| |
"Du är bara överansträngd.
Jag skriver ut lite antidepressiva. Och du, har du funderat på
att byta jobb?"
Sannolikheten att du möts av de här orden hos läkaren
är minst dubbelt så stor om du är kvinna som
om du är man. Ditt kön har betydelse för vilken
diagnos du får och dina fysiska problem tas på större
allvar om du är man än om du är kvinna.
Oförnuftig, svag och till
och med sjuklig. Så har kvinnan ofta skildrats genom historien.
Och trots vetenskapsrevolutioner och ökad jämställdhet
finns bilden av kvinnan som psykiskt labil kvar. Idag ordineras
svenska kvinnor dubbelt så mycket antidepressiva mediciner
jämfört med män och en och en halv gång
så mycket lugnande mediciner och sömntabletter. Anne
Hammarström, allmänläkare och professor i genusforskning
vid Umeå universitet, tycker att man borde fundera över
vad det egentligen betyder.
- Kan det vara så att våra föreställningar
om det kvinnliga könet och depression leder till att kvinnor
blir överdiagnosticerade och män underdiagnosticerade?
frågar hon sig.
Kvinnors
symptom ses som psykiska
Anne Hammarström tror att kvinnor uppfattas som psykiskt
sjuka oftare än män. Hon menar att det finns en förhärskande
syn i samhället på kvinnor som labila och på
kvinnors sjukdomar som emotionellt betingade, till skillnad från
mäns sjukdomar som ses som fysiska.
- Medicinen och läkarvetenskapen verkar i ett samhälle
där det finns föreställningar om vad manligt och
kvinnligt är och medicinen är inte opåverkad
av samhället, säger hon.
Anne Hammarström är övertygad om att synen på
män och kvinnor också påverkar läkarens
bedömning och bemötande av patienten. En rad studier
bekräftar också att läkare har en större
benägenhet att förklara kvinnors symptom med psykiska
orsaker än mäns likartade symptom.
I fokusgruppsintervjuer på Danderyds sjukhus från
2001 funderade en läkare så här om sitt eget
förhållningssätt till kvinnliga och manliga patienter:
"Jag tror nog att det är lättare att tolka kvinnors
symptom på ett annat sätt, så att man tolkar
in ångest och oro. Jag vill inte tänka att jag själv
gör det, men jag tror att jag gör det. När en
man presenterar sig så är man lite mer benägen
att lyssna och konstatera att 'ja, det är så', men
när en kvinna presenterar samma symptom så tänker
man kanske 'jag undrar hur det är, det är nog väldigt
mycket spänning, väldigt mycket psykiskt'."
Kvinnorna
föreslogs byta jobb
Stockholmsläkaren är inte ensam om att påverkas
av patientens kön. I en undersökning som Försäkringskassan
gjorde 2001 fick läkare vid åtta vårdcentraler
i Göteborg ta ställning till diagnos, sjukskrivning
och yrkeslivsinriktade åtgärder för en påhittad
patient. Läkarna fick ta del av exakt samma uppgifter, det
enda som skilde sjukdomsbeskrivningarna åt var patientens
kön. Alla påhittade patienter fick en psykisk diagnos,
men männen föreslogs både kroppslig och psykisk
utredning och kvinnorna enbart psykisk. Dessutom föreslog
läkarna att männen skulle vara kvar på sina ordinarie
jobb men gå ner i arbetstid. Kvinnorna fick rådet
att byta jobb helt - de klarade ju inte av det gamla.
Bestraffades
när de krävde mer
I en annan undersökning ville en av Anne Hammarströms
doktorander, Christina Ahlgren, studera hur läkare och försäkringstjänstemän
bedömde manliga och kvinnliga patienter med belastningsskador.
Flera studier har visat att män rehabiliteras tillbaka till
arbetslivet i större utsträckning än kvinnor och
Christina Ahlgren ville ta reda på vad det beror på.
Det visade sig att patientens kön var den enda faktor som
konsekvent hade betydelse för utredningens och rehabiliteringens
gång. Männen blev trodda och stödda i rehabiliteringsprocessen,
kvinnorna kände sig misstrodda och bestämda över.
Försäkringstjänstemännen bedömde männens
symptom som typiskt arbetsrelaterade och kvinnornas som icke
arbetsrelaterade. Rehabiliteringsmålet som sattes upp för
männen var full arbetsåtergång, för kvinnorna
var rehabiliteringsmålet arbete som komplement till barn
och familj. Och de kvinnor i studien som krävde mer åtgärder
förpassades ofta ut ur systemet medan de män som krävde
mer istället fick mer åtgärder än vanligt.
Anne Hammarström tolkar resultatet av studien som att föreställningarna
om kvinnan som psykiskt labil påverkar läkarnas och
försäkringstjänstemännens bedömning.
Men också att samhällets förväntningar på
könen, att män ställer krav och att kvinnor fogar
sig, har betydelse för hur män och kvinnor bemöts
i vårdsituationen.
- Vi tolkade det som att männen i undersökningen belönades
när de krävde mer och att kvinnorna bestraffades. I
den bild av kvinnan som finns i samhället ingår inte
att hon är krävande.
Men Anne Hammarström säger att det inte bara är
samhällets bild av kvinnan som emotionell och undfallande
som gör att kvinnors problem oftare än mäns ses
som psykiska. Det saknas också forskning om kvinnors sjukdomar,
och en stor del av de kvinnor som söker vård i Sverige
lider av symptom som läkarna inte kan diagnosticera.
Värk i muskler, leder och skelett är vanliga symptom
hos kvinnor där läkarvetenskapen kommer till korta
och inte lyckas ställa diagnos. Ofta väljer läkarna
att kalla kvinnors svårdiagnosticerade värk för
diffus eller ospecifik men Anne Hammarström menar att det
misstänkliggör den patient som upplever värken.
När patientens symptom inte stämmer med medicinvetenskapens
sjukdomskriterier, då litar man mer på vetenskapen
än på patienten, menar hon:
- I konsultationen läggs skulden ofta automatiskt på
patienten för att hon inte passar in på någon
diagnos, och då tror man att det måste vara psykiskt.
Måste
göra upp med gamla synsätt
Istället för att lägga skulden på patienten
tycker Anne Hammarström att läkarvetenskapen borde
kunna erkänna när de egna kunskaperna brister.
- Ett annat sätt att se det är att tala om oförklarliga
smärtor istället för diffusa smärtor, säger
hon. Det vill säga, att vi läkare erkänner att
vi inte kan tillräckligt mycket för att förklara
problemet.
Enligt Anne Hammarström är en av förutsättningarna
för att kunna förstå kvinnors ohälsa att
medicinvetenskapen vågar problematisera hur icke mätbara
faktorer, som övergrepp eller dubbelarbete, påverkar
kvinnors fysiska hälsa. En annan förutsättning,
tror hon, är att medicinvetenskapen gör upp med en
föråldrad kvinnosyn.
- Att det finns kvar otidsenliga synsätt i medicinen är
helt klart, det räcker att läsa kurslitteraturen på
universiteten, säger hon och hänvisar till Sam Brodys
gynekologibok, där man bland annat kan läsa att kvinnors
vilja att göra karriär egentligen har psykosomatiska
orsaker och att samma kvinnor ofta avskyr både män
och graviditeter.
Även om den vetenskapliga och akademiska medicinen är
pragmatisk och släpar på gamla föreställningar
om könen, tror Anne Hammarström att den tillämpade
medicinen är mer öppen för nya synsätt på
kvinnor och män och deras sjukdomar. Och hon tror att det
är i det dagliga mötet med patienter som en början
till förändring kan äga rum.
- Den vetenskapliga medicinen styr till viss del den praktiska,
säger hon, men när man jobbar hela dagarna och möter
människor som inte passar in, då formas man av det.
2002.06.12
Läs
om tre kvinnors erfarenheter
|
