Noveller som skaver men gör en glad

[200325] Det här är en novellsamling om människor på skav mot tillvaron, står det på baksidan av Annika Norlins skönlitterära debut. Och visst lockar det till både skratt och gråt när man läser de åtta novellerna som är såväl dråpliga som humoristiska. Hennes formuleringsförmåga är kanske det jag tycker bäst om.

Uttryck som ”smorslade” när man bryter sönder mögelost är nog jämtländska, antar jag. Då hon växte upp på Frösön i Östersund men numera bor i Umeå. I novellen ”Kul för dig, trist för mig” som handlar om ett punkband på turné i Tyskland och Österrike skriver hon:

”…och det var då hon hoppade upp på scenen, Daya, och allt föll på plats, för Personligt Varumärke hade helt plötsligt en bandmedlem som inte hatade sig själv.”

Människor på skav mot tillvaron, som sagt. Som bär på något slags hat mot sig själv, vilket kännetecknar personerna i berättelserna här.

Annika Norlin är låtskrivare och har gett ut plattor under sina artistnamn ”Säkert!” och ”Hello Saferide”. Totalt har det blivit sex album. Hon har tidigare fått två priser för enskilda noveller, bl a Sveriges Radios pris 2019 för novellen ”Mattan” men detta är hennes första skönlitterära bok.

Samlingens första historia ”Bekräftaren” handlar om en psykolog och de klienter hon möter. Då Annika Norlin har läst på psykologprogrammet på universitetet förmodar jag att hennes egna erfarenheter i litterär form kommer till tals här.
Det kostar på att möta människor med problem. Som en klient säger till henne i slutet av en session:

”Jag måste erkänna att jag var skeptisk till att gå till en bekräftare…nu är jag glad att jag kom.”

Några rader längre ner i återberättande text av den som leder terapin:

”Jag finner mig själv bli glad. I mina bästa stunder tänker jag att det är just det jag gör. Identifierar sidor hos människor de redan vet att de har, men lyfter fram dem i ljuset. I mina sämre stunder tänker jag att jag har ungefär samma jobb som en prostituerad.”

I ”The greatest love of all” berättar Agnes om ”en av alla kärlekshistorier det aldrig skrivs om”. Hon föddes med bara en arm och hade protes och blev retad för det i småskolan men Sylt Järvinen, hennes kompis hon gick på samma dagis som, tog henne i försvar. I tonåren fick hon jättestora bröst, så stora att ingen bh passade. De fick specialbeställa från en affär i Stockholm. Men, som hon skriver ”brösten och protesarmen tog ut varandra lite.” Det var bättre att bli kallad ”hon med brösten” istället för ”hon med protesen”.

Agnes och kompisen Anna-Karin blir bjudna på fest hemma hos Jonas, en riktig snygging, och det vill sig inte bättre än att Agnes hamnar i en obäddad säng med Jonas i ett av rummen.
Han får ta på hennes bröst men inte mer och han drog ner sina egna byxor och kom på hennes mage. Och sa :”Du är fin” och ”Nu fortsätter vi festen va?”.

Agnes gick hem och väckte upp Sylt mitt i natten och förklarade att hon ville ha en riktig förstagång med honom. Så de gick till en koja i skogen och de kysstes och det hände på riktigt.

”Jag ska inte säga att jag kom eller något sådant…när allt var klart och över…och han la sitt huvud på min mage och såg ut som ett barn, då tror jag att jag upplevde romantik.”

I ”Balthoran” berättas om en kompis vid namn Fogdö vars farsa får hem en balthora. Dråpligheterna avlöser varann i novellen som har både rå humor och underfundiga vardagsanalyser. Allt försiggår i en liten by och här firar formuleringar triumfer:

”Jag orkar inte berätta mer om vår by fast ni säkert vill veta. Den var en gång stor, och nu är den liten. Förut hade dom ett fotbollslag här och nu har dom det inte.”

Balthoran heter Julia och pratar engelska med brytning. Och inledningsvis skrivs dialogen med henne på engelska, fast efter ett tag:

”Det är väldigt trevligt att träffa dig” sa Julia – på engelska, men jag orkar inte skriva allt på engelska längre, det här är ingen jävla dokumentär.”

I näst sista novellen ”Aliens vid Piteälven” är delar av gamla gänget som turnerade med punkbandet återsamlat. Nu rör det sig om en esoterisk filmklubb där de söker en film som bär namnet av berättelsens titel. P. Alexander heter amatörregissören som i början av åttiotalet gjorde film i norra Sverige och Sápmi. Jakten på honom blir en av trådarna i berättelsen med ett slut som överraskar, i alla fall mig.

Störst litterär kvalitet hittar jag i avslutande ”Gå” där en kvinna som aldrig nämns vid namn börjar gå en morgon för att sedan inte sluta.

”Det var så att ett barn hade dött ifrån henne, för ett tag sedan hade det dött ifrån henne.”

Hon började gå utanför Gällivare lyssnande på ”Best of Bach” i hörlurarna. Och hon gick till sin goda vän Kristin i Jokkmokk och det tog sexton timmar att komma fram dit. Kristin var född stum, en egenskap som kvinnan alltid hade uppskattat och i synnerhet nu. De åt skav tillsammans och sedan gick kvinnan mot sin morfars stuga i Glommersträsk. Från Kristins skafferi tog hon med sig matsäck, de hade den vänskapen. Någon mil utanför Jokkmokk började himlen ljusna, hon stod plötsligt öga mot öga med en ren. Hon upptäcker mycket inom sig själv på denna långpromenad. Så småningom möter hon människor som hon samtalar sparsmakat med.

Hon korsade gränsen till Jämtland och gjorde en stor sak av att hoppa över landskapsgränsen. Hon lyssnade på människors småprat vid fik och bensinstationer och konstaterar:

”Klag är den privilegierades småprat, precis som drama är den privilegierades filmgenre.”

Till slut tar hon inlandsbanan tillbaka hem till Gällivare. Där stod Mattias på perrongen och öppnade famnen för henne. Han verkade ha åldrats tio år på en månad. Precis som hon. Hon såg sig runt.

”På perrongen stod andra människor. De var också barn. Förr såg man barn som små vuxna. Sanningen var naturligtvis att vuxna är stora barn.”

Perspektiven vänds i denna bokens sista berättelse och språket är nätt och försiktigt. Men ändå innehållsrikt, mellan raderna till och med.
Annika Norlin har hittat ett uttryckssätt som flyter behagligt, vilket nog hennes låttexter har bidragit till och månne även åren hon jobbat som tidningsjournalist.
Jag blev glad av att läsa denna novellsamling. En genre som alltför länge nu dessutom, har saknats i vårt land. Förhoppningsvis blir det ändring på det.

▪ Leif Wilehag

Annika Norlin

Jag ser allt du gör

Weyler förlag, 2020

 

Författarfoto: Weyler förlag

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: