Rasist, men inte svensk

[090218] Är man så oerhört välintegrerad som jag får man ofta frågor om sitt ursprung. Den svartskalligheten man inte manifesterar är fortfarande exotisk och spännande, till skillnad från det bemötande man kan få om man erbjuder invandrade fraser och kulturyttringar utan att någon ber om det.

Frågorna handlar först och främst om huruvida man är född i Sverige. Det är jag ju. Pluspoäng. Sedan om ens föräldrar är födda här och varför de kom till de här delarna av världen. Ingen guldstjärna i kanten eftersom föräldrarna inte kom enbart för att arbeta utan blev delvis tvingade till att flytta från Turkiet. Nåja, det vägs upp av att de är hederliga och har haft arbete hela livet i Sverige. Just ja, jag pratar väldigt bra svenska också. Tack för komplimangen.

Det ligger ingen bitterhet när jag återberättar den här typen av dialoger. Förståelsen och intresset för ens bakgrund är naturlig och faktiskt ofta väldigt sympatisk. Problemet är egentligen de reaktioner man får när man berättar vidare om sin situation och historia. Speciellt länder från Mellanöstern eller Afrika måste ju per automatik bestå av 100 procent bybor som varken kan läsa eller skriva, ni vet. Därför kan det vara överraskande att man har föräldrar som faktiskt hade en bra utbildning redan när de kom till Sverige. Eller att de faktiskt älskat varandra och inte är offer för tvångsgifte. Det är nästan överväldigande vilka moderna invandrare vi har att göra med här. De äter till och med griskött. Jag tror tyvärr att de många människor som av någon anledning har mindre förhoppningar i dessa frågor blir positivt överraskade. Den reaktionen bygger på en djup okunskap som vilar på fördomar om hur invandrare egentligen ska vara.

Jag ska ge ett ytterligare exempel som illustrerar komplexiteten rörande invandrares identitet och roll, sett ur ett vanligt perspektiv; vi pratar om politik och jag ger min syn på problemen i någon del av världen, förslagsvis Turkiet eftersom undertecknad har sina rötter där och intresserar sig för deras politik. Då är detta vanligt:
– Det är verkligen många problem och jag tror inte att den turkiska staten är kapabel till att göra situationen bättre för minoriteter med tanke på den logik landet officiellt styrs utifrån.
– Nej, det är sannerligen en del att göra.
– Absolut, vissa värden om framförallt turkiskheten är så incementerade i politiken att det så klart får genomslag och spelar en stor roll i vanligt folks vardag.
– Vad är denna turkiskhet?
– För mig är den att vara född eller ha föräldrar som är födda och har bott i Turkiet. För andra är det att prata turkiska. Vissa tycker att man absolut måste vara muslim, medan andra definierar det som att man måste ha 100 procent turkiskt blod, utan några band till exempel araber eller kurder. För vissa är inte rasaspekten viktig, men då ska man vara väldigt turknationalistisk och kulturellt vara helt assimilerad.
– Vänta, vänta. Rasism? Ser man ner på varandra mellan olika grupper av människor från Turkiet på grund av rasism? Gör folk från Turkiet i Sverige det också?

Låt mig reflektera en del över detta. Konversationen var naturligtvis inte slut där, men det är här vi kommit in på ett spår som är väldigt intressant. Ja, det finns rasism mellan utlänningar. Det är vanligare och ofta mer aktuellt att tala om rasism och fördomar som invandrare ibland riktar mot svenskar i Sverige, men det finns konflikter även i den stora kategorin av människor som går under namnet invandrare. Det finns ett verkligt ”vi” och ”resten” här. Resten, som ju är så homogen att rasism inte kan existera mellan dem, har här placerats en bra bit under kategorin ”vi” eller ”svenskar” om ni så vill. Konflikter som är godkända av allmänheten är alltså rasismen som svenskar riktar mot invandrare och den rasism som invandrare riktar mot svenskar. Men om en turk hatar en arab eller kurd i Sverige? Eller det omvända?

Det är felaktiga resonemang som ligger till grund för problem i diskussionen. Man placeras i en kategori som för det första anses vara homogen, alla invandrare är ju nästan likadana, och placerad långt under annan grupp. Så mister man rätten till att vara rasist. Rasism är absolut inte eftersträvansvärd, men att undermedvetet ponera att invandrare inte kan vara särskilt rasistiska beror helt enkelt på att vi är mindre värda än alla andra. Rasismen mot svenskar skulle kunna bero på avundsjuka kan man tycka från sin överlägsna position, medan resten enligt många inte kan existera eftersom de inblandade ju är av samma avlägsna sort.

De här förutsättningarna underlättar inte kampen för oss antirasister som faktiskt försöker göra något åt alla typer av rasistiska värderingar och det hat som detta föder, men det ligger helt rätt i tider av ett samhälle med ökande främlingsfientlighet och nazistiskt våld som drabbar invandrare och också många antirasistiska aktivister. Och det leder också till en acceptans av olika typer av rasismer som frodas i vårt samhälle. Alla dessa olika problem i debatter kring rasism blottas i vårt sätt att uttrycka oss och märks i praktiken genom våra reaktioner, synligt eller ej.

▪ Ekim Caglar
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: