Search Results for 'konservatismen'


Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi29/10 02:14

Så här inför den socialdemokratiska kongressen, och då jag har lite svårt att skriva, tyckte jag det kunde passa att reprisera ett inlägg från den 29:e augusti i år. De som redan har läst det och har det i färskt minne kanske ursäktar tilltaget.

 

Min svenska historia III (Dagens inhumana människosyn)

När jag var barn, och ung, åren efter andra världskriget, hade den biologistiska människosynen (att tolka alla mänskliga beteenden utifrån biologin) råkat i så totalt vanrykte, på grund av Hitlers alla illdåd, att få ville jämföra människor med djur och ännu färre försökte tillämpa och tolka samhället utifrån en socialdarwinistisk utgångspunkt. Hitler, som grundade sin ideologi på en konservativ variant av socialdarwinismen, hade misskrediterat sådana förfaranden så till den milda grad att ytterst få kunde tänka sig att hävda att konkurrens och utslagning var naturens eviga och allomfattande lag.

Två sorters socialdarwinism
Det har hela tiden funnits två sorters “socialdarwinism”. Dels hade vi den variant som man brukar anse att Herbert Spencer (1820-1923) var fader till. Det är denna variant man vanligen avser när man talar om “socialdarwinism”. Jag brukar kalla den den liberala socialdarwinismen. Spencer var mannen som myntade det uttryck som senare de flesta kommit att förknippa med Darwin och hans evolutionsteori, “survival of the fittest” (de bäst anpassades överlevnad). Han var liberal och för liberaler finns det bara individer. Han tog förtjust emot Darwins evolutionsteori och menade att Darwin hade hittat de utvecklings- naturlagar som gällde för alla biologiska arter, och han menade att de gällde (borde gälla) också i samhället. I det naturlagsenliga samhället överlevde individer genom att konkurrera om resurserna med alla andra individer. De sämre anpassade gick under och det var en naturlag som man inte skulle göra våld på i samhället. Välgörenhet, tyckte de extrema liberalerna, var av ondo då det möjliggjorde för de undermåliga människor att överleva och fortplanta sig och därmed att degenerera människosläktet. Om man lät människor konkurrera fritt skulle alla göra det de var bäst på och de bästa överleva. Det skulle dels leda till en förädling av människomaterialet, dels till en teknisk utveckling och därmed till det bästa tänkbara samhället för alla.

Spencer har haft ett stort inflytande över samhällssynen i USA, medan den ledande liberalen i Europa blev John Stuart Mill (1806-1873) som senare blev socialliberal. Han insåg nämligen att människor föddes med helt olika förutsättningar och att samhället, för att det sant liberala samhälle skulle fungera, måste ingripa en del och ge människor åtminstone lite mer likartade förutsättningar från början, som ex. god utbildning, vilket förmodligen är skälet till att ex. Johan Norberg betraktar honom som en ren förrädare mot det liberala idealet. (1)

För den klassiskt konservative var människan i grunden ond. I urtiden hade alla individer levt i ett allas krig mot alla. Samhällsbildningar uppstod, tänkte man sig, i Thomas Hobbes (1588-1679) anda, när människor slöt sig samman och valde en ledare, en kung, vars huvuduppgift var att att se till att lagar stiftades och att människor följde lagarna, så att människor kunde leva i fred med varandra.
Samhället liknades, av de konservativa, vid en organism, där varje individ fyllde samma funktion i samhället som ett kroppsorgan i en kropp. Var och en hade sin uppgift att fylla och fyllde alla denna uppgift och följde lagarna, skulle samhället bli gott för alla.

Konservativa tenderade att betrakta stabilitet och långsamma samhällsförändringar som idealet. Traditioner hade, menade man, utvecklats genom århundraden och de representerade därför urgammal mänsklig erfarenhet och kunskap, därför skulle man värna om och bevara traditionerna. Det anstod inte enskilda människor att sätta sig upp mot överhögheten. Kungen skulle vara oavsättbar, oavsett hur han styrde, för ett samhälle utan överhuvud var ändå alltid värre att leva i än en stat med en tyrannisk furste.

Några århundraden senare skulle Edmund Burke (1729-1797) komma att formulera det som blev den klassiska konservatismens ideologi. Den formulerade han som svar på den franska revolutionen och den stipulerade exempelvis att revolutioner alltid är fel och leder till katastrof. Han ansåg vidare att somliga människor är överlägsna andra, nämligen adeln och herrarna. Resten, de vanliga människorna, var råa, obildade och grymma sällar. Om man gav det lågt stående folket makt i samhället skulle samhället falla samman och ren ondska skulle regera igen (vilket var orsaken till att de konservativa, högern i Sverige, var motståndare till allmän rösträtt och demokrati ex).

Den andra varianten av socialdarwinism är alltså den konservativa socialdarwinismen. Den utmärks följaktligen av föreställningen att samhället är en organism, att människor inom detta samhälle inte ska konkurrera utan samarbeta. De måste ledas av en stark och överlägsen ledare som förmår upprätthålla lag och ordning i samhället. Den naturlagsenliga konkurrensen består här inte i individernas konkurrens med varandra, utan i samhällens konkurrens med andra samhällen, i krig mellan stater, där den starkare staten segrar och leder mänskligheten framåt. Detta var grunden i Hitlers, på evolutionsteorin och biologin grundade, ideologi.

Karl Marx, å andra sidan, hävdade att människan i grunden är social och att samhället skulle bli bra, bara man rev dess maktstrukturer, gav alla samma ekonomiska förusättningar och lät människor utveckla sina egna förmågor, faktiskt en människosyn som inte är så olik liberalismens. Till skillnad från liberaler ansåg han att produktionsmedlen borde ägas av alla gemensamt, inte av en rik överklass.

Min egen människosyn – då och nu
När jag, i min ungdom, läste om Hobbes och Burkes idéer om samhället, tyckte jag att det var rena rappakaljan. Då, när biologism och inhumanism var totalt ute, föreställde vi oss istället att människan var en av naturen social och samarbetsvillig varelse. Idag kanske jag har ändrat min uppfattning lite och har viss förståelse för hur idéerna om de i grunden onda/egoistiska människorna kunde uppkomma. Samhällen utan lagar, och utan människors känsla av samhörighet, som ofta blir resultatet vid plötsliga samhälleliga sammanbrott, tenderar att utvecklas till mycket inhumana sådana där kriminella organisationer snabbt rycker åt sig makten, vilket vi ser exempel på idag. Så lite mer konservativ har jag kanske blivit med åren. Visserligen har jag aldrig trott på välsignelsen i blodiga revolutioner men jag kanske var mer optimistisk vad gällde utfallet av snabba samhällsförändringar när jag var ung och framför allt trodde jag inte att människor var så förödande lätta att lura och indoktrinera, som jag nu inser att de är.

Idag är min övertygelse snarare att människan är både en vänlig social samarbetsvarelse och en varelse med inbyggd möjlighet till ren ondska, av födseln, och vilken sida av den mänskliga potentialen som utvecklas, eller uppvisas, beror på det samhälle människor växer upp i eller vilken situation de hamnar i. Människor blir vad man gör dem till, samhället formar människorna alltså. Trygga människor blir hjälpsamma, mer solidariska mer generösa och tolerantare, mindre egoistiska alltså. Hotade människor, eller människor som inbillas, indoktrineras i tron, att de är hotade, kan snabbt bli bestialiska, hatiska och hämndgiriga. Detta ser vi tydligt i krig exempelvis. Dessutom är jag övertygad om att den mest grundläggande mänskliga egenskapen är påverkbarheten. Men även den har sin grund i vår sociala natur. De allra flesta av oss vill vara som alla andra, vill vara en del i en grupp och känna oss hemma i denna, och grupptryck är något av det mest kraftfulla som finns, vad gäller att övertyga människor. Vi har nog en medfödd tendens att tro att vad de allra flesta tror, det måste vara rätt, eller vad människor i vår omedelbara närhet tror, det måste vara rätt: “Hästskit är gott, en miljon flugor kan inte ha fel – syndromet” alltså.

Förtrycker och hotar man människor ständigt och jämnt, ex. så att de känner att de snabbt kan förlora sin utkomst, sin sociala trygghet eller ännu värre – förlora livet, tvingar man dem att ständigt konkurrera och tvingar man dem att leva med ständiga och oförutsedda förändringar, då blir människor otrygga vilket gör dem mer egoistiska, lätt gör dem mer hatiska och sådana att de begår inhumana handlingar mot andra. Kort sagt, ett solidariskt någotsånär jämlikt samhälle skapar godare människor och ett angenämare samhälle för de allra flesta att leva i. Ett hårt, inhumant, mer ojämlikt utslagningssamhälle skapar fler onda eller egoistiska människor och gör samhället sämre och otryggare – för alla.

Min efterkrigstid
Således, den klassiska socialdemokratiska ideologin vilade på en människosyn som sade att människor är sociala varelser med en inbyggd vilja att samverka och att hjälpa och stötta varandra. Ekonomisk jämlikhet och lika möjligheter för alla skapar ett bättre samhälle, för alla, ansåg de tidigare socialdemokraterna. Med denna grundsyn försökte, och lyckades man förhållandevis väl, skapa just ett mer jämlikt samhälle. Min generation, och våra barn och barnbarn, fick möjligheter som min generations föräldrar inte kunnat drömma om. Vi fick bättre mat, kläder, bostäder, god sjukvård, skolutbildning och universitetsutbildning blev möjlig för alla, åtminstone vad gällde den praktiska, ekonomiska delen. Tidigare hade bara en liten del av överklassens barn gått i gymnasium.

Arbete sågs som en mänsklig rättighet. Det är naturligt att så är fallet om man grundar sig i en ideologi som säger att människor vill vara med i samhället, att de vill göra de insatser de förmår, att jorden och alla naturresurserna inte av Gud eller naturen givits en liten del av mänskligheten att äga och berika sig på, utan att vi alla har rätt att försörja oss på vad jorden ger.
Ekonomisk trygghet även vid arbetslöshet eller sjukdom och ålderdom sågs också som en rättighet. Således byggde man ut de sociala försäkringarna, så att även sjuka och gamla skulle få en anständig del av det som vi alla tillsammans skapade, med våra arbetsinsatser. Kriminalitet sågs som en social avvikelse, som orsakades av omgivningen, av svår uppväxt, av diskriminering, av misär och skulle inte bestraffas. Istället skulle de kriminella hjälpas (vårdas) till en mer positiv syn på samhället och med människorna och till en möjlighet att inlemmas i det sociala livet.

Erik Berg skriver ett mycket bra inlägg på sin blogg, (2) där han jämför centerns samhälls- och människosyn idag med den partiet omfattade på 70-talet. Den visar hur även Centerpartiet omfattade den ovan beskrivna människosynen på den tiden och detsamma gällde folkpartiet, som var socalliberalt då. Motsatsen, föreställningen om den i grunden onda, lata och egoistiska människan omfattades visserligen hela tiden av många inom högern, men inte ens den uttalade denna åsikt så högt på den tiden. Högern avslöjade istället sin människosyn i de politiska förslag man lade och förstås i kretsar som delade densamma, som exempelvis vad gällde frågan om hur man skulle behandla fängelseinterner och hur mycket samhällsstöd utslagna människor skulle få. Unghögern visade den i sitt ruskiga Palmehat och i de aktiviteter de ägnade sig åt på sina interna möten.

Tolkningsföreträdet, vad gällde föreställningarna om människans sanna natur, låg alltså till vänster under 70-talet. Det hade inte varit möjligt, på den tiden, att offentligt hävda att människan är en egoistisk, lat och parasitisk varelse i grunden, som måste hotas och piskas att arbeta, utan att man hade mosats i media.

Människosynen förändras
Så övergick 70-talet i 80-tal och mot mitten av detta decennium fick ett antal socialdemokrater (eller ska vi kalla dem socialmoderater), Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink, för sig att Sverige inte hade råd med välfärd och att man skulle lägga om den solidariska ekonomiska politiken, efter mönster från England och USA. Därvid påbörjades en omdaning av Sverige. Fram emot början av 90-talet hade den nyliberala ekonomiska politiken slagit igenom i alla politiska partier, som den enda möjliga. Bidragande till denna omsvängning blev förstås också Sovjetunionens sammanbrott. Här hade man ju beviset för att kapitalismen var det bästa tänkbara systemet. Hade vi inte mycket högre välstånd i Väst? Hade vi inte mycket mer frihet i Väst? Man såg inte, eller ville inte se, att så var fallet på grund av ett slags blandekonomiskt system, inte på grund av en ren liberal låt-gå-politik. Man insåg inte att var gång en sådan hade prövats, så hade det kraschat långt innan den liberala “låt-gå-ekonomim” hade förverkligats fullt ut, som exempelvis 1929.

Resultatet, vad gällde de förändringar man vidtog i den ekonomiska politiken från mitten av 80-talet, blev att socialdemokraterna övergav målsättningen om den fulla sysselsättningen, och därmed idén om allas rätt till arbete. De nyliberala idéerna tillämpas därefter även på tillgången på arbetskraft. Fler arbetslösa, alltså större utbud än efterfrågan på arbetskraft innebär att löner kan pressas neråt och företagens vinster ökar.

Den här omorienteringen, förändringen av människosynen, som jag förstås bara följt utifrån, som vanlig medborgare, och som jag inte förstår hur den kunde genomföras inom det socialdemokratiska partiet, fick till följd att även socialdemokraternas retorik förändrades, om än lite försåtligt. Den i grunden sociala, samarbetsinriktade människan förvandlades successivt och systematiskt, framför allt i socialdemokratisk politik, till den av naturen lata, egoistiska människan: “Människor skulle inte vilja arbeta om de inte blev ordentligt lidande som arbetslösa. Vem vill arbeta om man kan leva lika gott utan att göra det?” Det här hade varit högerns grundinställning hela tiden och nu hade den alltså fått de s.k. “förnyarna”, inom socialdemokratin med sig. Därmed fortsatte socialdemokraterna politiken för ett systemskifte efter 1994, då de kom tillbaka efter regeringen Bildt. Den enda av sina gamla deviser som de höll fast vid, var att förändringar inte ska ske för snabbt, alltså skulle systemskiftet, samma som de borgerliga ville ha, genomföras lite långsammare än de borgerliga partierna önskade.

Så här såg det ut från min horisont.

Dyster men välplanerad utveckling
Den svenska ekonomiska eliten hade börjat besöka USA alltmer frekvent från 60-talet och framåt, och lärde sig därmed vad den amerikanska ekonomiska eliten lärde sig redan under 20-och 30-talen, hur man skulle få människor att “tänka rätt”, alltså tänka på det sätt som gynnade just denna elit. Redan i början av 70-talet inrättade dåvarande SAF (svenska arbetsgivarorganisationen numer SN) propagandainstitutet Timbro, som skulle verka för att vända människors inställning till samhället i borgerlig, liberalkonservativ riktning (dvs totalt frihet för de stora företagen att göra som man vill, piskan åt folket, fast paketet presenterades förstås som slaget för den lilla människans frihet). Man lyckades alltså över förväntan.

Själv noterade jag i början av 90-talet en mycket tydlig och snabb förändring vad gällde människosynen hos de studenter jag undervisade då. Tidigare hade ingen enda student hävdat att människan är en i grunden egoistisk varelse. Nu började alltfler hävda detta, som om det vore en självklar sanning och utan att ens tycka att det var konstigt att de tyckte så. Timbros propaganda hade varit otroligt effektiv, även om det tog c:a 20 år innan den slagit rot i nästan en hel generation. 20 år är en lång tid för den som är 20-30 år. Det är en lång tid medan man genomlever dem som yngre, men en kort tid när man blir äldre och ser tillbaka på dem.

Idag har vi alltså 15-25 nya väljarårgångar, som är djupt indoktrinerade i det som är en gravt inhuman människosyn, just den människosyn som nu möjliggör för Alliansregeringen att slå ut arbetslösa helt och att pressa sjuka långt bortom inhumanitetens gräns. De sjuka är egentligen bara lata simulanter, är den underliggande människosynen här.

Numer vet bara de som är över 50 vad traditionell socialdemokratisk politik innebar och på vilken ideologisk grund den vilade. Dessutom är de som är yngre effektivt indoktrinerade i en rent falsk historiebild av 1900-talet, framför allt av den senare delen av detta århundrade. När mina 90-talsstudenter berättade för mig hur det var i Sverige när jag var ung, så kände jag inte igen bilden alls. Deras bild var inte en bild av det samhälle jag växte upp i. Det var snarare Sovjet de beskrev.

De politiska partierna lyckas därmed, utan häftiga protester ute i samhället, med hjälp av den förändrade människosynen och lögner om Sveriges ekonomiska situation, samt med hjälp av myten om vilka krav globaliseringen ställer, riva det välfärdssamhälle som det tog 50 år att bygga upp. Att riva går fort, att bygga tar lång tid. Alliansen har nu ett år på sig, och den kommer att riva ännu mycket mer innan den eventuellt, men långtifrån säkert, tvingas avgå. Snart är de årgångar helt borta, som vet vad traditionell socialdemokratisk ideologi och politik faktiskt var och vad den åstadkom. Kvar finns sedan bara de som lever med en total och medvetet skapad vanföreställning om den saken. Därmed får Sverige den amerikanska situationen, där de politiska partierna inte konkurrerar med olika partiprogram, utan endast konkurrerar om makten att få verkställa de multinationella företagens krav, uppgifter som de belönas rikligt för, av dessa stora företag, om inte genom direkt korruption, så genom att de betalas för sina tjänster inom politiken med välavlönade icke-arbeten efter sin avgång. De stora företagen och det politiska etablissemanget vävs ihop till en enda väv. “Korporativism” kallade vi detta system förr, ett rent skällsord på 60- och 70-talen.

“Demokratin”, som var ett lysande projekt från början, har nu definitivt oskadliggjorts av de ekonomiska eliterna, som helt sonika har köpt det politiska systemet och därmed behärskar det och de har köpt det med de arbetande människornas pengar. Priset blir social oro, priset blir öka kontroll, priset blir mer misstro mellan människor, priset blir ökad otrygghet – för alla, även för de superrika. Ju otryggare dessa känner sig, desto mer kontroll av pöbeln kommer de att kräva och desto mer…

Så glider det nyliberala, egoistiska samhället allt längre in i fascismen.

Länk:

1) Liberalismen – de individualistiska idéernas historia, Johan Norberg
2) Centerns liv före döden, Approximantion

- Sverige efter murens fall, Maria Pia Boëthius, OBS 28/10.09

- Vad de flesta vill ha – rättfärdighet, Ett hjärta rött

- Utslagning presenteras som rehabilitering, Ett hjärta rött

- De som förbrukats måste förnedras, Ett hjärta rött

Låt oss hoppas att det socialdemokratiska partiet vaknar, inser vad det har gjort och åter knyter an till sin ursprungliga ideologi.

 

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi29/08 17:56

När jag var barn, och ung, åren efter andra världskriget, hade den biologistiska människosynen (att tolka alla mänskliga beteenden utifrån biologin) råkat i så totalt vanrykte, på grund av Hitlers alla illdåd, att få ville jämföra människor med djur och ännu färre försökte tillämpa och tolka samhället utifrån en socialdarwinistisk utgångspunkt. Hitler, som grundade sin ideologi på en konservativ variant av socialdarwinismen, hade misskrediterat sådana förfaranden så till den milda grad att ytterst få kunde tänka sig att hävda att konkurrens och utslagning var naturens eviga och allomfattande lag.

Två sorters socialdarwinism
Det har hela tiden funnits tvÃ¥ sorters “socialdarwinism”. Dels hade vi den variant som man brukar anse att Herbert Spencer (1820-1923) var fader till. Det är denna variant man vanligen avser när man talar om “socialdarwinism”. Jag brukar kalla den den liberala socialdarwinismen. Spencer var mannen som myntade det uttryck som senare de flesta kommit att förknippa med Darwin och hans evolutionsteori, “survival of the fittest” (de bäst anpassades överlevnad). Han var liberal och för liberaler finns det bara individer. Han tog förtjust emot Darwins evolutionsteori och menade att Darwin hade hittat de utvecklings- naturlagar som gällde för alla biologiska arter, och han menade att de gällde (borde gälla) ocksÃ¥ i samhället. I det naturlagsenliga samhället överlevde individer genom att konkurrera om resurserna med alla andra individer. De sämre anpassade gick under och det var en naturlag som man inte skulle göra vÃ¥ld pÃ¥ i samhället. Välgörenhet, tyckte de extrema liberalerna, var av ondo dÃ¥ det möjliggjorde för de undermÃ¥liga människor att överleva och fortplanta sig och därmed att degenerera människosläktet. Om man lät människor konkurrera fritt skulle alla göra det de var bäst pÃ¥ och de bästa överleva. Det skulle dels leda till en förädling av människomaterialet, dels till en teknisk utveckling och därmed till det bästa tänkbara samhället för alla.

Spencer har haft ett stort inflytande över samhällssynen i USA, medan den ledande liberalen i Europa blev John Stuart Mill (1806-1873) som senare blev socialliberal. Han insåg nämligen att människor föddes med helt olika förutsättningar och att samhället, för att det sant liberala samhälle skulle fungera, måste ingripa en del och ge människor åtminstone lite mer likartade förutsättningar från början, som ex. god utbildning, vilket förmodligen är skälet till att ex. Johan Norberg betraktar honom som en ren förrädare mot det liberala idealet. (1)

För den klassiskt konservative var människan i grunden ond. I urtiden hade alla individer levt i ett allas krig mot alla. Samhällsbildningar uppstod, tänkte man sig, i Thomas Hobbes (1588-1679) anda, när människor slöt sig samman och valde en ledare, en kung, vars huvuduppgift var att att se till att lagar stiftades och att människor följde lagarna, så att människor kunde leva i fred med varandra.
Samhället liknades, av de konservativa, vid en organism, där varje individ fyllde samma funktion i samhället som ett kroppsorgan i en kropp. Var och en hade sin uppgift att fylla och fyllde alla denna uppgift och följde lagarna, skulle samhället bli gott för alla.

Konservativa tenderade att betrakta stabilitet och långsamma samhällsförändringar som idealet. Traditioner hade, menade man, utvecklats genom århundraden och de representerade därför urgammal mänsklig erfarenhet och kunskap, därför skulle man värna om och bevara traditionerna. Det anstod inte enskilda människor att sätta sig upp mot överhögheten. Kungen skulle vara oavsättbar, oavsett hur han styrde, för ett samhälle utan överhuvud var ändå alltid värre att leva i än en stat med en tyrannisk furste.

Några århundraden senare skulle Edmund Burke (1729-1797) komma att formulera det som blev den klassiska konservatismens ideologi. Den formulerade han som svar på den franska revolutionen och den stipulerade exempelvis att revolutioner alltid är fel och leder till katastrof. Han ansåg vidare att somliga människor är överlägsna andra, nämligen adeln och herrarna. Resten, de vanliga människorna, var råa, obildade och grymma sällar. Om man gav det lågt stående folket makt i samhället skulle samhället falla samman och ren ondska skulle regera igen (vilket var orsaken till att de konservativa, högern i Sverige, var motståndare till allmän rösträtt och demokrati ex).

Den andra varianten av socialdarwinism är alltså den konservativa socialdarwinismen. Den utmärks följaktligen av föreställningen att samhället är en organism, att människor inom detta samhälle inte ska konkurrera utan samarbeta. De måste ledas av en stark och överlägsen ledare som förmår upprätthålla lag och ordning i samhället. Den naturlagsenliga konkurrensen består här inte i individernas konkurrens med varandra, utan i samhällens konkurrens med andra samhällen, i krig mellan stater, där den starkare staten segrar och leder mänskligheten framåt. Detta var grunden i Hitlers, på evolutionsteorin och biologin grundade, ideologi.

Karl Marx, å andra sidan, hävdade att människan i grunden är social och att samhället skulle bli bra, bara man rev dess maktstrukturer, gav alla samma ekonomiska förusättningar och lät människor utveckla sina egna förmågor, faktiskt en människosyn som inte är så olik liberalismens. Till skillnad från liberaler ansåg han att produktionsmedlen borde ägas av alla gemensamt, inte av en rik överklass.

Min egen människosyn – dÃ¥ och nu
När jag, i min ungdom, läste om Hobbes och Burkes idéer om samhället, tyckte jag att det var rena rappakaljan. Då, när biologism och inhumanism var totalt ute, föreställde vi oss istället att människan var en av naturen social och samarbetsvillig varelse. Idag kanske jag har ändrat min uppfattning lite och har viss förståelse för hur idéerna om de i grunden onda/egoistiska människorna kunde uppkomma. Samhällen utan lagar, och utan människors känsla av samhörighet, som ofta blir resultatet vid plötsliga samhälleliga sammanbrott, tenderar att utvecklas till mycket inhumana sådana där kriminella organisationer snabbt rycker åt sig makten, vilket vi ser exempel på idag. Så lite mer konservativ har jag kanske blivit med åren. Visserligen har jag aldrig trott på välsignelsen i blodiga revolutioner men jag kanske var mer optimistisk vad gällde utfallet av snabba samhällsförändringar när jag var ung och framför allt trodde jag inte att människor var så förödande lätta att lura och indoktrinera, som jag nu inser att de är.

Idag är min övertygelse snarare att människan är bÃ¥de en vänlig social samarbetsvarelse och en varelse med inbyggd möjlighet till ren ondska, av födseln, och vilken sida av den mänskliga potentialen som utvecklas, eller uppvisas, beror pÃ¥ det samhälle människor växer upp i eller vilken situation de hamnar i. Människor blir vad man gör dem till, samhället formar människorna alltsÃ¥. Trygga människor blir hjälpsamma, mer solidariska mer generösa och tolerantare, mindre egoistiska alltsÃ¥. Hotade människor, eller människor som inbillas, indoktrineras i tron, att de är hotade, kan snabbt bli bestialiska, hatiska och hämndgiriga. Detta ser vi tydligt i krig exempelvis. Dessutom är jag övertygad om att den mest grundläggande mänskliga egenskapen är pÃ¥verkbarheten. Men även den har sin grund i vÃ¥r sociala natur. De allra flesta av oss vill vara som alla andra, vill vara en del i en grupp och känna oss hemma i denna, och grupptryck är nÃ¥got av det mest kraftfulla som finns, vad gäller att övertyga människor. Vi har nog en medfödd tendens att tro att vad de allra flesta tror, det mÃ¥ste vara rätt, eller vad människor i vÃ¥r omedelbara närhet tror, det mÃ¥ste vara rätt: “Hästskit är gott, en miljon flugor kan inte ha fel – syndromet” alltsÃ¥.

Förtrycker och hotar man människor ständigt och jämnt, ex. sÃ¥ att de känner att de snabbt kan förlora sin utkomst, sin sociala trygghet eller ännu värre – förlora livet, tvingar man dem att ständigt konkurrera och tvingar man dem att leva med ständiga och oförutsedda förändringar, dÃ¥ blir människor otrygga vilket gör dem mer egoistiska, lätt gör dem mer hatiska och sÃ¥dana att de begÃ¥r inhumana handlingar mot andra. Kort sagt, ett solidariskt nÃ¥gotsÃ¥när jämlikt samhälle skapar godare människor och ett angenämare samhälle för de allra flesta att leva i. Ett hÃ¥rt, inhumant, mer ojämlikt utslagningssamhälle skapar fler onda eller egoistiska människor och gör samhället sämre och otryggare – för alla.

Min efterkrigstid
Således, den klassiska socialdemokratiska ideologin vilade på en människosyn som sade att människor är sociala varelser med en inbyggd vilja att samverka och att hjälpa och stötta varandra. Ekonomisk jämlikhet och lika möjligheter för alla skapar ett bättre samhälle, för alla, ansåg de tidigare socialdemokraterna. Med denna grundsyn försökte, och lyckades man förhållandevis väl, skapa just ett mer jämlikt samhälle. Min generation, och våra barn och barnbarn, fick möjligheter som min generations föräldrar inte kunnat drömma om. Vi fick bättre mat, kläder, bostäder, god sjukvård, skolutbildning och universitetsutbildning blev möjlig för alla, åtminstone vad gällde den praktiska, ekonomiska delen. Tidigare hade bara en liten del av överklassens barn gått i gymnasium.

Arbete sågs som en mänsklig rättighet. Det är naturligt att så är fallet om man grundar sig i en ideologi som säger att människor vill vara med i samhället, att de vill göra de insatser de förmår, att jorden och alla naturresurserna inte av Gud eller naturen givits en liten del av mänskligheten att äga och berika sig på, utan att vi alla har rätt att försörja oss på vad jorden ger.
Ekonomisk trygghet även vid arbetslöshet eller sjukdom och ålderdom sågs också som en rättighet. Således byggde man ut de sociala försäkringarna, så att även sjuka och gamla skulle få en anständig del av det som vi alla tillsammans skapade, med våra arbetsinsatser. Kriminalitet sågs som en social avvikelse, som orsakades av omgivningen, av svår uppväxt, av diskriminering, av misär och skulle inte bestraffas. Istället skulle de kriminella hjälpas (vårdas) till en mer positiv syn på samhället och med människorna och till en möjlighet att inlemmas i det sociala livet.

Erik Berg skriver ett mycket bra inlägg på sin blogg, (2) där han jämför centerns samhälls- och människosyn idag med den partiet omfattade på 70-talet. Den visar hur även Centerpartiet omfattade den ovan beskrivna människosynen på den tiden och detsamma gällde folkpartiet, som var socalliberalt då. Motsatsen, föreställningen om den i grunden onda, lata och egoistiska människan omfattades visserligen hela tiden av många inom högern, men inte ens den uttalade denna åsikt så högt på den tiden. Högern avslöjade istället sin människosyn i de politiska förslag man lade och förstås i kretsar som delade densamma, som exempelvis vad gällde frågan om hur man skulle behandla fängelseinterner och hur mycket samhällsstöd utslagna människor skulle få. Unghögern visade den i sitt ruskiga Palmehat och i de aktiviteter de ägnade sig åt på sina interna möten.

Tolkningsföreträdet, vad gällde föreställningarna om människans sanna natur, låg alltså till vänster under 70-talet. Det hade inte varit möjligt, på den tiden, att offentligt hävda att människan är en egoistisk, lat och parasitisk varelse i grunden, som måste hotas och piskas att arbeta, utan att man hade mosats i media.

Människosynen förändras
SÃ¥ övergick 70-talet i 80-tal och mot mitten av detta decennium fick ett antal socialdemokrater (eller ska vi kalla dem socialmoderater), Kjell-Olof Feldt och Erik Ã…sbrink, för sig att Sverige inte hade rÃ¥d med välfärd och att man skulle lägga om den solidariska ekonomiska politiken, efter mönster frÃ¥n England och USA. Därvid pÃ¥börjades en omdaning av Sverige. Fram emot början av 90-talet hade den nyliberala ekonomiska politiken slagit igenom i alla politiska partier, som den enda möjliga. Bidragande till denna omsvängning blev förstÃ¥s ocksÃ¥ Sovjetunionens sammanbrott. Här hade man ju beviset för att kapitalismen var det bästa tänkbara systemet. Hade vi inte mycket högre välstÃ¥nd i Väst? Hade vi inte mycket mer frihet i Väst? Man sÃ¥g inte, eller ville inte se, att sÃ¥ var fallet pÃ¥ grund av ett slags blandekonomiskt system, inte pÃ¥ grund av en ren liberal lÃ¥t-gÃ¥-politik. Man insÃ¥g inte att var gÃ¥ng en sÃ¥dan hade prövats, sÃ¥ hade det kraschat lÃ¥ngt innan den liberala “lÃ¥t-gÃ¥-ekonomim” hade förverkligats fullt ut, som exempelvis 1929.

Resultatet, vad gällde de förändringar man vidtog i den ekonomiska politiken från mitten av 80-talet, blev att socialdemokraterna övergav målsättningen om den fulla sysselsättningen, och därmed idén om allas rätt till arbete. De nyliberala idéerna tillämpas därefter även på tillgången på arbetskraft. Fler arbetslösa, alltså större utbud än efterfrågan på arbetskraft innebär att löner kan pressas neråt och företagens vinster ökar.

Den här omorienteringen, förändringen av människosynen, som jag förstÃ¥s bara följt utifrÃ¥n, som vanlig medborgare, och som jag inte förstÃ¥r hur den kunde genomföras inom det socialdemokratiska partiet, fick till följd att även socialdemokraternas retorik förändrades, om än lite försÃ¥tligt. Den i grunden sociala, samarbetsinriktade människan förvandlades successivt och systematiskt, framför allt i socialdemokratisk politik, till den av naturen lata, egoistiska människan: “Människor skulle inte vilja arbeta om de inte blev ordentligt lidande som arbetslösa. Vem vill arbeta om man kan leva lika gott utan att göra det?” Det här hade varit högerns grundinställning hela tiden och nu hade den alltsÃ¥ fÃ¥tt de s.k. “förnyarna”, inom socialdemokratin med sig. Därmed fortsatte socialdemokraterna politiken för ett systemskifte efter 1994, dÃ¥ de kom tillbaka efter regeringen Bildt. Den enda av sina gamla deviser som de höll fast vid, var att förändringar inte ska ske för snabbt, alltsÃ¥ skulle systemskiftet, samma som de borgerliga ville ha, genomföras lite lÃ¥ngsammare än de borgerliga partierna önskade.

Så här såg det ut från min horisont.

Dyster men välplanerad utveckling
Den svenska ekonomiska eliten hade börjat besöka USA alltmer frekvent frÃ¥n 60-talet och framÃ¥t, och lärde sig därmed vad den amerikanska ekonomiska eliten lärde sig redan under 20-och 30-talen, hur man skulle fÃ¥ människor att “tänka rätt”, alltsÃ¥ tänka pÃ¥ det sätt som gynnade just denna elit. Redan i början av 70-talet inrättade dÃ¥varande SAF (svenska arbetsgivarorganisationen numer SN) propagandainstitutet Timbro, som skulle verka för att vända människors inställning till samhället i borgerlig, liberalkonservativ riktning (dvs totalt frihet för de stora företagen att göra som man vill, piskan Ã¥t folket, fast paketet presenterades förstÃ¥s som slaget för den lilla människans frihet). Man lyckades alltsÃ¥ över förväntan.

Själv noterade jag i början av 90-talet en mycket tydlig och snabb förändring vad gällde människosynen hos de studenter jag undervisade då. Tidigare hade ingen enda student hävdat att människan är en i grunden egoistisk varelse. Nu började alltfler hävda detta, som om det vore en självklar sanning och utan att ens tycka att det var konstigt att de tyckte så. Timbros propaganda hade varit otroligt effektiv, även om det tog c:a 20 år innan den slagit rot i nästan en hel generation. 20 år är en lång tid för den som är 20-30 år. Det är en lång tid medan man genomlever dem som yngre, men en kort tid när man blir äldre och ser tillbaka på dem.

Idag har vi alltså 15-25 nya väljarårgångar, som är djupt indoktrinerade i det som är en gravt inhuman människosyn, just den människosyn som nu möjliggör för Alliansregeringen att slå ut arbetslösa helt och att pressa sjuka långt bortom inhumanitetens gräns. De sjuka är egentligen bara lata simulanter, är den underliggande människosynen här.

Numer vet bara de som är över 50 vad traditionell socialdemokratisk politik innebar och på vilken ideologisk grund den vilade. Dessutom är de som är yngre effektivt indoktrinerade i en rent falsk historiebild av 1900-talet, framför allt av den senare delen av detta århundrade. När mina 90-talsstudenter berättade för mig hur det var i Sverige när jag var ung, så kände jag inte igen bilden alls. Deras bild var inte en bild av det samhälle jag växte upp i. Det var snarare Sovjet de beskrev.

De politiska partierna lyckas därmed, utan häftiga protester ute i samhället, med hjälp av den förändrade människosynen och lögner om Sveriges ekonomiska situation, samt med hjälp av myten om vilka krav globaliseringen ställer, riva det välfärdssamhälle som det tog 50 Ã¥r att bygga upp. Att riva gÃ¥r fort, att bygga tar lÃ¥ng tid. Alliansen har nu ett Ã¥r pÃ¥ sig, och den kommer att riva ännu mycket mer innan den eventuellt, men lÃ¥ngtifrÃ¥n säkert, tvingas avgÃ¥. Snart är de Ã¥rgÃ¥ngar helt borta, som vet vad traditionell socialdemokratisk ideologi och politik faktiskt var och vad den Ã¥stadkom. Kvar finns sedan bara de som lever med en total och medvetet skapad vanföreställning om den saken. Därmed fÃ¥r Sverige den amerikanska situationen, där de politiska partierna inte konkurrerar med olika partiprogram, utan endast konkurrerar om makten att fÃ¥ verkställa de multinationella företagens krav, uppgifter som de belönas rikligt för, av dessa stora företag, om inte genom direkt korruption, sÃ¥ genom att de betalas för sina tjänster inom politiken med välavlönade icke-arbeten efter sin avgÃ¥ng. De stora företagen och det politiska etablissemanget vävs ihop till en enda väv. “Korporativism” kallade vi detta system förr, ett rent skällsord pÃ¥ 60- och 70-talen.

“Demokratin”, som var ett lysande projekt frÃ¥n början, har nu definitivt oskadliggjorts av de ekonomiska eliterna, som helt sonika har köpt det politiska systemet och därmed behärskar det och de har köpt det med de arbetande människornas pengar. Priset blir social oro, priset blir öka kontroll, priset blir mer misstro mellan människor, priset blir ökad otrygghet – för alla, även för de superrika. Ju otryggare dessa känner sig, desto mer kontroll av pöbeln kommer de att kräva och desto mer…

Så glider det nyliberala, egoistiska samhället allt längre in i fascismen.

Länkar:
1) Liberalismen Рde individualistiska id̩ernas historia, Johan Norberg
2) Centerns liv före döden, Approximantion

Forskning/vetenskap&Idéhistoria/filosofi13/02 00:43

Det är Darwins födelsedag idag (eg. 12/2), något som många bloggare har uppmärksammat. Förvisso var Darwin en av giganterna i vetenskapshistorien och förvisso är han värd både uppmärksamhet och hedrande, vare han alltså härmed hedrad även på denna blogg. Men vetenskapshistorien är mycket mer fascinerande än bara berättelser om stora genier genom tiderna.

Dels har vi den spännande frågan om geniernas omgivning, det intellektuella klimat i vilket de presterade sina nya och revolutionerande upptäckter, vetenskapliga teorier (och en vetenskaplig teori är, i vetenskapligt språkbruk, en förklaring som är så väl belagd att den har accepterats av hela det vetenskapliga samfundet, inte en gissning, som ordet ofta betyder i vardagligt språkbruk) eller uppfinningar. Dels är frågan om hur epokgörande vetenskapliga upptäckter har påverkat det omgivande icke-vetenskapliga samhället mycket intressant, liksom frågan om hur de har använts av forskare inom andra specialiteter än den där teorin är just epokgörande.

Evolutionsteorin och variationerna
Den evolutionsteori, som omfattas idag, säger att på grundval av slumpmässigt uppkomna mutationer eller omkombination av gener, som ger variation inom arterna, selekteras de individer fram som är bäst anpassade till den omgivande miljön, de som får flest överlevande avkommor. Detta är egentligen en vidareutveckling, eller en fördjupning av Darwins förslag. Darwin kände nämligen inte till generna och kunde därför inte förklara hur de evolutionära förändringarna av arterna kom till stånd på biologisk/molekylär nivå. Däremot kom hans teori att leda fram till fördjupade insikter på det området.

Darwin insåg att det faktum, att individer inom en art aldrig är exakt lika varandra, är utgångspunkten för en långsam förändring av arterna. Det, skulle jag vilja säga, var nog det mest geniala i hans insats, fast jag tror inte att biologer eller alla vetenskapshistoriker skulle hålla med mig om den saken.

Det var faktiskt genialt att tillskriva individuella skillnader mellan representanter av samma art en viktig funktion för arternas förändring eftersom forskare knappast hade intresserat sig för dessa variationer tidigare. Tvärtom hade man under ett antal århundraden ansett att arterna bestod av exakt likadana individer, även om man förvisso visste att de förelåg individuella olikheter. Den tidens vetenskapsmän var nämligen offer för Platons idealtyptänkande, som också förstärktes av tron på Biblens ord om att var art hade skapats för sig, varför de inte tillmätte individuella skillnader någon större betydelse.

Platon hade föreställt sig dels att det sanna var det eviga och oföränderliga, dels att det fanns gudomliga “modeller” för varje existerande fenomen i världen. Det fanns en “hästens idé” en “rosens idé” etc. Dessa idéer var perfekta och evigt sanna, till skillnad frÃ¥n verklighetens hästar och blommor, som bara var bleka och mer eller mindre defekta avbildningar av idéns perfekta häst respektive idéns perfekta ros. Denna idé var grundläggande för vetenskapen under flera Ã¥rhundraden.

Inom biologin fick detta konsekvensen att forskare inte var speciellt intresserade av de individuella skillnaderna utan bara av det gemensamma, av det generella och dessutom att de föreställde sig att mycket av det lite mer avvikande bland levande arter, i själva verket var sjukligt/defekt eller just ointressanta imperfektioner. Sålunda kom exempelvis paleontologer att urskilja en massa underarter, bland alla de fossil de började undersöka vid den här tiden, eftersom de uppfattade varje skillnad som en separat varietet. Idag inser forskare istället att många av de fossil som tidigare ansågs tillhöra olika underarter, i själva verket tillhör samma art, bara utgör normal variation inom arten ifråga. Det tog i själva verket nästan ett halvt århundrade innan den fulla innebörden av Darwins tänkande, om variationerna som det centrala, gick upp för flertalet forskare av facket och accepterades av alla biologer.

Utvecklingstanken låg i tiden
Före 1800-talet hade i princip idén om oföränderligheten varit inte bara sann utan också samhällsidealet. Detta avspeglades i konservatismen som innebar att samhället skulle organiseras efter de urgamla och evigt sanna principerna och vara oföränderligt. Från tiden för den vetenskapliga revolutionen (1500-1700 ungefär), då föreställningarna om verkligheten genomgick en radikal förändring och där man bl.a. såg en snabb teknologisk utveckling, kom man successivt att tänka i utvecklingstermer istället, att allting i själva verket förändrades, långsamt men säkert och gick från det enklare och primitivare till det mer komplexa, det mer utvecklade och bättre. Utvecklingstanken, idén om föränderlighetens naturlagsbundenhet slog därmed rot i bildade kretsar. En bidragande orsak till detta var också upptäckter under 1500-talet att t.o.m. himlen, som tidigare hade ansetts absolut evig och oföränderlig, då och då uppvisade förändringar, såsom plötsligt uppdykande kometer ex.

I och med att man kunde börja föreställa sig en föränderlig värld började man också se och tolka om mycket i naturen. Fossil blev sakta accepterade som lämningar från tidigare epoker då världen och flora och fauna hade sett annorlunda ut.

Utvecklingstanken fick ex. de Lamarck (1744-1829), som länge framställdes som mannen som hade helt fel, som den misslyckade forskaren, att föreslå att arterna hade förändrats genom tiderna trots att det stred mot Biblens ord. Han föreslog emellertid att förvärvade egenskaper ärvdes ner, exempelvis så att girafferna förlängde sina halsar genom att ständigt sträcka på dem, för att nå högre upp i träden, varvid avkomman ärvde längre halsar och så småningom kom arten att bli allt mer långhalsad, en idé som förkastades helt så småningom, men egentligen inte förrän mot slutet av 1800-talet, början av 1900-talet. Idag har man nog omvärderat de Lamarck igen och erkänner att han var en viktig föregångare. Det var onekligen nog vågat och genialt, på den tiden, att föreslå att arterna hade förändrats.

Nya idéer får inte vara alltigenom nya
Epokgörande upptäckter eller uppfinningar grundas alltid i tankar som redan florerat under en viss tid. De handlar för det mesta om att omgruppera välkända idéer och tankar, sätta samman invanda sådana på nya sätt eller vända upp och ner på dem. Det är omöjligt att kasta fram en teori vars ingående tankeelement inte igenkänns av någon i samtiden och få teorin accepterad. Sådana teorier betraktas bara som galna och har inte en chans att slå igenom.

Alltså, Darwin reste som ung man med fartyget Beagle runt jorden och samlade in växter och djur. Han konstaterade då att många arter hade många egenskaper gemensamma medan de skilde sig från varandra i andra avséenden, som finkfåglarna och växterna på Galapagosöarna. Hur kunde det komma sig, undrade han, att varje ö hade sin speciella variant av finkar och växter? Utvecklingstanken var redan allmänt accepterad bland mer inititerade forskare men den räckte inte för att komma på evolutionsteorin. Att se variationer inom arterna och mellan likartade varieteter var genialt men detta och att förundras över dem var inte nog.

Att kombinera om invanda tanker innebär också att ibland låna tankar från helt andra områden än det egna specialområdet, och det var just vad Darwin gjorde nu. Han läste nämligen Thomas Malthus (1766-1834) 1798 publicerade bok om befolkningsfrågan (An Essay on the Principle of Population), som blev en storsäljare på sin tid och utkom i många upplagar.

Malthus menade att återkommande svältkatastrofer var oundvikliga på grund av att människans ohejdade fortplantning alltid ledde till överbefolkning. En befolkning nådde därmed förr eller senare gränsen för sina möjligheter att producera mat så att den räckte till alla. Följaktligen kom svälten så fort en befolkning närmade sig taket för sin försörjningsmöjligheter. Därvid dog mängder av människor i sjukdomar och svält. Befolkningen minskade. Då räckte maten igen och då började människorna att föröka sig igen, tills nästa överbefolkning förorsakade nästa svält och utslagning.

Utvecklingstanken låg i tiden, utslagning av människor vid den naturlagsbestämda födoproduktionsgränsen var accepterad pga Malthus teser, med intresset inriktat på inomartsliga variationer och genom en kombination av de här idéerna hade Darwin så sin evolutionsteori.

Viktiga upptäckter görs ofta av flera personer ungefär samtidigt
Viktiga eller epogörande upptäckter eller uppfinningar görs ofta av flera personer, oberoende av varandra och ungefär samtidigt. Det beror just på att alla, eller i varje fall de flesta bitarna finns på plats och bara ligger där i den intellektuella miljön och väntar på att kombineras om eller ihop.

SÃ¥ledes kom en annan person, engelsmannen Alfred Russel Wallace (1823-1913), pÃ¥ evolutionsteorin ungefär samtidigt som Darwin. Darwin, som var äldre, kom pÃ¥ den först men vÃ¥gade inte publicera den under flera Ã¥rtionden eftersom han insÃ¥g att den var ren dynamit pÃ¥ den tiden. När Darwin fick kännedom om att Wallace hade knäckt samma evolutionsteori som han, genom ett brev Wallace sände honom, övertygades han av sina vänner att omedelbart publicera sin teori sÃ¥ att Wallace inte skulle fÃ¥ äran av att ha upptäckt evolutionsteorin. Nu kom en uppsats av Wallace och en sammanfattning av Darwins teori att läsas samtidigt pÃ¥ linnéanska sällskapet i London. Snabbt färdigställde Darwin sedan den bok som han hade arbetat med under flera Ã¥rtionden, den berömda “Om arternas uppkomst” och publicerade den 1859.

Det intressanta är att även Wallace sattes pÃ¥ spÃ¥ret genom läsning av Malthus verk om överbefolkningskriserna. Wallace kom dock helt i bakgrunden och sÃ¥ smÃ¥ningom att falla nästan helt i i glömska under lÃ¥ng tid. Senare har vetenskapshistoriker visat att Wallace egentligen var en mer konsekvent “darwinist” än Darwin själv, dÃ¥ han inte nÃ¥gonsin föreställde sig att förvärvade egenskaper kunde ärvas ner, vilket Darwin sÃ¥ smÃ¥ningom kom att luta Ã¥t ibland. Intressant är ocksÃ¥ att det finns forskare som idag föreslÃ¥r att Darwin kanske i själva verket stal grundidén om det naturliga urvalet frÃ¥n Wallace. Det finns detaljer som skulle kunna tyda pÃ¥ den saken*, men det är nog ändÃ¥ inte sannolikt att sÃ¥ var fallet (eller sÃ¥ är den tanken sÃ¥ ny och ovanlig att man inte riktigt vill tro pÃ¥ den).

På publicerandet, av evolutionsteorin 1859, följde förstås en intensiv diskussion för och emot den nya teorin där framför allt kyrkans män kom att kritisera den intensivt.

Evolutionsteorin i samhällsvetenskapen
Hur teorin senare kom att användas i samhället återkommer jag till i nästa inlägg.

Litteratur ex:
– Darwin Charles‚ 1976, Om arternas uppkomst
– Bowler Peter J, 1989, Evolution. The History of an Idea
– Malthus Thomas, 1979 (Orginal publ.1796,) An Essay on the Principle of Population
РUddenberg Nils, 2003, Id̩er om livet, band I och II
– Adrian Desmond & James Moore, 1991,
Darwin

Länkar:
Alfred Russel Wallace, Wikipedia
– * Plankade Darwin teorierna frÃ¥n Alfred Wallace? Vetenskapens värld, P1 28/9 2008
Per Ahlberg, evolutionsforskare som ger oss en kortkurs i Darwins läror, Vetenskapsradion, P1, 12/2 2009
Grattis Darwin, Biology and Politics

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi&Skola/utbildning19/02 17:40

Så har Björklund och Sabuni framträtt och avslöjat sin okunskap om sfi. Det var inte första gången Björklund gjorde sig skyldig till detta. Det de säger är en sådan blandning av fördomar, okunskap, rappakalja och vanföreställningar, uppblandat med vanlig grumlig propaganda, att jag inte orkar reda ut alla galenskaper.

Jag upphör aldrig att förundras över hur okunniga alliansens ministrar är, och ännu mer förundras jag över hur omedvetna de tycks vara om sina egna begränsningar. Det är inte många bokstäver de båda fått rätt, varken i presskonferensen eller i artikeln i DN.

Nå, alla kan inte kunna allt, men ministrar har ju faktiskt möjligheten att omge sig med rådgivare som kan, eller vända sig till människor som är experter på de områden de uttalar sig om eller vill förändra. Sådan noggrannhet verkar vara helt främmande för alla partier i regeringen, den här gången liksom den förra gången vi hade en borgerlig regering. Ministrarna kan ofta inte vad de borde kunna om områden den ger sig på. De bryr sig inte om att informera sig och de bryr sig inte om att försöka förutse konsekvenserna av de förslag de lägger fram. Istället grundar de sina beslut på fördomar och vanföreställningar, om de inte grundas i rent folkförakt. Kunskapsförakt är det mest passande epitetet på alliansministrarnas förhållningssätt. Just kunskapsförakt har alltid varit en viktig och central del i den traditionella, klassiska konservatismen. Däremot var den tidigare inte en äkta del av liberalismen, som den blivit numer.

Förutom en massa galenskaper menar Björklund och Sabuni att man måste utbilda sfi-lärarna. Det är väl gott och väl men tänk, det gjorde man förr, innan stora privatiserings- och besparingshysterin inträdde. Därefter började man privatisera sfi-undervisningen. Det skulle ju bli så mycket bättre på det sättet, sade man och menade nog egentligen bara att det skulle bli mycket billigare. Nu är det så att på nästan alla områden gäller att ju billigare desto sämre kvalitet. Det gäller, inte särskilt förvånande, även på sfi-området. Vi får väl anse att marknadsfanatiker känner till detta och ställa oss frågan vad som är deras egentliga agenda.

Vem tror att kommuner och studieförbund kan hitta kvalificerade lärare om man erbjuder dem en lön som inte ens är i närheten av vad andra lärare tjänar samt erbjuder dem arbetsvillkor som är sämre än dem alla andra lärare har?

För nÃ¥gra Ã¥r sedan sökte jag ett arbete som sfi-lärare i en grannkommun. Undervisningen var uthyrd till ett studieförbund som i kontraktet skrivit pÃ¥ att det skulle anställa behöriga sfi-lärare (sÃ¥dana fanns tydligen dÃ¥ men behörighetsbeteckningen har avskaffats numer och ersatts med kommunernas egna bedömningar av vem som har “behörighet”, ocksÃ¥ en förbilligande Ã¥tgärd kan man nog utgÃ¥ ifrÃ¥n). Man erbjöd 17.000 kr/mÃ¥n och för denna summa skulle jag ansvara för tvÃ¥ grupper, eftersom den andra gruppen inte skulle fÃ¥ en behörig sfi-lärare. Hur mÃ¥nga lärare pÃ¥ gymnasierna har den lönen?Dessutom har sfi-lärare fler arbetstimmar/Ã¥r än andra lärare? Var och en förstÃ¥r att de flesta föredrar att arbeta som lärare i andra skolformer där de kan fÃ¥ mellan 3 och 10.000 kronor mer/mÃ¥nad samt längre semestrar.
För att få behörighet som sfi-lärare krävdes tidigare, då behörighet existerade, akademisk utbildning, i princip en vanlig gymnasielärarutbildning, plus 40 poäng sfi från universitetet, alltså en längre utbildning än vanliga gymnasielärare har. Dessa figurer skulle sedan arbeta för lägre löner och med sämre arbetsvillkor än andra lärare med motsvarande utbildningar.

Ovanpå detta slog man sönder de exempel på välorganiserad sfi-undervisning som existerade. Detta lyckades man med både i Göteborg och i Stockholm, där Björklund var inblandad dessutom. Det har blivit kroniskt det här, att alliansen går till storms mot konsekvenser av den politik som de själva fört och försöker skylla dessa på socialdemokraterna.

Den som vill läsa ett lite längre epos om vad det är att lära sig svenska, eller att främmande sprÃ¥k, kan läsa avsnitttet INVANDRARNA OCH DET SVENSKA SPRÃ…KET – MYTER OCH FÖRDOMAR ur det tidigare omtalade byrÃ¥lÃ¥dsmanuset om “massmedia, flykting- och invandringspolitiken frÃ¥n 1993, som jag tidigare har publicerat en del avsnitt ur pÃ¥ bloggen Avsnittet skrevs i ilska förra gÃ¥ngen man skällde pÃ¥ flyktingpolitiken och pÃ¥ sfi-undervisningen i massmedia. Det är lika aktuellt idag. Inget förnuft har visats pÃ¥ omrÃ¥det sedan dess, tvärtom.

På bloggen Alliansfritt Sverige, en av kommentarerna, kan man dessutom läsa ett svar till Sabuni/Björklund som är skrivet av Olle Kjellin, en av Sveriges få verkliga experter på området, väl känd bland alla oss som arbetat med sfi under många år och som varit intresserade av ämnet och av att ständigt förbättra våra metoder. Hans meriter på området är gigantiska. Honom borde Björklund konsultera, men det förutsätter förstås att man låter kunskap gå före politisk populism och det ligger ju inte för den här regeringen, och sorgligt nog inte den tidigare socialdemokratiska regeringen heller vad gäller den här frågan.

Fler inlägg på Motvallsbloggen om sfi-undervisningen kan läsas här

Länkar:
“Krav pÃ¥ svenskkunskaper skärps för invandrare”. DN debatt
Skärpta krav på svenskkunskaper, AB
Tre Ã¥rs betalda studier är knappast snÃ¥lt”, SvD

Tillägg kl 20.40
Lite vidare efterforskningar visar att förebilden för den sfi-undervisning som Björklund/Sabuni föreslår och vill införa återfinner vi i Danmark. Kanske inte så konstigt. Det är ju där fp har sitt systerparti, dansk folkeparti.

Vidare kan man se Björklund tala om sitt sfi-förslag här

Internationell politik02/02 05:55

Jag gör som jag brukar, rekommenderar det senaste inlägget, nr 6 med rubriken Konsten att prata fram krig, pÃ¥ Klas Sandbergs blogg. Hans följetong om USA:s agerande “under Bush” och om den amerikanska neokonservatismens framfart bÃ¥de i USA och i resten av världen är ett mÃ¥ste för varje politiskt intresserad, egentligen i hela världen, men eftersom Klas skriver pÃ¥ svenska, sÃ¥ just här och nu för varje politiskt intresserad svensk.

Efter att ha läst de publicerade avsnitten kan jag bara konstatera att ju mer jag får veta om USA:s nuvarande regim, ju mer lik Hitlers blir den, både vad gäller de åsikter som den vägleds av och vad gäller sättet de genomför politiken på. Det var Hitler som närde drömmen om världsherravälde förra gången.

Även Hitler arbetade ivrigt för freden och krigade endast för att försvara Tyskland mot ondskefulla fiender, sade han i alla fall, och trodde mÃ¥nga tyskar, fast den delen av historien är ju inte lika bekant som det som sedan hände, jag tänker pÃ¥ förintelsen, som förvisso Hitler var högsta ansvarig för men som i själva verket initierades av helt andra krafter i det sjuka samhälle han hade organiserat fram – och den var dessutom inspirerad av den tidens moderna vetenskap, leddes av läkare, psykiatriker och mÃ¥nga biologer. När jag fÃ¥r tid ska jag försöka skriva lite om mer om den saken, liksom jag ska Ã¥terkomma till Johan Norbergs uppsats om liberalismen, som jag lovat.

Internationell politik13/01 05:26

Vill Ã¥ter tipsa om det nya avsnittet i bloggvärldens mest intressanta politiska följetong. Det handlar förstÃ¥s om Klas Sandbergs artiklar, som jag hänvisat till tidigare. Han har nu skrivit det 5:e avsnittet om Neo-cons i USA: Vad är Neokonservatismen? 5 “Vi älskar krig” (Samtliga artiklar/avsnitt finner man under kategorin “Neokonservativa”)

Läsning av de här avsnitten är ett måste för alla som är intresserade av internationell politik, framför allt om man är intresserad av USA:s.

Internationell politik06/01 04:44

Klas Sandberg har lagt ut ytterligare ett avsnitt av sin mycket intressanta genomgång av de konservativas i USA politik, syftet med den och planeringen av den. Hans poster om detta område är helt enkelt lysande och ett måste för varje person som är intresserad av internationell politik.

Vad är neokonservatismen? 4
Världherraväldet inom räckhåll

Ideologier/propaganda12/12 16:27

I brist på egen tid och inspiration rekommenderar jag ett par mycket bra och viktiga inlägg om neo-cons i USA, hur det började och hur det har gått sedan.

Klas Sandberg klargör bl.a, indirekt, för oss varifrån Timbro, vår svenska motsvarighet till den amerikanska propagandahydran, hämtade och hämtar sin inspiration och hur enorma summor de ekonomiska eliterna i Västvärlden pumpar in i propaganda för att lura upp oss. Det handlar bl.a. om att skaffa sig kontrollen över alla större media om att förvanska historien och om att använda sig av modern betéendevetenskap för att hitta bästa sättet att lura så många som möjligt. Det handlar också om en mycket långsiktig strategi för att skaffa sig total kontroll över oss alla och över världens samlade resurser.

Var och en som vill hålla sig informerad om vad som händer bakom kulisserna (fast de som befinner sig där inte ens bemödar sig allvarligt att dra ner kulisserna, eftersom man vet att de allra flesta inte informerar sig om vad de håller på med) bör läsa Klas Sandbergs bloggposter om USA:s neo-cons.

Läs alltså de två artiklar som Klas Sandberg hittills skrivit om neo-cons i USA, Vad är Neokonservatismen? och Vad är Neokonservatismen? 2 Nätverket. Jag ser med stort intresse fram emot den fortsättning som förhoppningsvis kommer.

Länk: Vindskupan, Klas Sandberg
(för senare besökare: Klicka på kategorier/neokonservatism)

Alliansfusk/lögner&Politik/ekonomi19/10 03:29

Flera bloggare har citerat ur Reinfeldts debattinlägg i GP Ã¥r 2004, men nedanstÃ¥ende har jag inte sett citerat, fast det är väl värt att läsas – just nu:

Smita från betalning
Detta kan ta sig i flera uttryck. Det kan handla om att sjukskriva sig trots att man är frisk eller att smita från betalningen på spårvagnen. I sina värsta former ser vi hur människor organiserar sig i gäng eller olika former av grupperingar med enda syfte att tillskansa sig fördelar och låta andra stå för notan. Inte minst har vi sett denna ovilja att skilja på rätt och fel inom delar av den utomparlamentariska vänstern.
För den här typen av grupperingar är det egna uppsatta regler som gäller, inte demokratiska värderingar eller de lagar vi gemensamt satt upp. Deras uppmuntran till fusk och vandalisering vittnar om en samhällssyn där det bara är den som hänsynslöst tar för sig som ska få sin vilja igenom. Priset får alla hederliga och hårt arbetande människor betala..

Kan det sägas bättre – fast idag med tanke pÃ¥ moderaterna själva? Regeringens moderata ministrar ska alltsÃ¥ benämnas “den utomparlamentariska högern”, i konsekvens med Reinfeldts egen vokabulär. Fast han menar förstÃ¥s att det är mycket mer klandervärt att planka pÃ¥ spÃ¥rvagnen än att förmena städerskor anständig lön, försäkringsskydd och en rimlig pension.

Han och hans anhang är förledande lika den gamle högerledaren Jarl Hjalmarsson med andra ord. Henrik Arnstad skriver i sin bok Spelaren Christian Günther – Sverige under andra världskriget (W&W 2006) att:

Jarl Hjalmarsson i högerns riksorganisation (nuvarande moderaterna) säger under tidigt 1930-tal att konservatismen mÃ¥ste “mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med egna positiva begrepp”.

Det tog moderaterna 70 år att räkna ut hur de skulle åstadkomma den saken (och när de väl gjorde det så hämtade de inspiration från Bush:s USA), så nya är de definitivt inte.

Länkar:
GP, 2004-12-28
Länken till GP-artikeln frÃ¥n Olydig – tack.
Ursprunglig tipsare var Hans Dahlqvist på AB-debatt.

Ideologier/propaganda12/11 00:04

Trots att jag tydligen blivit hatobjekt för mängder av bloggare och trots att de flesta kommentatorerna till det förra inlägget om en av skillnaderna mellan den kommunistiska och den nazistiska ideologin, inte kunde skilja mellan politisk teori/ideologi å ena sidan, och politisk praktik å den andra, ska jag ta upp ytterligare några skillnader mellan dessa båda ideologier.

Ursprungligen sade ”kommunismen”, eller utopin om det kommunistiska samhället, att alla människor är lika mycket värda och att man skulle skapa jämlikhet mellan alla människor samt att denna jämlikhet var möjlig först sedan man hade brutit kapitalägarklassens makt. “Ã…t var och en efter behov, frÃ¥n var och en efter förmÃ¥ga”, var en av deviserna.
Kommunismen såg alltså individer med samma värde, individer som tillhörde olika grupper, samhällsklasser, med motstridiga ekonomiska intressen. I det framtida ”kommunistiska samhället”, det som skulle skapas efter revolutionen, skulle staten vittra bort och därefter skulle samhället bestå av fria människor som inte förtrycktes – varken av stat eller av kapital. Fred skulle råda då fria människor inte behöver bekriga varandra.

Nazismen å andra sidan, såg inga individer, utom ledaren. Den sade att det germanska folket var en enda organism och överlägset alla andra folk och för att förädla denna organism ytterligare måste man rensa ut undermåligt människomaterial ur samhällskroppen. Individerna hade inget eget värde. De var inte något annat än en del av samhällskroppen och deras sanna intressen var nationens, folkets, d.v.s. ledarens intresse. I idealsamhället leddes alltså folket av en stark ledare, som alla lydde obrottsligt. Lyckan bestod i denna lydnad, eftersom biologiskt sunda instinkter bjuder människor att lyda sin överlägsne ledare och lycklig blir den som tillåts följa sina biologisk-instinktiva drifter.
Det överlägsna germanska folkets misson var att gå ut i en förädlande kamp mot andra nationer om herraväldet i världen. Eftersom germanerna är överlägsna bör de och kommer de att kunna förslava andra och underlägsna folk och nationer till fromma för den verkliga mänsklighetens, germanernas, biologiska utveckling. Segrar över ”Untermenschen” skulle ge ”Lebensraum” för de biologiskt överlägsna germanerna.

Herbert Tingsten, liberal och uttalad kommunishatare, menade efter noggranna studier av dessa båda ideologier, att nazismen var extremhöger, inte vänster på det politiska idéfältet, därför att nazismen delade flera av sina grundläggande idéer med konservatismen än med kommunismen, vilket är helt riktigt.

Slutligen: Idag förundras jag storligen över att fÃ¥ höra svenska, kända och inflytelserika ekonomer och politiker hylla Kina – därför att “Kina har sÃ¥ stabila förhÃ¥llanden”. Den politisk/ideologiska förvirringen tycks alltsÃ¥ total numer – eller är den inte det kanske?


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster