Det har tydligen pågått en diskussion (igen) om varför forskare är så ovilliga att ställa upp och svara på journalisters frågor, trots att de borde vara skyldiga att göra det med tanke på högskolornas tredje uppgift, den att informera allmänheten. Även i bloggvärlden har frågan diskuterats (vilket jag missat), hör jag i programmet Media i P1.

Om forskares självbild
Inger Attestam, SvD:s vetenskapsjournalist med medicin som specialitet, menar att det odlas en självsyn inom vetenskapssamhället som säger att man är så kreativ och exklusiv och att det man gör är så märkvärdigt att icke-forskare inte kan förstå vad man gör. (Även Anders Mildner är inne på samma resonemang på sin blogg.) Forskare, menar hon, uppvisar därmed journalistförakt.

Nu kan det förstås finnas forskare som har den här uppfattningen, men jag är ganska övertygad om att majoriteten av alla forskare inte aktar sig för journalister av det skälet. Det är också ett faktum att journalister ofta missuppfattar vad forskare säger och att forskarna sedan inte kan försvara vad journalister påstår att de har sagt. Sådana missuppfattningar behöver inte alls bero på att journalister inte har fattningsförmågor nog. Däremot beror de säkert ofta på brist på grundkunskaper om det de frågar och sedan skriver om. (En del av detta problem kan dock överkommas genom att forskaren får läsa det skrivna alstret innan det publiceras, vilket går bra ibland men ibland inte låter sig göras.) Att påstå att journalister inte har nödvändiga grundkunskaper, som många forskare säkert anser, är alltså inte detsamma som att säga att journalister är dumma eller att de har allvarligare brister i den intellektuella förmågan.

Det är nu en gång så att ju mer man kan om ett område desto svårare blir det att berätta kortfattat och enkelt om en liten eller en större del av detta område, så att det man säger varken missförstås, misstolkas eller vilseleder. Vore det så enkelt att forskare på en halvtimme eller, ännu värre, på några minuter, kunde klargöra något inom sina områden, större eller mindre delar av dem, så skulle man knappast behöva en lång högskole- och forskarutbildning. Då räckte det med en eftergymnasial utbildning på något halvår eller så, under vilket den studerande och doktoranden fick läsa in de där enkla förklaringarna som någon intervjuare har tecknat ner. Så förhåller det sig naturligtvis inte. De flesta forskningsområden är så omfattande att det tar lång tid att verkligen sätta sig in i dem, och att förstå och greppa de komplexa samband eller teorier som de oftast handlar om.

Att säga detta innebär inte att man anser att man själv, som forskare, är så ofantligt mycket mer intelligent, kreativ och exklusiv än alla andra, som Inger Attestam menar, eller övervärderar sig själv, som Anders Mildner föreslår. Det innebär snarare att man vet att det tar lång tid och kräver ganska mycket ansträngningar för att sätta sig in i somligt. Möjligen är man högfärdig såtillvida att man inte tillskriver journalister avsevärt snabbare och bättre fattningsgåvor än man själv har, det själv som kämpat ganska länge för att förstå och greppa om sitt område, men det är ju en helt annan åsikt. Därmed tror jag, nej förresten vet jag, att Inger Attestam (och Anders Mildner) har fel vad gäller de allra flesta forskares självbild. (Själv brukar jag förresten säga att var och en som klarar ett körkortsprov, det värsta prov jag någonsin gjort, också klarar av en universitetsutbildning och troligen även en forskarutbildning, om han/hon är beredd att slita hårt med utbildningen under ett antal år.)

Massmediakontakter farliga för forskare i karriären
Vidare är det faktiskt rent farligt för en forskares karriär att bli felciterad i en större tidning eller allvarligt nerredigerad i radion eller på TV, om han/hon inte tillhör de oavsättliga professorernas skara, vilket ju allt färre gör i dessa dagar. En forskare som råkar ut för sådant kan nog klargöra för kolleger på sin egen institution att han/hon har felciterats – och bli trodd, men det går inte att förklara det för hela Forskarsverige, alltså för forskare inom samma område på andra högskolor eller universitet och i andra städer, för dem som sitter på institutioner som man kanske kommer att vilja söka tjänster på i framtiden. Forskare är också människor och även om de vet hur fel det kan bli i media, i värsta fall, så tenderar de, som alla andra, att ändå ta fasta på det de har läst och bedöma andra människor utifrån vad som skrivs eller sagts i media, det där ”ingen rök utan eld” alltså.
När doktoranden Malin Sandström i programmet svarade att det inte är en karriärfördel att ställa upp i media, så uttryckte hon sig försiktigt och med ett understatement. Det är inte bara ”inte en fördel” utan det kan vara förödande helt enkelt och innebära att ens fortsatta försörjning inom den egna professionen omintetgörs. Men till och detta är farligt att säga offentligt om man är doktorand eller t.o.m. docent.

Inger Attestam har därmed rätt däremot, när hon, liksom en del andra, menar att forskarvärldens hierarkiska uppbyggnad gör att de som befinner sig lägre ner i hierarkin inte vågar prata. Detta är ett förhållande som de på den lägre nivån inte råder över och därför kan de inte heller klandras för sin ovilja att tala med media. Det räcker faktiskt med den förklaringen, samt det faktum att journalister ofta missförstår, och/eller att det kan vara svårt att kortfattat och enkelt förklara komplicerade samband, för att förstå varför forskare ofta undviker att ha med journalister att göra.

Idag går man kräftgång även på det intellektuella området
Frågan är alltså hur man ska komma tillrätta med problemet att forskare undviker kontakter med media, för visst ska/bör forskare föra ut sina resultat till den skattebetalande allmänhet som försörjer dem. Man åstadkommer under alla omständigheter inte någon förbättring genom att anklaga forskare för högfärd.

Ett steg i rätt riktning togs när man en gång i tiden inrättade professurer så att professorerna vara oavsättliga. Det gjorde man på den tiden då man på allvar ville omsätta de Millska idéerna om vikten av yttrandefrihet och mångfald i de intellektuella diskussionerna och i samhällsdebatten. Den intention har man övergett numer, och på nästan alla fronter. Då, när man menade allvar med dessa principer, ansågs det att för att en person skulle våga tala klarspråk och inte bara agera trutförlängare åt makten, den politiska eller den inomvetenskapliga, måste personen känna sig trygg i sin anställning. Idag anser man istället att kreativitet och nyttig forskning åstadkoms effektivast om forskare tvingas konkurrera med varandra och om de aldrig känner sig riktigt trygga, alltså precis de principer som gäller för alla löntagare numer, för vad jag förstår har man avskaffat livstidsprofessurerna (fr. 1999, rätta mig om jag har fel här). Det innebär, om jag har rätt, att forskare har tummen i ögat så att de inte säger något olämpligt eller något som de kan kritiseras för, både i den interna vetenskapliga miljön och från externa anslagsbeviljande myndigheter samt från sponsrande företag.

Rädda människor är/blir inte kreativa. Det blir bara de som vågar lägga fram idéer som inte följer gamla invanda mönster, och det vågar få göra om de inser att de därmed riskerar sin utkomst. Att pressa forskare och hålla dem i ständig skräck att förlora försörjningen är alltså att förhindra effektiv forskning och vetenskapliga framsteg.

Länkar:
– Forskare som vägrar vara med, Media P1 12/8 2008
– ”Hur man bäst övervärderar sig själv”, A Mildner, Sydsvenskan
– Professorsantällning/villkor, Wikipedia