Fem frågor till Tännsjö

1. Varför skriver du debattartiklar i DN? Den normala och accepterade formen för publicerande bland forskare är ju att skriva i vetenskapliga tidskrifter. Om avsikten är att föra ut debatten till allmänheten: är DN-Debatt ett bra forum? Tännsjö: Jag publicerar mig ofta i vetenskapliga tidskrifter. Den sortens publicering syftar till att föra det vetenskapliga samtalet framåt. Men de frågeställningar vi behandlar i filosofi har också ofta en vardaglig sida. Om man beskriver problemen enkelt kan de uppfattas av vem som helst, och de angår vem som helst. Det är också ett ansvar som vilar på oss yrkesmässigt verksamma filosofer att aktualisera sådana frågeställningar för allmänheten. Det är syftet när jag skriver på DN Debatt. Något bättre forum i vårt land för den uppgiften finns inte. Det som skrivs där följs ofta upp i andra media. Diskussionen når till sist de allra flesta, som kan tänkas vara intresserade. 2. Dina artiklar innehåller ofta hypotetiska men principiella resonemang. Antag då att din fru ligger hjärndöd och forskare föreslår att hennes kropp ska användas för medicinska försök under några månader. Hur skulle du själv bearbeta sorgen, samtidigt som kroppen ligger varm på laboratoriet i avvaktan på begravning? Tännsjö: Denna artikel fick en olycklig rubrik. Det var ingen huvudpoäng i att forskare skulle få utnyttja hjärndöda för försök. Jag kan visst tänka mig att sådana försök kan vara försvarliga, om den döde på förhand gett sitt tillstånd (då handlar det väl rimligen om döda som inte har några närstående, som skulle plågas av vad som sker), eller om det t.ex handlar om att finna ut bästa sättet att rädda livet på ett foster som en hjärndöd kvinna bär på (där jag som far till det väntade barnet kanske skulle känna en blandning av sorg över den förlust jag gjort och en förhoppning om att barnet ändå skulle kunna räddas). Syftet med min artikel var emellertid ett annat: jag ville problematisera vad olika experter lärt oss om hjärndöd. Jag hade just blivit uppmärksam på att vissa medicinska experter, mot bättre vetande, hävdat att det inte går att hålla liv i hjärndödas kroppar någon längre det. Det var om detta diskussionen handlade. Det var ju också en diskussion som jag, med min slutreplik (Hon var verkligen hjärndöd, eller något sådant tror jag den kallades i DN), vann över Bergentz och David Ingvar. Jag kunde efter kontakt med behandlande läkare i Erlangen så fast att Marion Ploch verkligen hade varit diagnosticerad på sedvanligt sätt som hjärndöd. Bergntz och Ingvars förmodanden om motsatsen hade varit lösa spekulationer, baseade på önsketänkande från deras sida. Till trots för att hon var hjärndöd höll man alltså hennes kropp vid liv. Sedan dess har inte Ingvar, Bergentz eller någon annan offentligt kunnat framföra åsikten att det inte går att hålla liv i hjärndödas kroppar. 3. Du har ett omvittnat socialt engagemang vid sidan av forskningen, men ibland hävdar du att samhället inte ska lägga sig i individens val. En sådan fråga är vem som ska bestämma över abortvalet. Du tänjer argumentationen till att även gälla val av kön på sitt barn. Vad resultatet skulle bli om detta förfarande var fullt genomfört i Kina idag behöver man inte tvivla på: det skulle födas fler pojkar än flickor. Antag därför att du är tonåring på nytt och har två konkurrenter om varje flicka. Vad skulle den kärlekskranke Torbjörn Tännsjö ha för tankar om samhället och livet? Tännsjö: Jag försvarar den fria aborträtten och rätten för kvinnor att själva bestämma över fosterdiagtnostik också i länder som Kina och Indien, där systemet faktiskt missbrukas: på förhand väljer många kvinnor att föda pojkar i stället för flickor. Detta är uttryck för allvarliga sociala problem i dessa länder. Lösningen är emellertid inte att ta ifrån kvinnor rätten att besluta över sin fortplantning. Det fungerar inte. Då görs selektionen på annat sätt (flickebarn dödas, utsätts för undernäring, får inte adekvat medicin o.s.v). Den förvridna könskvoten i Indien har inte uppkommmit med fosterdiagnostiken. I Kina kan den förklaras av den hårdhända befolkningspolitiken som sådan. Inskränkt aborträtt eller inskränkt rätt till fosterdiagnostik skulle också innebära att enskilda kvinnor kom i kläm (de skulle "offras" i en fruktlös kamp mot ett felaktigt system). Lösningen på problemet är i stället att på olika sätt attackera de felaktiga värderingar, som är utredda i samhället. Frågan antyder f.ö att det är männen som mest att förlora på en snedvriden könskvott, så att det finns ett kvinnounerskott i samhället. Olika antropologiska studier tyder på motsatsen. Det är kvinnorna som kommer i (dubbelt) kläm i sådana samhällen. Råder "knapphet" på kvinnor förstärks männens tendens att vilja ha kontroll över kvinnorna. Kvinnofrigörelsen motverkas. 4. Många som läst dina debattartiklar har reagerat häftigt mot dina ståndpunkter. Någon politisk skiljelinje i reaktionerna har inte jag kunnat se. Var tror du själv att skiljelinjerna går? Tännsjö: Om man bortserfrån kristdemokarterna, så är existerande partier bildade på helt andra grunder än de som är särskiljande i den medicinskt etiska debatten. Mina ståndpunkter är i långa stycken diamentralt motsatta de kristdemokraterna står för. I övrigt är det svårt att placera dem på en partipolitisk höger-vänster skala. Jag tror att i många debatter är den viktigaste skiljelinjen mellan å ena sidan dem, som i likhet med mig hävdar att livets mening bestäms av livets innehåll (för den som lever det) och som medger att ett liv, eller en del av ett liv, kan vara vara så beskaffat (beskaffad) att det är bättre att inte behöva uppleva det (den), och, å andra sidan, de som med Alf Svensson hävdar att livet är heligt (och att vi alltså har en plikt att leva det, till det bittra slutet, hur ohyggligt det än kan gestalta sig). Jag tror att i den allmänna debatten och i t.ex verkligheten i vår sjukvård, sker en förskjutning från Alf Svenssons uppfattning (som en gång var allenarådande) till min uppfattning (som sannolikt redan idag har stöd hos en majoritet av folket). 5. Har du ändrat åsikt i någon fråga som tas upp i dessa fyra artiklar eller någon annan artikel som publicerats på DN-Debatt? Tännsjö: Då jag skriver debattartiklar av det här slaget har jag ofta noga och länge tänkt över de frågor jag tar upp, och i många fall redan behandlat dem t.ex i bokform (i böcker som Vårdetik, Göra barn, Välja barn, Manipulerat liv och Tvång i vården). Det gör att jag i huvudsak tror jag kan försvara alla de ståndpunkter jag framfört i den här typen av artiklar. Men vissa nyanseringar vill jag ibland tillägga, då jag ser att den kortfattade framställningsformen inbjudit till missförstånd. Om jag skriver att människor ska ha rätt att välja kön på sina barn uppfattas det lätt som att jag anser att man bör välja kön på sina barn, medan jag normalt finner detta idiotiskt. Om jag hävdar att det kan finnas visst utrymme för försök på levande foster eller hjärndöda människor, drar många snabbt slutsatsen att det är "fritt fram" för sådana försök. Ingresser och rubriker bidrar ofta till sådana missförstånd. Jag skulle alltså ibland önska mig att jag uttryckt mig annorlunda. Framför allt skulle jag önska att jag själv fick sätta rubrik på mina artiklar och skriva intress till dem. I sak, i någon fråga av betydelse, kan jag emellertid inte komma på att jag skulle ha uttryckt något jag nu vill revidera eller ta avstånd ifrån. frågeställare: CHRISTER WIGERFELT    Tillbaka till tema Tännsjö