på radion, Fredrik Reinfeldt hävda att ”de Röd/gröna aldrig, aldrig sett till att man fått mer kvar i plånboken”, varmed förstås avses att man inte sänkt skatter. Detta är retorik av den högre skolan. Under mitt numer ganska långa liv har jag upplevt hur Fackföreningar, som är ett av de ben som socialdemokraterna står på, har kämpat, och framgångsrikt så, för att vi alla ska få mer i plånboken, men inte att vi ska ta och få pengarna från de sämre ställda, de sjuka och de arbetslösa eller de gamla och vårdbehövande, utan som lön för det arbete vi gör, för de nödvändiga arbetsinsatser som inbringar stora vinster till företagen och som skapat oss en god välfärdstat. (Se hur Högern/Moderaterna röstat i för välfärden viktiga frågor under 1900-talet .)

Dessutom vill Alliansen sälja ut resten av vad vi äger gemensamt, Vattenfall, skogen, sjukhusen etc. Får man fortsätta på den vägen har man snart förvandlat Sverige till en liten råvaruproducerande och utsugen koloni i utkanten av Europa, eftersom vinsterna från dessa verksamheter oftast hamnar i skatteparadisen och/eller används för spekulation på finansmarknaden och inte investeras i Sverige. Vill svenska folket ha en sådan framtid. Jag är säker på att majoriteten inte vill det.

Vill du dessutom inte förlora allt om du blir arbetslös eller sjuk, vill du att andra som är sjuka eller arbetslösa också ska ha en ekonomisk trygghet, Rösta Rött i morgon, det ska i alla fall jag göra, både av solidaritetsskäl och eftersom jag vet att jag själv, eller mina närstående, när som helst kan bli beroende av medmänniskorna och av att vi har ett solidariskt samhälle. Vem som helst av oss kan drabbas vilken dag och vilken minut som helst, även den som är ung och stark just nu. För en sådan trygghet är de allra flesta av oss beredda att betala skatt och till våra gemensamma trygghetsförsäkringar. Det visar den ena undersökningen efter den andra.

/Kerstin

Länkar till viktig information inför morgondagen:
1: Utredarna
2: Storstad
3: Ett Hjärta Rött
4:  Ekonomikommentarer
5: Stardust Blogg

Jag sätter inte ut länkar till enskilda inlägg här, eftersom alla fem har skrivit en hel rad viktiga inlägg de senaste veckorna.

Om du tänkte rösta blått, på De Nya Arbetarpartierna alltså, så föreslår jag att du äntligen tar dig en heldag på söndag. Ta fram en god bok, sjunk ner i en härlig fåtölj och mys hela dagen.

Om du känner att du inte kan koppla av ordentligt, det kan ju vara svårt att göra det när man slitit under lång tid och nu får sin första hellediga dag på länge, passa då på att lära dig ännu mer om hur man snabbt kan spekulera sig till ännu högre vinster på börsen. För att bli mångmiljardär är väl din målsättning och förhoppning om du inte har tillräckligt många miljarder redan.

Om du inte orkar laga dig mat till middagen, unna dig att gå på någon riktigt dyr och lyxig restaurang, ta taxi dit. Det är du värd, du som jobbar och sliter så mycket. Men ta dig inte ut för några andra sysselsättningar. Luften är inte så frisk i städerna.

Framemot kvällen kan du koppla av med något bra TV-program. Det finns säkert något som tilltalar dig nu när kanalerna är så många och konkurrensen gjort att de visar så utmärkta program – allihop. Du kommer sedan garanterat att somna sött på kvällen, efter en sådan rekreationsdag och har massor med ork att fortsätta slita för din första, andra eller tredje miljard på måndagen. En härlig dag den 19:e september önskar jag dig alltså.

Tips till alla andra: Gå och rösta Röd/grönt. Det blir kanske inte så väldigt mycket bättre, men det blir nästan säkert inte lika mycket sämre som med en period till med Alliansregeringen.

Mina storfavoriter  bland bloggarna just nu och inför valet, som jag varmt rekommenderar läsning av, är:

1: Utredarna, som ger för alla löntagare mycket viktig information

2: Storstad, med mängder av statistik om hur Sverige ser ut efter fyra år med Alliansen, många gånger till skillnad från de intryck borgerliga media ger

3: Ett Hjärta Rött, som beskriver hur sjuka och arbetslösa behandlas i dagens Sverige och på grund av de lagändringar och förändringa i våra offentliga försäkringssystem som Alliansen har vidtagit

4) Ekonomikommentarer har också flera intressanta diagram

Jag sätter inte ut länkar till enskilda inlägg här, eftersom alla fyra har skrivit en hel rad viktiga inlägg de senaste veckorna, som alla bör läsas.

/Kerstin

Stellan Skarsgård på rödgrön dag i Kungsträdgården

/Kerstin