Trots att jag tydligen blivit hatobjekt för mängder av bloggare och trots att de flesta kommentatorerna till det förra inlägget om en av skillnaderna mellan den kommunistiska och den nazistiska ideologin, inte kunde skilja mellan politisk teori/ideologi å ena sidan, och politisk praktik å den andra, ska jag ta upp ytterligare några skillnader mellan dessa båda ideologier.

Ursprungligen sade ”kommunismen”, eller utopin om det kommunistiska samhället, att alla människor är lika mycket värda och att man skulle skapa jämlikhet mellan alla människor samt att denna jämlikhet var möjlig först sedan man hade brutit kapitalägarklassens makt. ”Åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga”, var en av deviserna.
Kommunismen såg alltså individer med samma värde, individer som tillhörde olika grupper, samhällsklasser, med motstridiga ekonomiska intressen. I det framtida ”kommunistiska samhället”, det som skulle skapas efter revolutionen, skulle staten vittra bort och därefter skulle samhället bestå av fria människor som inte förtrycktes – varken av stat eller av kapital. Fred skulle råda då fria människor inte behöver bekriga varandra.

Nazismen å andra sidan, såg inga individer, utom ledaren. Den sade att det germanska folket var en enda organism och överlägset alla andra folk och för att förädla denna organism ytterligare måste man rensa ut undermåligt människomaterial ur samhällskroppen. Individerna hade inget eget värde. De var inte något annat än en del av samhällskroppen och deras sanna intressen var nationens, folkets, d.v.s. ledarens intresse. I idealsamhället leddes alltså folket av en stark ledare, som alla lydde obrottsligt. Lyckan bestod i denna lydnad, eftersom biologiskt sunda instinkter bjuder människor att lyda sin överlägsne ledare och lycklig blir den som tillåts följa sina biologisk-instinktiva drifter.
Det överlägsna germanska folkets misson var att gå ut i en förädlande kamp mot andra nationer om herraväldet i världen. Eftersom germanerna är överlägsna bör de och kommer de att kunna förslava andra och underlägsna folk och nationer till fromma för den verkliga mänsklighetens, germanernas, biologiska utveckling. Segrar över ”Untermenschen” skulle ge ”Lebensraum” för de biologiskt överlägsna germanerna.

Herbert Tingsten, liberal och uttalad kommunishatare, menade efter noggranna studier av dessa båda ideologier, att nazismen var extremhöger, inte vänster på det politiska idéfältet, därför att nazismen delade flera av sina grundläggande idéer med konservatismen än med kommunismen, vilket är helt riktigt.

Slutligen: Idag förundras jag storligen över att få höra svenska, kända och inflytelserika ekonomer och politiker hylla Kina – därför att ”Kina har så stabila förhållanden”. Den politisk/ideologiska förvirringen tycks alltså total numer – eller är den inte det kanske?