Världsmedborgaren och fredsforskaren Johan Galtung har varit verksam på ett 50-tal universitet jorden runt. Det handlar inte bara om pliktlösa hedersprofessurer. Vid ett 20-tal av dessa har uppdragen varit långvariga. Han borde kunna säga en hel del om maktstrukturerna på universiteten. Alba passade på att fråga i samband med ett seminarium, om IT och globaliseringen, hos Västsvenska Nätverket.
Who pays the money... har betydelse, menar Galtung. Dilemmat för
statliga universitet är den starka kopplingen till olika ministerier.
Och då talar vi i globala termer. De privata universitetens dilemma
är den starka kopplingen till kommersialismen.
- Men det finns några undantag. Princeton är konservativt men
duktigt. Här finns en öppenhet att även satsa på osäkra
projekt. Här finns förmågan att satsa på "riskkapital".
- Niels Bohr är ett annat intressant exempel. Han fick inget gehör
för sin idé om fysikinstitut hos de statliga anslagsgivarna
och gick därför vidare till privata donatorer. Chefen för
Carlsbergsstiftelsen lyssnade och sa: "Det är något visst
med den här killen, honom vill jag tala med i enrum." Fortsättningen
är en succéhistoria.
- Frågan är också i vilken grad universiteten styrs av forskare eller managers. Det finns gott om negativa exempel på universitet styrda av managers. University of Hawaii, där jag själv varit professor, är ett sådant. Där prioriterade man finansierandet av en sportanläggning före utbyggnaden av biblioteket.
De europeiska universiteten liknar varandra
i hög grad, enligt Galtung. De styrs av en samling äldre professorer
med goda kontakter in mot administrationen. Det är just i kontaktytan
som maktpositionen uppstår. Resultatet blir en konservativ kraft.
- Thatcher innebar på ett sätt en brytpunkt. Nu skulle universiteten
bli självfinansierade och tvingades undersöka intresset på
marknaden. Dåligt intresse medförde att kursen lades ner.
Vi kommer in på den dåliga kvinnorepresentationen. Galtung menar att männen satsar på att publicera sig fram till 50-årsåldern. Därefter ökar intresset för administrativa uppgifter. Den kvinnliga strategin går mer ut på att skydda sina positioner.
Öppenhet är en annan viktig fråga för universitetens roll i samhällsutvecklingen. Galtung nämner Roskilde Universitets Center som ett bra exempel. Där används projektstudier som en etablerad modell, där även samhällsaspekter vägs in.
- På universitetet i Witten, ett av de universitet jag är verksam på idag, arbetar studenterna en dag i veckan på något företag. De måste även ha praktik innan de blir antagna till studierna. Offentliga föreläsningar är vanliga. Resultatet blir en stor kontaktyta mellan universitetet och det omgivande samhället.
Dessa goda exempel är ändå undantag i den konservativa massan. När de gamla stötarna så totalt dominerar universiteten skapas spänningar gentemot de yngre forskarna. Resultatet blir ofta konflikter och aggressioner. Universiteten är ofta en dålig arbetsplats och många vill gärna komma därifrån.
Men är det då helt omöjligt att få en förändring
till stånd? Johan Galtung vill gärna se en möjlig motmakt
till den konservativa professorsmaffian. Det är främst studenterna
som kan bli den kraften.
- Det finns tre sätt att lära. Antingen lyssnar studenterna på
professorn och repeterar hans kunskaper. Eller så skapar de egna diskussionsgrupper.
Den tredje metoden är att bli sin egen professor, där man skriver
sina egna läroböcker.
- Med andra ord skulle man kunna säga att studierna kan vara vertikala,
horisontella eller självlärande.
- Som student lärde jag mig själv 10% av professorn, 40% tillsammans
med andra studenter och 50% på egen hand.
text: CHRISTER WIGERFELT