1. Biologiska förändringar och korsningen maskin/människa

Dolly - fantasin som blev verklighet

På senare tid har vi sett filmexempel på den verklighet som redan är en möjlighet i och med det klonade fåret Dolly, men av etiska skäl har vi fortfarande inte klonat människor. I Marc Caros och Philip Jeunets film från 1995 "De förlorade barnens stad" figurerar flera klonade män som ständigt undrar vem av dem som är originalet. I komedin "Multiplicity" från 1996 låter Michael Keaton klona sig för att lättare hinna med alla göromål.

Det lockande i tanken om kloning tycks mest bygga på missuppfattningar beträffande vad klonbarn skulle kunna göra utöver vad vanliga barn kan. Många berättelser påstår att de kan stå i övernaturlig kontakt med varandra, automatiskt hyser samma åsikter och att de kanske t o m kan kontakta varandra på telepatisk väg. Även om det ibland påstås att enäggstvillingar skulle stå i telepatisk kontakt med varandra ger inte de omfattande undersökningar som gjorts något stöd för sådana gissningar.

Den mystiska DNA-spiralen

Ända sedan J D Watson och Francis Crick upptäckte den grundläggande ärftlighetsmekanismen i DNA-molekylerna som bildar våra kromosomer har man räknat med att vi skulle kunna förbättra naturens konstruktioner. Åtskilliga filmer har tagit upp problematiken med - och framför allt skräckvisionen av - genteknik. De behandlar allt från att forskarna råkar tillverka nya slags sjukdomsspridare, vid sina experiment med DNA på bakterier, till kloning av människor och skapandet av människor med en särskild egenskap för ett speciellt syfte.

Mutationer

Den amerikanske fysikern Freeman Dyson har beskrivit svårigheten att ens gissa hur människan kommer att utvecklas med tanke på den tidsskala det kan röra sig om. "En tumregel är att det tar en miljon år att utveckla en ny art, tio miljoner år för ett nytt kön, hundra miljoner för en klass, en miljard år för ett släkte...och mycket längre än så sträcker sig inte vår förmåga att föreställa oss framtiden. På knappt fem miljarder år har vi utvecklats från något slags urtidsslem till människor...vad skulle kunna ske på ytterligare tio miljarder år?"

Sf-författare kan lätt föreställa sig nya egenskaper som skulle ge ett stort övertag över andra individer, men de kan omöjligt veta om sådana mutationer någonsin kommer att äga rum.

Cyborgar och strävan efter evigt liv

"Det går hit, det går dit, det går runt en liten bit,
den startar på ett kick det är en makalös manick".

Ordet cyborg är en sammandragning av "cybernetisk organism" och syftar på vad man skulle kunna kalla för korsningen mellan människa och maskin.

Läkekonsten har under det senaste århundradet främst koncentrerat sig på kampen mot sjukdomsspridare. Men undan för undan har tyngdpunkten förskjutits till att istället motarbeta den ständiga utnötningsprocess som våra kroppar utsätts för, till möjligheter att ersätta utslitna organ.

Verklighetens cyborg kan vara sammansatt av en mängd artificiella organ och kroppsdelar, bestående av plast, titan och bioelektrik - allt från proteser till pacemaker och andra ersättningar. Människan strävar alltmer efter att likna en evighetsmaskin, men kommer vi någonsin att kunna leva för alltid?

Tanken att återupplivning av de döda en dag kan bli tekniskt genomförbar har fått människor att faktiskt låta sig frysas ner i flytande kväve efter döden för att vara redo när den lyckliga dagen inträffar.

Många djur kan sakta ned sin ämnesomsättning för att övervintra, och människor har gått att återuppliva efter att de varit döda en lång stund, tack vare att de varit nedfrusna. Men att kunna återuppliva någon som varit död i flera år verkar fortfarande som rena science fiction.

Robotar och androider

Ett av de populäraste uppslagen i sf har varit utvecklandet av en ras av helt konstgjorda humanoider tack vare något slags tekniskt substitut för naturens kromosomer. Androider är konstgjorda men organiska människor, medan robotar är människoliknande maskiner.

Detta slags fantasiteknologi är antagligen otänkbart och frågan kommer alltid att vara om imitationer av människor skulle kunna hysa mänskliga känslor.

Den onda jättedatorn

Mekaniska hjärnor har förekommit ofta och länge i sf. De flesta sf-berättelser om datorers användning i ett framtida samhälle tänkte sig att datamakten skulle centraliseras på samma sätt som den politiska makten har gjort i moderna stater. En enda jättedator skulle växa fram som skulle styra hela världen. Vad som hänt är något helt annat; vi får fler och fler datorer (som dessutom blir mindre och mindre) och de förenas i nät så att de kan samarbeta.

Visst är det en skräckinjagande tanke att själlösa maskiner skulle kunna ta över världen och styra den med grym effektivitet och vi gör kanske rätt i att oroa oss över att tänkande maskiner får beslutsfattande förmåga. Men vi bör också tänka på att den möjligheten inte nödvändigtvis skapar en framtid som är värre än den vi själva kan åstadkomma.

Avslöjade av kluriga frågor

De flesta sf-författarna har förmodat att konstgjorda intelligenser skulle kunna bli högt utvecklade och infogas i humanoida kroppar med större förmåga än våra egna. De har emellertid också ansett att det skulle finnas någon grundläggande skillnad mellan maskinernas och människornas psyken.

Ett favoritgrepp bland hjältar som i berättelserna ställs inför farliga maskiner är att ge maskinerna nervösa sammanbrott genom att ställa paradoxala frågor till dem. Detta har dykt upp i en episod av "Star Trek" och Harrison Fords sätt att skilja Replikanterna i "Blade Runner" från de vanliga människorna går ut på att på liknande sätt försöka ställa dem inför frågor som förutsätter någon slags mänsklig empati.

Undermeningen är att maskinerna i grund och botten är alltför logiska, medan människorna på något mystiskt sätt kan dra nytta av sitt irrationella tänkande.

Fem myror kan inte bli större än fyra elefanter

"The incredible shrinking man" (1957), "Älskling jag krympte barnen" (1989) eller "King Kong" (1933) - hur många filmer som helst har gjorts om förstorade eller förminskade varelser. Och alla är de lika orealistiska. I verkligheten skulle exempelvis en insekt aldrig kunna leva i uppförstorad form. "Them" från 1954 handlar om jättemyror som är tusen gånger större än sin naturliga storlek. Det skulle även innebära tusen gånger tyngre än den vikt dess ben normalt skulle klara av, myrans egen tyngd skulle döda den omedelbart. En loppa stor som en elefant skulle inte kunna hoppa en kilometer - den måste även vara byggd som en elefant för att benen inte ska brytas. Andra omöjligheter har att göra med insekters syresättning mm.

Om en människa skulle vara liten som en mus skulle den ha en kroppsyta som är många gånger större i proportion till kroppens massa och den skulle förlora värme många gånger snabbare. En mus behöver äta ungefär en fjärdedel av sin egen vikt varje dag för att hålla värmen.

Vildmarkens barn

Lika seg som myten om besökare från rymden är i sf är myten om barn som vuxit upp i vildmarken eller fötts upp av vilda djur. "Mowgli", "Tarzan", Truffaults "L´Enfant Sauvage" från 1970, eller Jodie Foster som "Nell"(1994) - de handlar alla om barn som på ett eller annat sätt vuxit upp utanför civilisationen.

I de flesta fallen från verkligheten rör det sig i själva verket om barn som övergivits ganska nyligen och deras brist på mänskliga drag skulle kunna förklaras med autism eller ren vanvård. Några övertygande bevis har aldrig framlagts för att de mest omskrivna förvildade barnen haft någonting med djur att göra.

text: JOHANNA HILLGREN

Fortsätt och läs om vad som är möjligt när det gäller teknik och rymden!

2. Tekniska förändringar, utforskning av rymden