USA:s utrikesminister beskyller ryska TV-kanalen RT för att föra propaganda. Jo, det kan man förstås förvänta sig även från det hållet, när det handlar om hot mot Ryssland. Men när Kerry anklagar RT för propaganda, då blir det stor humor.

http://rt.com/news/154760-kerry-attacks-rt-propaganda/

http://rt.com/op-edge/154836-kerry-usa-rt-attack-bullhorns/

/Kerstin

Länkar:
– Svenske og danske bortført i Ukraina, A Nyheter Verden 25/4 2014 (Alle de kidnappede skal bestå av sju personer fra OSSE og fem ukrainske offiserer. Gruppen ble ledet av det tyske forsvaret…..Lederen for separatistene i Slavjansk sier at de tror det er en spion for myndighetene i Kiev i gruppen, melder nyhetsbyrået Reuters.
Nyhetsbyrået Associeted Press melder at det er pro-russiske styrker som står bak kidnappingene. – Intressant!)
– Svobodas väg till maktens boning, Mario Sousa, Proletären 26/4 2014
– Här skjuter man på ryssar, Stefan Lindgen, 8 dagar 4/5 2014

En farlig konsekvens av att att våra politiska ledare ljuger för oss blir att många till slut inte tror på ett enda ord från dessa, från media eller från andra ledande i samhället liksom vad forskare säger. Då kan det låta så här:

Lorry – Olof Palme är lat

/Kerstin  

Jag fortsätter mina funderingar, dem som jag utvecklat det senaste åren och inte orkat skriva mer detaljerat om:

Hur är de där politiska ledarna, som vi läst om, att de är hemska diktatorer? Vad vet vi i själva verket om dem?

Jag trodde redan för 25 år sen att jag hade tappat alla mina politiska illusioner. Det hade jag inte alls gjort. Jag tappar fortfarande och dagligen sådana. En av de illusioner som jag tappat de allra senaste åren är att media försöker ge oss en allsidig och någotsånär initierad information om vad som händer i världen. Nu tror jag förstås att media var lite bättre i det avseendet för 25 år sedan, men vet jag det? Nej men det finns ett avgörande faktum som gör att jag är tämligen säker på att jag inte har helt fel här. Vi hade en tydligare skillnad mellan de politiska partierna då och dessutom hade vi fler stora tidningar som speglade de olika partiernas ideologier och målsättningar. Idag finns nästan bara högerpressen kvar, som i sin tur styr SR och Svt och alla partier, med små nyansskillnader är numer högerpartier. Vidare var Sverige tidigare ett neutralt och alliansfritt land (vilket deklarerades i regeringsförklaringen som uppläses vid riksdagens öppnande varje år tills för några år sedan då denna passus ströks, under största möjliga tystnad). Vi samverkade i alla fall inte öppet med Nato. Det samarbete som förekom hemlighölls, så även journalistkåren var nog tämligen ovetande om detta.

Allt det här har ändrats, och just under stor tystnad och utan offentliga diskussioner i media.

Idag är vi med medlemmar i det EU, som blivit allt det som man lovade oss  i omröstningen om EU-inträdet, att EU inte skulle bli. Vi har egentligen ingen egen utrikespolitik längre utan är underordnade EU:s utrikespolitik. Denna är i sin tur underordnad och anpassad efter USA:s. Vår utrikesminister har varit USA:s röst i Sverige sedan han var ung. Dessutom är vi, utan att vi svenskar fick ta ställning till saken, medlemmar i något som kallas Natos partnerskap för fred (sedan 1994), vilket är första steget till fullt medlemskap. För att visa hur ivrigt Sverige (dvs svenska politiker) viftar på svansen för USA/Nato hålls titt som tätt Natoövningar i Sverige och nu väntar vi bara på det ögonblick, som makthavarna (möjligen med undantag av V) tycks fast beslutna att driva oss mot, då vi alla ropar efter medlemskap i Nato. Vi ska alla luras att känna oss hotade av yttervärlden (läs Ryssland) och eftersom vi inte har något eget försvar kvar (bara några instasstyrkor att sätta in för att mörda oskyldiga på andra sidan jorden) ska vi accepterar att ett Nato-medlemskap är enda sättet att garantera vårt lands säkerhet.

Mycket tyder  nämligen på att anti-Putinpropagandan och smutskastningen av Ryssland är intensivare i Sverige än i övriga europeiska länder, där man kan hitta en del artiklar som försöker balansera de värsta hat-propagandan mot Putin och Ryssland. Det finns goda skäl att anta att detta beror på att propagandaarbetet för att svänga svenska folkets åsikter i riktning mot ett accepterade av fullt medlemskap i Nato är intensivt just nu och jag tror att vi kan räkna med att det psykologiska försvaret (som numer bytt namn för att vi inte ska lägga märket till det), som är en PsyOps riktad mot oss svenskar, är styrande i den frågan. I det som tidigare hette Pyskologiska försvaret ingick, vid sidan av politiker och militär också chefsredaktörerna för de större tidningarna och SR och Svt ex. Jag gissar, och rätta mig den som kan mer om saken, att det är samma sak idag.

I krigs- eller kristider kan man inte räkna med allsidig information i media. Då handlar all sådan om att stärka försvarsviljan och då anpassas den alltid efter de militära strategierna. Mycket tyder på att vi är där idag, då vi inte längre är varken alliansfria eller neutrala – i verkligheten, den verklighet som vi inte ska få kännedom om varför media är starkt styrt av den politiska agendan. Propaganda har den egenheten att den inte fungerar så bra om alla vet att de utsätts för den nämligen. USA bedriver dessutom ett allomfattande resurskrig mot alla stater som de ännu inte regerar över, indirekt med hjälp av USA-tillsatta nickedockor och direkt via de Västerländska storföretag som kan lägga beslag på dessa staters resurser. Vi deltar sedan 10 år i detta resurskrig och hela vår militärapparat är numer anpassad för att medverka i detta krig. Om vi deltar för att våra politiker smörar för egen vinning eller om vi deltar på grund av hot och utpressning är jag däremot inte människa att avgöra.

En sak är klar dock, just när vi alla, sedan sådär en 25 år, fått lära oss att reflexmässigt slå ifrån oss alla påståenden om USA:s ageranden för att återkolonialisera Afrika, Asien samt Sydamerika, men även att totalt dominera EU, som konspirationsteorier, och sådana kan man inte tro på, då skådar världen historiens värsta och mest omfattande politiska konspirationer.

Efter propagandan mot Libyen, där Ghadafi demoniserades, och demonstrationerna där, som snabbt följdes av en bombkampanj, har jag börjat fundera mer och mer över om dessa demoniseringar har fog för sig, åtminstone om vi jämför med vad USA gör, både i hemlandet och runt jorden. Om Libyen vet de som orkat skaffa sig verklig information, att landet var ett av jordens fattigaste på 60-talet, när Ghadafi var med och avsatte landets kung Idris i en oblodig kupp (1969). Vi vet också att när Ghadafi mördades var Libyen Afrikas mest välmående land med många sociala förmåner. Vi vet också att Ghadafi sparkade ut amerikanerna och tvingade dem att lägga ner sina militärbaser i Libyen och att han nationaliserade oljan, som sedan användes för att modernisera Libyen och också till att ekonomiskt stötta befrielserörelser i Afrika. Vi vet vidare att han inte låg bakom Lockerbie-katastrofen, som han beskylldes för i Väst, men att han trots detta betalade skadestånd för att Libyen skulle bli accepterat som handelspartner av Väst och kunna utveckla normala diplomatiska relationer till Väst.

Ghadafi hade, från och till, demoniserats i  Väst, under hela sin regeringstid och det är nog också klart att han inte lade fingrarna emellan vad gällde att sätta åt och oskadliggöra oppositionella element i Libyen. Dessa bestod i huvudsak av islamistiska extremister som hade sitt centrum i Benghazi i östra Libyen. Men vad han gjorde utöver detta, som även Egyptens militärjunta gör idag utan att FN och Väst antyder att man är skyldig att i enlighet med R2P (Responsibility to protect) avsätta en omänsklig regim som dödar sin egen befolkning, det undrar jag idag. Jag är numer inte beredd att tro att han var så allmänt hemsk som påståtts även om han inte var någon ängel, liksom USA:s president, som dömer folk på andra sidan jorden att dödas, ohörda – av Droner . Men det återstår att bevisa att han var den värsta diktator världen skådat sedan Hitler, innan jag tror på den saken. Det är uppenbart att han gjorde en massa gott både i Libyen och i Afrika, trots vissa huvudlösa ingripanden där. Den åsikten hyste i alla fall Mandela. Vem har rätt?

Samma sak gäller Putin och Ryssland. Vad gör Putin som gör honom till den hemska diktator som han framställs som? Jo först satte han tydligen P för plundringen av Ryssland och nu är han är beredd att införliva Krim i Ryssland, ett Krim där en överväldigande majoritet i en folkomröstning sagt att den vill tillhöra Ryssland istället för Ukraina, det Ukraina som idag har en junta där de fascistiska elementen förklarat att ryssar bör dödas eller fördrivas. Det är emot internationella rätt, får vi höra, att införliva en del av en annan stat, alltså är Putin hemskt expansionistisk och kan när som helst tänkas anfalla och försöka inkorporera Balticum såväl som Finland i Ryssland. Men anfallet på Libyen var också emot internationell rätt, för att inte tala om attacken mot Afghanistan liksom det snabba erkännandet av Kroatiens självständighet, som blev startskottet för krigen i f.d. Jugoslavien, och som så småningom resulterade i USA:s största militärbas utanför USA, förlagd till Kosovo med Ryssland inom bekvämt avstånd. Man kunde lika gärna hävda att Rysslands accepterande av Krimmajoritetens vilja är ett självklart agerande utifrån R2P.

Javisst ja, enligt opinionsundersökningar i Ryssland är Putin den populäraste politiske ledaren i Europa. Kanske bara detta gör honom till en diktator, en ledare för en folkets diktatur? Sak samma med Chavez på sin tid, han kallades återkommande för diktator, trots att han var vald med god majoritet i många val och omröstningar. Han hade också nationaliserat sitt lands resurser och det var förmodligen hans värsta synd, att vara, som det numer heter, ”resursnationalist”.

Så nej, man ska inte utan vidare tro på media idag då vi inte längre är ett land med fred. Media är underordnade ett världsomspännande resurskrig och krigets första offer är fortfarande sanningen.

Fortsättning på mina funderingar följer.

/Kerstin

Länkar: (kan komma sådana senare)
Man kan gå till sökfunktionen på bloggen och söka på Libyen, där hittar man flera postningar med många länkar om vad som hände där.
– Ryssarnas oro inte hat, Stefan Lindgren, 8 dagar 4/4 2014
– Obama’s Ukrainian Gold Heist, April 3, 2014 (Även Sverige lär ha en del Guld i USA.)
– Ifrågasätter om Sveriges guldreserv existerar. Expert kräver att Riksbanken får kontrolllera guldet med egna ögon, Mikael Stengård, AB 31/10 2013

Lite spridda tankar här:
Varför har jag inte skrivit så mycket på sistone? Jo, delvis på grund av att somligt i mitt privatliv tagit en större del av min tid (inte minst valpen som jag köpte i höstas, som emellertid börjar bli stor nu) men framför allt för att jag till slut inte orkade skriva om allt det som gör att jag känner att jag lever i en gigantisk och ond dröm.

Det tar på krafterna och psyket att inse vad våra politiska ledare ställer till med, alla massmord, allt förtryck, allt krigande som de iscensätter, för att inte tala om hur nedslående det är med den enorma propaganda de utsätter oss för för att vi inte ska inse detta, och att se hur de allra flesta går på denna propaganda.

Jag har ju åter och återigen undrat, här på bloggen, om våra journalister är okunniga eller köpta. Man vill ju inte tro det senare så till slut börjar man, för att inte helt tappa tron på mänskligheten, tro att de är lika okunniga och lika lurade som vi andra, av vad deras kollegor skriver och av vad politiska organ sprider ut. De får sin information från stora nyhetsbyråer som behärskas och styrs av de ekonomiska eliterna.

Jag har också tidigare skrivit att det typiskt mänskliga, det som skiljer oss från alla andra djur är vår enorma benägenhet att följa alla andra, att låta oss manipuleras av språket, kort sagt att låta oss indoktrineras. Vi har också en stark tendens att låta oss luras så effektivt av språket att vi tycker oss se vad auktoriteter säger åt oss att se.

Våra styrande har en hel kader av samhälls- och betéendevetare som talar om för dem hur man på bästa sätt får människor att acceptera vad de säger och gör. De experimenterar med olika grupper av människor, som får höra olika historier, eller samma historia uttryckt på olika sätt och sedan mäter man vilken version som påverkade, övertygade människor effektivast. Utifrån de kunskaper om människors reaktionsmönster man får, skriver sedan politikernas talskrivare politikernas tal.

Vidare vet vi att de flesta av oss tenderar att tro gott om våra medmänniskor, att lita på dem. Om ingen litar på någon annan hamnar vi ett samhälleligt helvete. Som de sociala djur vi är vill vi inte hamna i den situationen att vi misstror alla våra medmänniskor. Därför litar vi på folk ända tills de eventuellt visar sig vara opålitliga. Då slutar vi lita på den som avslöjar sig som lurendrejare men vi fortsätter att lita på de andra människorna. Det ska till väldigt mycket lurendrejeri från vår omgivning för att vi ska tappa tilliten till alla andra människor och den dagen när vi alla gör det är vi socialt sålda.

I vårt språk finns ofta ett negativt laddat ord och ett positivt laddat ord för samma sak. Dessa ord påverkar oss på olika sätt. Om jag säger att Lisa är snål, får lyssnaren inte någon gott intrycka av Lisa. Om jag däremot säger att Lisa är sparsam tycker många fler att Lisa uppvisar en positiv egenskap och att hon troligen är en bra människa.
Om jag säger att vi ska privatisera en offentlig verksamhet, så har detta ord redan hunnit bli ett negativt och belastat ord, men om jag istället säger att nu ska vi öka människornas valfrihet, så blir många fler positiva till det jag gör. Valfrihet är något de flesta av oss gillar.
Om jag, som politiker säger att vi måste ingripa i landet X och rädda människorna där från deras förskräckliga diktator, så tycker de flesta av oss att detta är en god gärning för visst skulle vi uppskatta att bli räddade från en sådan typ.
Om jag istället säger att nu ska vi attackera landet X så att vi i den ekonomiska eliten i Väst kan ta hand om detta lands råvaror och naturrikedomar, så är de flesta av oss inte lika positiva och då tycker vi inte att en attack är en human gärning.

De illdåd vi läser om i tidningarna förfäras vi över. De illdåd som de stora media tiger om dem irriteras vi inte av. Så tyckte väldigt många av oss att det var rätt att bomba Libyen för att få den förfärliga diktatorn Ghadafi avsatt. Ytterst få av oss vet att idag råder kaos i Libyen och där det tidigare bara var farligt att opponera sig mot överheten, där är det farligt att leva idag, eftersom landet styrs av mängder av beväpnade miliser som när som helst fängslar, torterar och skjuter folk utan några som helst rättsliga förfaranden. Man kan inte alltså inte längre klara sig där bara genom att tiga med sitt eventuella missnöje med landets politik, man måste ha tur också, så att ingen annan torterad uppger att man är oppositionell bl.a.

Vi människor är alltså inte bara beroende av att lita på varandra, vi är också, av naturen, benägna att vilja se rättvisa och jämlikhet mellan människor. Ju mer vi indoktrinerats att sådant är bra och ju tryggare vi är, desto mer reagerar vi mot orättvisor och förtryck av människor. Om vi däremot indoktrineras att anse att var och en i första ska hand tänka på sig själv och försöka konkurrera ut medmänniskorna vad gäller tillgången till landets resurser och ännu värre, om vi tvingas leva under sådana förhållanden att vi alltid måste välja mellan att slå ut andra eller själva bli utslagna, då kommer fler, men fortfarande inte de flesta, att acceptera att våra länder attackerar andra länder. Om inte annat accepterar de sådant för att de inte orkar engagera sig.

Varför har vi svenskar accepterat att vår riksdag har skickat svensk militär att kriga på USA:s sida i Afghanistan?

Under min livstid har vi gått från en period där den allmänna uppfattningen var att jämlikhet och rättvisa, liksom fred är bra och solidaritet mellan människor var något fint, till ett politiskt tillstånd där vi tvingas trampa på varandra för att inte gå under själva: ”Det blir endera du eller jag som får gå i nästa rationalisering.” Det blir endera du eller jag som får löneförhöjningen nästa gång.”

Idag avspeglar sig detta utslagningssamhälle inte minst i alla dessa underhållsprogram på TV där människor tävlar mot varandra, enskilt eller i grupp, och ”förlorarna” slås ut i varje omgång. Det är vad jag skulle vilja kalla ”mobbning-TV”. Det första programmet i den stilen var Robinson, som väckte stor avsky hos många människor när det introducerades för omkring 20-25 år sen. Idag är i stort sett alla underhållningsprogram av samma karaktär och vi får tom lyssna på domarpaneler där vuxna människor hånar dem som misslyckas med en uppgift. Få reagerar längre mot denna barbariska underhållning. Detta är en moderna form av de romerska gladiatorspelen, där människor slängdes ner i lejongropar för att slåss mot ett lejon. Symtomatiskt nog har vi ett TV-program som kallas just Gladiatorerna.

Hela samhällsdiskussionen handlar idag om vilka som ska bli ”vinnare” och vilka som ska bli ”förlorare” och förlorarna anses ha sig själva att skylla, endera för att de är lata eller för att de är underlägsna och är de sjuka, ja då är det ju underlägsna, har dåliga gener. Media utser vinnare och förlorare på skatteförändringar, ja de utser vinnare och förlorare med varje samhällsförändring. Så talade man inte om människor för 35 år sen.

Ingenting är bättre för de regerande eliterna än en befolkning som tvingas konkurrera med alla andra om jobben, om lönerna, alltså måste man ha en ganska hög arbetslöshet. När människor pressas, dels på de arbetsplatser som finns, där man vet att hålla en underbemanning som ständigt jagar de anställda, då orkar de inte informera sig om vad som händer i samhället i stort eller i världen än mindre orkar de bry sig eller protestera, då blir de lättare att styra med andra ord. Också detta vet de samhällsforskare och beteendeforskare som förser eliterna med de samhälleliga verktyg dessa behöver för att styra så smidigt som möjligt.

De styrande eliterna vet också att eftersom de flesta av oss tenderar att tro vad alla andra i vår omgivning tror, och dessutom lättare tror på sådant som sägs på många olika håll i samhället, så har de sett till att skapa en propagandamaskin som ska vara så svår som möjligt att genomskåda och som ska ge oss intrycket att ”alla tycker si eller så”. Svenskt näringsliv lärde sig från de amerikanska propagandamakarna på sextio- och sjuttiotalen att det man ville få svenskarna att tro på det skulle vi få höra från många olika håll. Alltså skapade man en propagandabläckfisk med många armar, som vi inte känner till sambandet mellan, alltifrån propagandainstitutet Timbro till 4H- grupper och ”Ung företagsamhet”. Ovanpå detta har eliterna sett till att ta ett stadigt grepp om våra media, som alla trumpetar ut samma propaganda. Jag ska återkomma till NED, New Endowment for Democracy, som inrättades i USA 1983 för att just påverka människor i rätt riktning och som just är en sådan här propagandabläckfisk av otroliga mått.

Ungdomsaktiviteterna är inte minst viktiga, som redan Hitler insåg, då de vänder sig till de yngre, som därmed ska få sin världsbild inhamrad i sig tidigt i livet. Man vet nämligen också att den världsbild människor utvecklar som unga, den håller de flesta i grunden fast vid livet ut. Dessutom vet man att det är psykiskt svårt att ändra denna världsbild och att de flesta tenderar att läsa och ta del av sådana information som befäster deras egna världsbilder. Människor värnar alltså om sin okunnighet för att slippa den plågsamma process det är tvingas inse att man blivit lurad av sitt samhälle. Få ting är så dystert som att inse detta. Då ryker en stor del av den tillit som vi inte bara normalt hyser till våra medmänniskor utan som vi måste hysa för att kunna leva i ett samhälle.

Så nej, Putin är inte en diktator. Han är vald i allmänna val, oavsett vad vi kan tycka om honom (som i princip är vad media skriver oss på näsan att vi ska tycka). Janokovich var inte en diktator, han var vald i allmänna val. Chavez var inte en diktator, han var vald i allmänna val. Alla dessa personer har förstås landsmän som avskyr dem och deras politik, på samma sätt som Reinfeldt har i Sverige, men de är därför inte diktatorer och om de avsätts av en demonstrerande hop, fredligt eller med våld, så är ett sådant avsättande en kupp, inte ett tillsättande av en demokratiskt vald person. Ingen enda politisk ledare, inte ens i de s.k. demokratierna, har 100% av sin befolkning bakom sig. Vi har all anledning att förhålla oss skeptiska när media talar om hur ”det libyska folket” , det ”ukrainska folket” eller det ”venzuelanska folket”, tycker. Det är aldrig hela folket som tycker en sak, utan alltid bara en del av detta folk. Detta hindrar inte våra media från att tala om de demonstrerande i Libyen, i Syrien, i Ukraina, som om dessa uttryckte hela sina folks intressen. Om det är en minoritet eller en majoritet är avgörande när vi talar om demokrati. I Venezuela vann Chavez val efter val och hade en majoritet av sin befolkning bakom sig. I Syrien anordnades val för ett par år sedan, trots kriget där, där Assad fick en stor majoritet. Ghadafi i Libyen erbjöd sig att anorda allmänna val med valobservatörer från andra stater men detta accepterades inte av de Västmakter som snart bombade stora delar av Libyen sönder och samman. Så hur det såg ut där får vi aldrig veta.

Utmärkande för demokratier är att den utses till statsledare som har en majoritet bakom sig i valen eller i den riksdag som valet handlar om, som i Sverige, och flera andra flerpartiländer. Här kan flera partier, som tillsammans har majoritet i riksdagen, sluta sig samman och utse en person till statsminister. Moderaterna med Reinfeldt som ledare, hade bara stöd av drygt 30% av väljarna i valet 2010 och av mindre än 50% av folkets representanter i riksdagen. Så vad ska man säga om honom? Har han ”svenska folket” bakom sig? Skulle man kunna säga att en moderat demonstration var eller representerade ”svenska folket”?

Länkar: (fler kan komma senare)
– The Indoctrinated West, Andre Vltchek, Global Research, March 29, 2014
– Så sprids fördomar om krisen på Krim. Svenska medier har noll koll på läget i Ukraina, Torsten Kälvemark, AB 2/4 2014
– Ukraine’s “Brown Shirt Revolution”: Part of a US -NATO -EU Plan to Break up Russia? Francis A. Boyle and John Robles, Global Research 22/2 2014 (Samtidigt som vi lever i de gigantiska konspirationernas tid har vi alla fått lära oss att rapa frasen ”Du tror väl inte på konspirationsteorier”. Men de är inte ens hemliga. De finns att läsa på nätet.)