I kommentarer till tidigare inlägg har jag hävdat att mängder av läkare, och tillägger här psykologer, sprider förvillande påståenden omkring sig, påståenden som de inte har några tillförlitliga vetenskapliga belägg för. Så låt mig här ta ett exempel:

I dagarna har en man i Finland skjutit ihjäl sin tidigare sambo, flera andra personer samt sig själv. Detta är inte det första fall av det slaget vi ser. Det har nämligen visat sig att en del människor blir aggressiva när de äter SSRI (antidepressiva) eller andra preparat av det här slaget. I en del om än väldigt få fall yttrar det sig så att de begår självmord, i andra i att de börjar skjuta vilt omkring sig och tar med sig ett antal andra människor i döden också. Den vanligaste förklaringen, från läkare, psykiatriker och psykologer, får vi i Aftonbladet:

Det som utlöser våldsdåden kan motsägelsefullt nog vara att den deprimerade börjar må bättre.

– Vi vet att vård eller medicinering ibland löser den handlingsförlamning som personen har och att patienten tar sitt liv när depressionen släpper. Alkohol han ha samma effekt. (1)

Den som intresserat sig för det här området har hört den här förklaringen många gånger tidigare.

Att påstå att en person som börjar må bättre, börjar tillfriskna, kan bli mordisk – just för att den börjar bli bättre/tillfriskna, är ett absurt påstående. Det rimliga vore att istället säga att somliga, men en mycket liten del, av dem som börjar äta antidepressiva preparat, drabbas av paradoxala reaktioner, som gör att de blir helt galna av preparaten. För det är nämligen tecken på ren galenskap att skjuta en massa människor på en gång på det sätt som vi sett många exempel på de senaste 20 åren – märkligt nog under samma tid som man prånglat ut miljontals och åter miljontals doser av antidepressiva preparat.

Det har nästan undantagslöst visat sig att de här skyttarna har varit i kontakt med läkare för sina depressioner eller för sin nedslagenhet och har de det kan vi vara säkra på att de har stått på något, ofta flera, lugnande eller antidepressiva preparat. I de flesta fallen framgår detta klart av artiklarna om dem i massmedia. Den betydligt rimligare förklaringen, eller hypotesen, att några få reagerar med obehärskad aggressivitet på preparaten, vill man inte använda sig av dock. Det kan möjligen bero på att den skulle kasta en skugga över de antidepressiva preparaten, de där som skrivs ut för allt numer, från allmän nedslagenhet över nackspärr till sorg efter en nära anhörigs bortgång och som läkemedelsbolagen tjänar ofantliga summor pengar på.

Läkarna lutar sig här säkerligen mot läkemedelsföretagens undersökningar, som påstås vara vetenskapliga och fullt pålitliga. Men det är de inte alltid.

Idag har man, i alla fall indirekt, börjat erkänna att de antidepressiva preparaten inte är den stora frälsningen från alla problem, som man hävdade när de introducerades och under de 15 följande åren. Dels har man sjukpensionerat alltfler personer under de här åren, pga depression. De borde rimligen ha blivit friska istället om ”mediciner” av det här slaget fungerade så effektivt som hävdas och om orsakssambanden (för lite serotonin i hjärnan = depression) vore så vetenskapligt säkerställda som man gör gällande och om höjandet av serotoninhalten i hjärnan fungerade lika botande som tillförsel av insulin gör vid allvarlig diabetes, som också ofta påstås. Att antalet utdelade elchocker ökat kraftigt de senaste åren, tyder också på att många människor inte alls blir hjälpta SSRI-preparaten. I så fall skulle man inte behöva utsätta dem för elchocker – också. Men detta diskuteras inte.

Tidigare har Björn  Beerman, professor på Läkemedelsverket förklarat självmord i samband med SSRI- eller psykofarmakamedicinering så här:

- Är man riktigt mentalt förlamad, då orkar man inte ens tänka på att ta livet av sig.

– Sen gör medicinen att man blir lite mer aktiv, men man känner sig fortfarande usel och värdelös, då finns risken att man ser självmord som utväg. (2)

Beermans förslag är förstås inte ett vetenskapligt belagt påstående utan något man tror. Den trista sanningen är att läkarkåren/forskarna inte vet vad de faktiskt gör med människors nervsystem när de börjar laborera med sådana här preparat. De har en ”teori”, som i det här fallet är liktydig med en ”gissning om ett orsakssamband”. Man presenterar dessutom definitivt inte en vetenskapligt fastlagd förklaring när man påstår att somliga blir mordiska/galna/självmordsbenägna när de börjar må bättre eller börjar tillfriskna. I vetenskapliga sammanhang kallar man sådana här förklaringar för ”ad hoc-förklaringar”, dvs förklaringar som man tar till för att rädda sin teori när man iakttar fenomen som motsäger den. I det här fallet räddar man en teori som man har lagt till grund för behandling av en ofantlig massa människor, varav en viss andel har blivit riktigt dåliga eller mycket sämre av behandlingen.

Den gängse förklaringen till massmördande av det här slaget, som vi börjat se de senaste 20 åren, eller till självmord i samband med påbörjad medicinering med SSRI, handlar alltså om förvillande verksamheter från läkarkårens och somliga forskares sida. De har varken vetenskap som grund för dem eller beprövad erfarenhet. De tror.

Det är inte alltid så lätt att dra en skarp gräns mellan vetenskap och icke-vetenskap och det står idag ingen helt enad läkarkår bakom tron på SSRI:s undergörande effekter.(3)

/Kerstin

Länkar:
1) ”Vill hamna i centrum”, AB
2) ”Självmordstankar – tecken på tillfrisknande”, AB
3) Antidepressiva läkemedel inte så effektiva som de framställs,Dagens Medicin 19/2 2008

Skriv under Budkavle för välfärd”!