Alexander Cockburn skriver en läsvärd artikel om Natos krig i Libyen i counterpunch.org idag. Han menar att propagandan mot Ghadafi och för Natos bombande av Libyen har varit något i hästväg fast han uttrycker det inte exakt så. Han skriver om mediapropagandan att den är ”some of the worst press coverage in living memory.” Jag håller med honom och även när han fortsätter med att säga:

The Western press, along with al-Jazeera, was no help. The early charges of Gaddafi committing “genocide” against his own people or ordering mass rapes were based on unverified rumor or propaganda bulletins from Benghazi and have now been decisively discredited by reputable organizations such as Amnesty International and Human Rights Watch. Any pretensions the International Criminal Court might have had to judicial impartiality has been undermined by the ICC’s role as NATO’s creature, rushing out indictments of Gaddafi and his closest associates whenever NATO’s propaganda agenda has demanded it.

The journalists in Benghazi became cheerleaders for what was from the start plainly a disorganized rabble of disparate factions. The journalists in Tripoli were reluctant to file copy which might be deemed by their editors as “soft” on Gaddafi, a devil figure in the West for most of his four decades in power. America’s pwogwessives exulted that at last they had on their hands a “just war” and could cheer on NATO’s bombardiers with a clear conscience and entertain fantasies about the revolutionary purity of the rebels.

Vidare menar han att nu börjar Nato rämna eftersom Ghadafi var ”en hårdare nöt att knäcka” än Sarkozy och Cameron trodde. Nu tycker jag väl att detta är ett konstigt sätt att uttrycka saken på. Det är nog inte Ghadafi som är den hårda nöten utan det faktum att han har mer stöd i Libyen än Nato har fattat. Folk i Libyen, åtminstone en hel del av klanerna där, har ju inte utsatts för samma envetna anti-Ghadafipropaganda under 40 år som vi i Väst har gjort så de tycks inte tycka att han är lika förfärlig som vi har lärt oss tycka under dessa fyra decennier. I varje fall tycks de anse att ”rebellerna” i Benghazi är betydligt värre.

Ghadafi har delat ut vapen till civilbefolkningen i Libyen och det torde ingen riktigt impopulär politisk ledare våga sig på, och om en sådan gjorde det skulle han nog inte bli långvarig på sin post därefter.

För övrigt konstaterar jag att Sverige nu ställer upp i ett krig som inte är sanktionerat av FN. FN får, enligt sina stadgar, inte avsätta ledare i enskilda länder, vilket inte heller resolutionerna om Libyeninsatsen handlade om, men det är precis vad Obama och Clinton nu öppet hävdar att man måste göra. Fransmännen däremot tycks alltså  mer benägna idag att tala även med Ghadafi. De har kanske inte samma våldsamma hederskultur i Frankrike som man har i USA.

/Kerstin

Länkar:

– Natos’s Debacle in Libya, Alexander Cockburn, counterpunch.org
- Vad sker härnäst? StAn
- Libyen: Sky News rapporterar om rebellernas övergrepp, intressanta intervjuer, Third World
- HRW anklagar rebeller för övergrepp, SvD 16/6 2011
– America’s true reason for attacking Libya becomes clear with new central bank, Kenneth Schortgen Jr, National, examiner.com
– Pack Journalism Anti-Gaddafi Propaganda, Stephen Lendman 02 July, 2011, Countercurrents.org
– France Says NATO Bombing Has Failed, Franklin Lamb 11 July, 2011, Countercurrents.org