Vill Mona Sahlin verkligen regera?
Om alla röstberättigade hade läst boken ”Åtta år med Reinfeldt” så hade vi troligen aldrig fått en Alliansregering. Nu är det väl bara att hoppas att ingen läser Mona Sahlins nya bok, eller att alla som gör det i alla fall röstar på Vänsterpartiet. Jag har inte läst boken och efter att ha läst Katrine Kielos recension av den i Aftonbladet känner jag mig inte heller frestad att göra det. Jag skulle troligen drabbas av blodstörtning om jag gjorde det.
Ska man tro på Katrine Kielos så avslöjar Mona Sahlin i boken ifråga att hon inte lärt sig något sedan krisen i början på 90-talet (inför valet 1991, som socialdemokraterna förlorade), då när hon envisades med att lägga skulden för fastighetskraschen på ”oss”, det svenska folket, ”vi”, som enligt Sahlin, ”hade levt över våra tillgångar”.
Vad jag minns så var det inte vanligt folk som hade belånat sig över öronen i slutet av 80-talet, och köpt upp halva Europas fastighetsbestånd på spekulation utan denna karusell, med ty åtföljande storkrasch, sparprogram och arbetslöshetskris, hade möjliggjorts av avregleringarna i mitten av 80-talet, som genomfördes av Socialdemokraterna under andlös och bifallande tystnad från de borgerliga, och av en liten grupp finansvalpar. Svenska folket var helt oskyldigt till eländet och hade aldrig bett om det – men fick förstås betala för det. Mona Sahlin slog dock fast att det var ”vi” som förorsakat kraschen genom att ”vi hade levt över våra tillgångar” och nu var det ”vi” som skulle betala för våra synder. Kraschen då resulterade i 60.000 konkurser och i en arbetslöshet som vi inte hade sett sedan 30-talet och i knäckandet av väldigt många människor.
När Katrine Kielos nu skriver att det är bra att Mona Sahlin har skrivit en bok om ”Möjligheternas land” för det gör det möjligt att förstå lite mer om hur hon tänker, då förstår man att Kielos anser att människor inte ska rösta på Mona Sahlin. Av det hon skriver om bokens innehåll att döma skulle de flesta avstå från den saken om de läste den. Mona Sahlin har tydligen samma budskap till Greklands, Spaniens, Irlands och Baltikums arbetande befolkningar idag som hon hade till det svenska folket i början på 90-talet, att det är deras fel att deras ekonomier raserats trots att det inte alls är på det sättet.1) Med detta rapar Mona Sahlin bara storfinansens propaganda och går målmedvetet dennas ärenden, den här som förra gången.
Vidare, skriver Katrine Kielos att Mona Sahlin anser att:
Medlemsländer som skaffar sig för stora underskott inte bör få del av EU-medel, jordbruksstöd eller fonder och Sahlin öppnar till och med för att det tillfälligt ska kunna mista sin rösträtt i Europeiska rådet. 2)
Jag tror alltså att Katrine Kielos har alldeles fel när hon skriver att: ”Sahlin skriver det partiet vill höra” såvida partiet inte består enbart av familjen Wallenberg och denna familjs nickedockor. Dessutom får vi väl hoppas att de allra flesta inte har hört vad hon nyligen sade om Sveriges första krig på 200 år, det ”vi” för i Afghanistan – av alla möjliga och omöjliga skäl.
Man kan inte var mer fel ute än Mona Sahlin är idag alltså. Det bästa hon kan hoppas på, efter vad hon gjort och sagt på sistone, är att de flesta inte förstår vad hon säger men jag ogillar den typ av politik som går ut på att bedra människor. Jag ogillar den inte mindre om lurendrejaren själv tror på vad den säger och risken är stor att det är fallet här.
Jag förstår alltså inte hur en toppolitiker kan vara så totalt fel ute, varenda gång, och inte förstå ett dugg, varken av nationalekonomi, av politik eller om människor i allmänhet.
Så där står vi idag, i ett val mellan pest och kolera med Mona Sahlin som sannolikt bästa vallokomotiv för SD. Ledsen att behöva säga det, men jag vet fortfarande inte om jag ska bry mig om att rösta i det här valet, ett tillstånd som jag aldrig tidigare befunnit mig i. Men i slutänden blir det väl en fråga, för min del, om att rösta emot, emot SD och emot Alliansen med vars politik de närmaste fyra åren med stor sannolikhet blir ännu värre än med en röd/grön regering. Det går dock inte att rösta för något, för något sådant alternativ ser jag inte numer i svensk politik. Numer handlar valen bara om att rösta fram det minst onda.
/ En tämligen förtvivlad Kerstin
Länkar:
- Sahlin skriver det partiet vill höra, K Kielos, AB
- Sverige efter åtta år med Reinfeldt, K Berminge, Alba
1) The High Priests of Fiscal Rectitude Win Again. Greece Signs Its National Suicide Pact, M Auerback, counterpunch.org
1) Skyll inte på lata greker, Dan Josefsson
2) Ernst Wigfors mot ”underskottsterroristerna”, Björnbrum
- Really Existing Thatcherism. The Baltic Riots, J Summers, counterpunch. org
- The Specter of Debt Revolt Is Haunting Europe, Why Iceland and Latvia Won’t (and Can’t) Pay for the Kleptocrats’ Rifoffs, M Hudson, counterpunch.org
- Land of Squandered Opportunity. An Avoidable Depression, M Whitney, counterpunch.org
04/08 13:51 at 13:51
Problemet är att om man tror att man gör något som betyder något genom att inte rösta så bedrar man sig själv.
Att avstå från att rösta är detsamma som en röst på alliansregeringen.
De som vill ha borgerlig politik går alltid och röstar.
De som protesterar genom att avstå från att rösta är förlorarna.
04/08 15:03 at 15:03
Lasse Strömberg:
Jo, så är det förvisso. Så jag mår pest inför det kommande valet eftersom jag bara kan rösta EMOT det ondaste. Det vore mycket trevligare att kunna rösta FÖR något.
04/08 16:15 at 16:15
Jag har hela mitt liv röstat på det minst onda, vilket jag inte tyckt vara något problem.
Ty övriga dagar kan jag verka för bästa möjliga i annan form. I mitt fall genom Miljöförbundet Jordens Vänner och Gemensam Välfärd. Men det finns givetvis också andra möjligheter.
04/08 18:44 at 18:44
Jan Wiklund:
Jag minns förstås tider när jag röstade på ett parti som jag trodde på och ställde vissa förhoppningar till. Men visst, man kan ju inte begära att få vara glad hela livet.
Och som ungdomarna säger undervisande, det är ju nya tider nu – ständiga kristider, fast det senare har de inte riktigt förstått.
04/08 21:20 at 21:20
Man röstar för det man röstar på, då har man lagt sitt stöd till både det som är bra och dåligt i det partiet. Det får man stå för. Vill man ha bort Sahlin från partiledarposten i SAP är priset ytterligare en mandatperiod med Alliansen. Men hoppet om en bättre partiledare torde vara litet då partieliten faktiskt utsåg Sahlin, en partielit som rimligen kände henne väl efter alla dessa år som hon befunnit sig i toppen på partiet.
Sahlin viker sig inte om man får tro henne själv, hon har ju fått de omöjliga uppdragen som SAP statsministrar sett annan ård till än att ge till Mona.
”Många gånger har jag suttit i enskilda samtal med socialdemokratiska statsministrar som bett mig hantera besvärliga frågor i opinionen. ’Det där vill jag att du tar’, har de sagt, ofta med rynkad panna över det omöjliga uppdraget. När jag blev vice statsminister 1994–1995 ville Ingvar Carlsson ha mig till hands för avlastning i politiska frågor där mediedebatt blossade upp. ’Du backar upp’, som han sa, trött på alla politiker som genom åren vek sig när det började blåsa.”
Sahlin – Möjligheternas land
Att komma in i riksdagen och stanna där är inte en lätt sak. Två partier har gjort det i modern tid, Mp och Kd. Nu kanske även Sd som möjligen har en liten chans. Alla tre har kommit dit de är med klassiskt föreningsarbete. Mp ser nu ut att möjligen åstadkomma ett rekordresultat på närmare 10%. Hade dessa partiers väljare under hela den tid som de inte nådde ända fram resonerat som att det var en bortkastad röst hade dessa partier aldrig varit där de är idag.
Vill man längsiktigt ha förändring ska man rösta på det man tror på.
04/08 22:21 at 22:21
lasse:
Och då säger du till mig att jag inte ska rösta alls.
Var står du politiskt egentligen?
05/08 01:32 at 01:32
Glömmer aldrig när jag råkade se Ms+2 borgerliga politiker av lägre dignitet tävla i jeopardy. Varför ställde de upp över huvud taget? De stod där och gapade som nyfångade fiskar inför de enklaste frågor och när de svarade var det oftast helt uppåt väggarna.1300-talet när det solklart måste vara flera hundra år senare,var borta i Asien när det lika solklart handlade om Latinamerika osv. Trots att frågorna var klart lättare än normalt hade de svårt att komma över nollstrecket.
TV 4 körde då när det begav olika yrkesveckor journalistvecka,skådespelarvecka osv. Alla klarade sig hyfsat förutom då politikerna vars vecka var rena fiaskot.
Man börjar onekligen fundera lite nu i dessa dagar när Björklund kommer med det ena populistiska förslaget efter det andra för höja nivån på skolan.Han kanske skulle starta med riksdagen.
05/08 02:47 at 02:47
Nils G:
Jag tror dig.
Synd att jag inte såg fiaskot. Fast det hade väl inte gjort mig gladare.
Undrar förresten om politikerna vet var Afghanistan ligger? Verkar ju inte så när de talar om att vi krigar där för att säkra vår trygghet!
Någon påpekade förresten att någon journalist hade skrivit fel, riskdagen istället för riksdagen. Kanske en bra idé att döpa om riksdagen till riskdagen.
05/08 11:54 at 11:54
Men, snälla människor som skriver här, nog borde det vara helt klart att vi får de partipolitiker vi förtjänar.
Socialdemokraterna gick an på den tiden deras riksdagsgubbar kontrollerades av en arbetarrörelseoffentlighet. Centerpartiet gick an på den tiden deras riksdagsgubbar kontrollerades av bondgubbar på landet. Etc etc.
Ingen partipolitik blir bättre än den folkliga politik som äger rum utanför riksdag och kommunfullmäktige. Ingen officiell politik blir bättre än den politiska organisering folk upprätthåller i samhället.
Idag har vi en fullständigt patetisk situation där de två organisationer jag nämnde ovan kan framstå som helt otroliga styrkepunkter, med kanske max hundra personer var engagerade något så när kontinuerligt. Tacka fan för att partipolitiken blir katastrofal. Den har ju inget att förhålla sig till. Mer än Svenskt Näringsliv då förstås.
Så om ni tycker att läget är desperat, välkomna i någon form av kollektiv politisk praktik – utanför partierna. Det är det enda som kan hjälpa.
05/08 13:12 at 13:12
Jan Wiklund:
Så är det förvisso. Unga människor vill nog ha friheten att slippa syssla med politik, eller vad är det som har hänt?
Nej så här var det: Socialdemokratiska partitoppen knäckte både partiet och facket i slutet på 80-talet och i början av 90-talet och det gjorde man mycket medvetet. I facken såg man till att göra sig av med några starka ledare, Stig Malm och Rosengren (som var en bra fackföreningsledare även om han senare lät köpa sig) genom att skandalisera dem – och det gick folk på och blev mäkta upprörda. Båda ersattes med menlösa typer som man aldrig hörde talas om ens – det blev som om facken hade försvunnit. Minns inte ens deras namn eller hur de såg ut och än mindre minns jag att de någonsin sade något förnuftigt. Kent Pettersson i handels var tydligen vit som snö men en mycket bra och effektiv fackföreningsledare med integritet. Så honom kunde man tydligen inte skandalisera utan honom lyckades man köpa upp till att bli generaldirektör på Arbetsmilljöverket.
Snipp-snapp- snut så var facken oskadliggjorda.
Partiet knäckte man med det nya skattesystemet, det där som skulle ge ”dynamiska effekter”, som Feldt lovade och som han senare erkänt att de bara hittade på för att folk inte skulle gå i taket – så kom fastighetskraschen istället. Efter denna omläggning var det många som inte längre ansåg det lönt, eller hade lust att engagera sig i eller för det partiet.
Så såg det i alla fall ut för den intresserade iakttagaren utifrån. Och på den vägen är det tydligen fortfarande. Man gör sig konsekvent av med välutbildat folk i partitoppen, sådana som vet lite mer om vad de talar om.
Jag tror att med de här ”utrensningarna” i parti och fack och med den totala helomvändningen vad gäller ekonomisk praktisk politik så blev gamla socialdemokrater vilsna, förstod inte vad som hände, drog sig tillbaka och slickade sina sår. De unga, som senare aldrig upplevt annat än de ”nya socialdemokraterna” ser ju ingen skillnad mellan detta parti och de borgerliga, så varför ska de engagera sig i S, eller i något annat parti heller för den delen – det märks ju ingen skillnad i alla fall – och numer är det EU som bestämmer över oss.
Så knäcktes det som i alla fall hade vissa likheter med ett demokratiskt system och ersattes med ett korporativt sådant. ”Vad som är bra för företagen är bra för Sverige” har ju alltid varit S’s valspråk, nu har det där ”är bra för Sverige” fallit bort och kvar finns bara omtanken om de multinationella företagen, de där som Tage Erlandet var orolig för och varnade för.
05/08 14:08 at 14:08
Folk får naturligtvis själva ta ansvar för sitt röstande.
Landet har vridits kraftigt åt höger de senaste 30 åren, under 21 år av dessa har SAP haft regeringsmakten. Om SAP varit motkraften mot att landet skulle högervridas hade det förstås inte skett. Trenden har varit den samma i likartade industriländer oavsett om de styrts av Labor/socialdemokrater eller inte. Vi har i många stycken gått före och längre i denna utveckling än många andra Och ofta då på ett mer subtilt sätt än att t.ex. att direkt skära ner sjukersättning och liknande, utan med sk pensionsreform, budgettak och annat som styr makroekonomin till de fås fördel och de mångas nackdel.
Om landet konsekvent vridits kraftigt åt höger under 30 års tid har naturligtvis det partiet som är landets i särklass största och haft regeringsmakten drygt 2/3 av tiden det största ansvaret för detta.
Möjligheten att föra den politik som nu förs av Alliansen med sk ökat arbetskraftsutbud och lönesänkningar grundlades under tidigare SAP regimer. Det var här vi såg ett skifte till att det var de arbetslösas ansvar att de var arbetslösa, låga löner i servicesektorer var man inte motståndare till. När kommunal strejkade för bättre löner vände i princip SAP och LO dem ryggen, när Handels hade en stridbar ordförande var etablissemanget eniga om att lite mer lön till de som sitter i kassorna på varuhusen skulle innebära ”katastrof” för landet. Public Service underströk gärna det ”oansvariga” i detta. En ”farlig” typ den där handelsordföranden (som slogs för sina medlemmar), det var säkrast att snarast sparka honom snett uppåt till en generaldirektörspost.
Men i varje val så trummas budskapet om att det minst dåliga, du får i stort sett samma högervridning men borgarna är värre. Detta innebär att det inte blir någon förändring av den utvecklingen som pågår.
Finns det någon vänster i Sverige? I senaste valet såg det ut så här hos de som faller under spärren:
(de som åtminstone fick en halv procent av väljarna)
Sverigedemokraterna 2,93%
Feministiskt initiativ 0,68%
Piratpartiet 0,63%
SPI – Sveriges Pensionärers Intresseparti 0,52%
Mellan valen kan man lätt få intrycket att det finns mer vänster än så i landet. Kan man anta att de när det är dags för val hukar och röstar på det ”minst dåliga” i form av SAP eller dörrmattan V som gör som de blir tillsagda. Om det är så som jag spekulerar har landets vänster konfirmerat den högervridning som skett i SAP regi. Att det skulle bli någon ändring på denna utveckling med Sahlin och Östros stödda av Eriksson och Wetterstrand kan bara de som ägnar sig åt stort självbedrägeri tro.
Ett märkligt fenomen uppstod när Alliansen vann. Som ur tomma intet fick helt plötsligt de svaga i samhället massor med nya vänner, inte minst på nätet. Var fanns dessa ”vänner” under Perssontiden, utvecklingen och problematiken var likartad om än inte lika accentuerad.
Wiklunds inlägg är inne på en viktig sak, politik är mer än att rösta in några i riksdagen. Borgerlig opinionsbildning påverkar den förda politiken även när de är i opposition. Det andra blocket har blivit ett allt svagare nummer när de är i opposition. I andra länder förekommer kraftiga protester, demonstrationer och generalstrejker som protest mot attacker på välfärdssamhället. De kanske inte hindrar utvecklingen men de markerar och påverkar till en del den förda politiken.
06/08 00:42 at 00:42
Att S är svagt i opposition har troligen en hel del att göra med att man gjort sig av med sina tidningar. Då hamnar ju partiet i total medieskugga när man inte sitter i regering. Men med nuvarande ordförande finns ju inga bättre valarbetare för S än Alliansens ministrar. Så länge Sahlin var tyst och varken syntes eller hördes gick partiet starkt framåt. Nu hörs och syns hon igen – till all olycka för socialdemokratiska partiet.
06/08 10:58 at 10:58
Kerstin: Det du beskriver är en mycket längre process än så, den började så fort partiet var starkt nog att aspirera på regeringsposter. Vad handlade annars bråket på 10-talet om? Och vad handlade Saltsjöbadsöverenskommelsen om?
Och de av oss som var aktiva på 70-talet kan dra hur många historier som helst med socialdemokratisk hets mot folk som på något vis ifrågasatte regeringspolitiken i någon som helst form. Jag deltog litegrann i motståndet mot gentrifieringen av innerstan i Stockholm och fick min valda dos av sossepamphets – av någon anledning ansågs det bra för partiet om fattigt folk drevs ut till periferin och lägenheterna i centrum såldes som bostadsrätter till medelklasssen. Redan då.
Men lärdomen av detta är att det är nödvändigt att bygga styrkepositioner utanför partivärlden. Partiers syfte är att regera. Dvs skapa hållbara kompromisser mellan folklig politik och statlig politik. Mellan folkintresse och statsintresse. Därför är de tvingade att strypa folklig kritik. Om de kan.
Men om folkliga organisationer och rörelser som inte är partier är tillräckligt starka kan de inte.
06/08 11:42 at 11:42
Jan Wiklund:
Jo, det är ju sant det du skriver, minns även jag, men jag tror ändå att det fanns ett hopp för människor fram till slutet av 80-talet och en tro på S fram till dess, för även om S förvisso körde över folk hela tiden (och vilket parti gör inte det?), så fick de allra flesta det bättre mellan 1945 och 1990 – ungefär.
06/08 13:50 at 13:50
Wiklund:
Det stämmer nog som Wiklund säger, men man kan kanske tänka sig att det till en del förr trots allt handla om vad man trodde var nödvändiga kompromisser för att komma framåt.
”av någon anledning ansågs det bra för partiet om fattigt folk drevs ut till periferin och lägenheterna i centrum såldes som bostadsrätter till medelklasssen. Redan då.”
I Malmö (som förmodligen är landets starkaste S fäste när det gäller större städer) bygger man nu hela nya centrala stadsdelar som bara är för till bättre beställd medelklass medan mindre bemedlade stadsdelar i utkanten får eftersatt underhåll. Man pratar öppet om att detta ska generera ”trickle down”, dvs Reagans nonsensekonomiska chimär som förmodligen ingen seriös ekonom i USA tror på.
”Men om folkliga organisationer och rörelser som inte är partier är tillräckligt starka kan de inte.”
Hur stor betydelse har det då vilket eller vilka partier som sitter i riksdagen och regerar? Skulle man kunna anta att fackliga organisationer hade varit ”modigare” om inte deras politiska gren sitter vid makten? Hur mycket begränsar det folkliga rörelser att man har ju trots allt det ”minst” dåliga vid makten?
Kerstin:
I och med devalveringar och åtstramningar i slutet av 70-talet sänktes reallönerna, först ungefär 1990 var det tillbaks på 1980 års nivå trots de ihärdiga försöken att hålla nere reallönerna med devalveringar och politiskt skapad inflation. Dvs i slutet av den långa internationella högkonjunktur som var på 80-talet. Det var ju detta som Sahlin m.fl. kallade för köpfest och leva övers ina tillgångar och strejkförbud, tvångssparande och konsumtionsskattehöjningar ansågs nödvändiga. Feldt, Dennis, Wohlin m.fl. fabulerade fritt, och gör så fortfarande, om svenskens konsumtionsökning som inte har någon som helst bäring på statistiken som SCB levererar. Jämfört med OECD låg svenskens konsumtionsökning klart under snittet förutom under två år i slutet av 80-talet när det ena året tangerade snittet och det andra var nån tiondels procentenhet över snittet, 87/88 tror jag det var, möjligen 88/89.
Jag tror hoppet är starkare än så att det bara sträckte sig till 1990. Jag tror att de superstarka opinionssiffror som S fick direkt efter att Persson meddelat sin avgång är ett tecken på den tilltron, S har ett starkt ”varumärke” på detta område som tom överlevde Persson. I stort sett första mätningen efter valet gick det upp över 40% sen höll det sig där och inte sällan närmare 45% och någon gång nära 50%. Detta höll i sig tills superstrategerna i nya S ledningen deklarerade sitt valsamarbete med Mp. sen föll det som en sten och Mp klättrade raskt upp i rekordsiffror.
06/08 18:43 at 18:43
Kerstin: Precis som det blir allt varmare på sommaren trots att dagarna blir allt kortare så fortsatte den socialdemokratiska regeringen att avkasta reformer till fördel för folkmajoriteten, långt efter att deras impetus hade avtagit.
Lasse: Det är givetvis en fördel för folkrörelser att ha korta kanaler till politiska partier i riksdag och regering. Men det är nog viktigare, tror jag, att de har en egen maktbas. Partier är trots allt bara förmedlingar. Utan den pådrivande oberoende maktbasen är de maktlösa. Utan självständig arbetarrörelse har t.ex. socialdemokraterna inget att sälja. Och skulle därför inte ha något att sätta emot den globala kapitalismen ens om de ville.
06/08 18:50 at 18:50
Jan Wiklund:
Och det var ju just folkrörelsen, det som trots allt fanns kvar av den som S kvävde i slutet av 80-talet och början av 90-talet i det som kallades ”rosornas krig”.
Det är nog väldigt svårt att moblisera människorna när dessa inte tror att det hjälper och när de inte ser någon större skillnad mellan partierna.
Därför är jag tyvärr övertygad om att SD blir ett rejält mycket större parti 2014, i synnerhet som vi ingalunda är igenom konsekvenserna av kraschen 2008 än, fast Borg försöker övertyga oss om att vi är det. Ingen ska ju inbilla mig att de huvudlösa besparningarna nere i Europa kommer att gå oss förbi och inte märkas här alls.
06/08 21:45 at 21:45
Såg på en S märkt blogg – mitt-i-steget – om arbetslösheten att Östros bekymrat sig om att beräkningarna på den sk jämviktsarbetslösheten (NAIRU) hade stigit.
”… som Thomas Östros (S) berörde i sitt ekonomiska seminarium i Almedalen är att den s.k. Jämviktsarbetslösheten nu har stigit under mandatperioden.
…
Jämviktsarbetslöshet är den lägsta arbetslöshet vi kommer att uppleva under kommande högkonjunktur. Den uppskattas nu, … ligga på 6,5 procent med en ökande trend. Att jämföra med för två år sedan då den låg runt 5,8 procent. Siffrorna anser jag vara relevanta och källkritiskt trovärdiga eftersom det är finanspolitiska rådet som tagit fram dessa.”
De som är lite insatta vet att dessa mått är starkt ifrågasatta för att inte säga vederlagda, att det är fråga om godtyckliga siffror man trollar fram.
Att det skulle kunna bli ”den lägsta arbetslöshet vi kommer att uppleva under kommande högkonjunktur” beror inte på att det är någon sorts ekonomisk ”naturlag” utan därför att Riksbanken och finansdepartementet kommer att agera för att arbetslösheten inte blir lägre. Och att det ev skulle kunna komma in någon Vänsterpartist som typ Esbati lär inte hjälpa det minsta. Så med en ”progressiv” vänsterregim under ledning av Sahlin och den ekonomiske gurun Östros kommer de nyliberala trossatserna att fortsätta att vara heliga. Annars skulle knappast Östros bekymra sig om dessa godtyckliga siffror som finanspolitiska rådet och KI levererar. Man frågar sig vem som ska regera landet, våra valda politiker eller de nyliberala översteprästerna.
Esbati om ämnet:
Några ord om jämviktsarbetslöshet, modeller och prognoser
[Varning: Lång text där det viktigaste kanske kommer mot slutet]
(vilket är en viss överdrift tycker jag, men orkar man vanligen inte mer än max 500 ord i en text kan det förstås bli kämpigt.)
Om man vill ha en ekonomiprofessors synpunkter kan dessa vara något.
The dreaded NAIRU is still about!
Full employment apparently equals 12.2 per cent labour wastage
den gode ekonomiprofessorn räds förstås inte att lägga ut texten så mycket han anser sig behöva.
07/08 02:03 at 02:03
lasse:
Det där gör ju inte S mer attraktivt att rösta på får jag ju säga. Övermåttan dystert att dagens sossar inte förstår bättre.
Men, vi är ju vana numer, när S återkommer efter en period med borgerlig regering fortsätter man bara i tangentens riktning, fast kanske lite långsammare än de borgerliga skulle ha gjort. Så fortfarande gäller det ju att S, alltså de Röd/gröna är det minst onda alternativet. Så kunde man ju hoppas att några i denna gruppering skulle lära sig lite mer om nationalekonomi, eller vara mer inställda på att regera för flertalets bästa.
07/08 12:15 at 12:15
”när S återkommer efter en period med borgerlig regering fortsätter man bara i tangentens riktning, fast kanske lite långsammare än de borgerliga skulle ha gjort.”
Liknande kan man säga om Alliansen, de fortsatte i tangentens riktning bara lite snabbre.
Man kan förstås inte säga att man ska föra en politik för full sysselsättning och samtidigt tro på NAIRU, det är en självmotsägelse. Med den kunskapen förstår man bättre varför den öppna arbetslösheten inte kom under 6% i förra konjunkturtoppen. Våra politiska makthavare lyder inbillade förebud som har inte större värde än en romersk spåman som slaktar en get och ”läser” i inälvorna. Att ”bieffekten” av NAIRU som är att det disciplinerar arbetskraften egentligen är den primära borde ett barn kunna förstå.
Efter 30 år av nyliberal konservativ högerrevolution stå vi utan att ha något realt alternativ till den nyliberala politiken att rösta på. Man kan fråga sig om demokratin i praktiken har upphört och vi nu övergått till politisk oligarki. Vi har numer permanent högerinnehav av en av de två absolut mäktigaste och viktigaste domänerna för styrandet av landet – penningpolitiken.
Man får väl tolka det som att det inte finns något större missnöje med den ekonomiska modell som råder i landet då inget alternativ materialiserat sig efter dessa 30 år? Vi lever trots allt fortfarande i en formell demokrati.
Det enda ”alternativet” som materialiserat sig är SD vilka i princip kommer ur underklassen som drabbats av den nyliberala åtstramningspolitiken. Utöver det främlingsfientliga verkar de på de flesta områden ha ett märkligt hopkok av stolligheter om viken politik som ska föras. Som man kanske kan förvänta sig av ganska obildad underklass. Det talas ibland med förakt om att det tydligen är många arbetslösa och bidragstagare bland dem, men det är väl liksom det som är signifikativt för de som drabbats hårdast av den nyliberala högerpolitiken.
Efter 30 år av nyliberal konservativ högerrevolution finns där inte ens det minsta politiska vänsteralternativ som protest mot den nyliberala ekonomiska modellen, inte ens ett modest om blandekonomi där samhället tar ansvar för att skapa full sysselsättning så det finns arbete åt alla så produktivt arbete kan skapa välfärd nu och för framtiden.
”Sett i efterhand hade nog Vänsterpartiet inte kommit till den slutpunkten om den ekonomiska politiken om jag inte vågat fullfölja med enbart Miljöpartiet”
Möjligheternas Land
”den ganska märkliga process som föregick konsolideringen av det rödgröna samarbetet – där alla under Thomas Östros bekymrade överinseende skulle avkrävas trohetsed mot de utdaterade budgetregler som institutionaliserar begränsat politiskt reformutrymme”
Esbati
Iofs frågar sig när dessa påhitt någonsin varit daterade. Överskottsmål är helt och hållet en nyliberal ekonomisk ideologisk ide som naturligtvis syftar till att begränsa politiken odc det offentligas roll i ekonomin. Man kan notera att USA (”the land of opportunity” som de brukade kalla sig själva) och flera andra stora länder inte har några sådana idéer. Budgettak har jag för mig ett helt eget svenskt påfund infört under Persson regimen för att förstärka effekten. Det har heller inget ekonomivetenskapligt fundament. Att vara emot dessa nyliberala påfund var så extremt för SAP att man var tvungen att tvinga V på knä och avkräva trohetsed till de nyliberala dogmerna.
07/08 19:22 at 19:22
Ja som läget nu är här i Sverige inför valet i september så kan man ju fundera & undra en del över den fortsatta utvecklingen inrikespolitiskt. Bör väl genast klargöra att jag själv – med bakgrund i låglöneproletariatet – har stått och fortfarande står till vänster politiskt.
Men nu?? Med tanke på tidigare inlägg i detta och andra forum så börjar man ju undra, vad som LÅNGSIKTIGT är bäst för vänstern? Och nu kanske många tycker att jag ”svär i kyrkan”. MEN: Är det bäst just nu med en, förmodligen knapp, rödgrön seger, med en rödgrön regering som till stor del bara kommer att fortsätta den nyliberala, moderata, ekonomiska och utrikes politiken? En sådan regeringspolitik som förmodligen kommer att slå sönder vänsterpartiet som vi nu känner det, genom att detta parti kommer att TVINGAS till den ena eftergiften efter den andra ”för att rädda regeringen”.
Och vad händer med ett SAP i regering (tack vare MP) men med en röstandel som kanske kan vara den sämsta i historisk tid, och med väljare & sympatisörer som NU förväntar sig en KLAR brytning med den blå alliansens politik. Vad händer när Mona Sahlin kallblodigt kör över sitt eget folk, ”för att rädda regeringen”??? Kan ni tänka er hur det politiska landskapet kommer att se ut efter 4 år med en sådan ”Röd”-grön allians??
Vad har vi att komma med i valet 2014? Två i grunden sönderslagna vänsterpartier. Och att tro att dessa krashade vänsterpartier då kommer att erbjuda sina väljare & sympatisörer något större inflytande, är nonsens! Vi kan då 2014 stå inför en historislkt lång period av högermakt, efter 4 parentesiska ”vänsterår” 2010-2014. Detta framtidsscenario skrämmer mig mer än något annat. En alternativ utveckling är att – även om både jag själv och andra röstar vänster nu i september – att den rödgröna alliansen förlorar det kommande valet. Vad händer då? Jo, en valförlust NU – och inte om 4 år efter en förlamande, högeranpassad rödgrön regeringsperiod – tvingar fram en genomgående & total självkritik inom de bägge förlorande vänsterpartierna V & SAP. Det kommer som jag ser det att finnas större utrymme NU, än efter en högeranpassad rödgrön regeringsperiod, att rekonstruera dessa partier, med byte av partiordförandena & partiledningarna & -inte minst- en politisk kursändring. Möjligheten till detta är kanske större nu än 2014, enligt mitt tidigare resonemang.
Jag nästan hatar mig själv som vänstermänniska, för dessa tankegångar jag framför här, men mitt förnuft leder mig till dessa slutsatser. Ty jag har NOLL förtroende för nuvarande partiledare & partiledningar i S & V (MP räknar jag faktiskt inte med i detta sammanhang, MP kan mycket väl om några veckor efter ett oklart valutslag tillhöra den blå alliansen, de är inte att lita på från ett vänsterperspektiv) Så kanske ett förlorat val nu i september 2010 PÅ SIKT (och historien tar aldrig slut just nu!) kan medföra större möjligheter på LÄNGRE SIKT! Visst kommer den blå alliansen att under 4 nya år fortsätta nedmonteringen av välfärdspolitiken och fortsätta den allmänna högervridningen, MEN då vi JUST NU inte NU har NÅGOT meningsfullt VERKLIGT vänsteralternativ, så är detta vad vi nog tyvärr kanske måste genomleva, vare sig vi vill eller ej. Även om jag själv innerst inne hoppas att jag har fel!
08/08 10:39 at 10:39
Vad som jag blir enormt (i)frågande till är hur dessa politiker kan debutera med en bok, Har deras dygn fler timmar sekunder och minuter än mina eller är dessa etablerade jättar enbart överbetalda politiker som egntligen inte lyfter ett finger för människan i Sverige?
08/08 12:55 at 12:55
MDAMZ/Inspirerar:
Spökskrivare är svaret. dvs tjänstefolk.
08/08 15:46 at 15:46
Inget ifrågasättande kommer att ske, oavsett hur stor valförlusten blir, om det inte hörs en tydlig kollektiv röst som säger att nyliberalismen är fel.
Kort sagt, det krävs att Gemensam Välfärd (eller något liknande) blir en massrörelse.
Eller kanske behövs det inte mer än vad som skedde i Norge: ett antal fackförbund bestämde sig för att den nyliberala politiken var fel och inte automatiskt stödde s.
Å andra sidan blev den socialdemokratiska omvärderingen där ganska måttlig. Så det behövs nog mer, i form av kontinuerlig massmobilisering.
En förlust för s+v+mp – utan en sådan röst – kommer bara att få dem att dra slutsatsen att de måste bli ännu mer lika m.
08/08 15:51 at 15:51
MDAMZ/Inspirerar:
Tja det är bara 300 sidor och en del av de som haft förmånen att få se skrivarmödorna utan att behöva betala säger att boken inte är speciellt välskriven, att det även varit en reklambyrå/spökskrivare inblandad är nog ingen vild gissning..
”Ett tidsdokument över ett vilset parti”
” En fråga man ställer sig inför en bok som denna är hur nära hon samarbetat med den spökskrivare som rimligen författat själva texten. Ett pärlband av språkliga upprepningar, tematiska omtagningar och politiska klichéer om att stå upp, inte vika en tum och ta debatter, ringlar sig fram genom boksidorna.”
Endast sanna nyliberaler skulle kunna få för sig att ett partis stora valrörelsenummer är något som folk måste betala för att kunna ta del av. Det kan förstås vara så att det inte är pekuniära skäl till att man tar betalt, man vill helt enkelt inte att folk ska läsa Monas tankar utan bara få en vag uppfattning och kunna projicera sina egna önskningar på ”möjligheternas land”.
08/08 20:04 at 20:04
Jan Wiklunds skriver:
En förlust för s+v+mp – utan en sådan röst – kommer bara att få dem att dra slutsatsen att de måste bli ännu mer lika m.
E uppmaning att rösta röd/grönt alltså. Och jag tror också att om vi inte gör det kommer vi att vara ett rent U-land efter nästa borgerliga period, med alla våra tillgångar försålda och utsugna på samma sätt som de forna kolonierna.
MDAMZ/Inspirerar:
Jo men det är väl alltid så att i valtider gäller det att bara vräka ur sig sådana menlösheter som folk kan tolka som de önskar. ”Mer frihet, mer välfärd, mer omtanke om verklighetens folk, mer etik, mer omsorg om varandra” – och vem kan vara emot detta?
08/08 22:06 at 22:06
jag tycker inte att boken är så dåligt.
08/08 23:00 at 23:00
tillägg
jag menar det beror på hur man läser. Om man läser för att hitta svagheter så går det Om man läser för att hitta guldkorn så går det också.