Läs den här artikeln av Liza Marklund, om en frånskild pappas övergepp på sin lille son, och fundera sedan över följande:

Är alla pappors rätt att umgås med sina barn överordnade alla barns rätt att inte behöva uppleva något sådant här? (Även om jag skriver ”pappor” här pga att artikeln handlade om en pappa, så gäller mina resonemang lika ifråga om mammor som begår övergrepp eller misshandlar sina barn på andra sätt.)

Det här är ingen lätt fråga. För det första kan vi väl slå fast att sådana här fall är sällsynta och i de allra flesta fall fungerar barns umgänge med den frånskilda pappan normalt och i de allra flesta fall försöker varken mammor eller pappor förhindra att den andra föräldern träffar barnen. Men det finns undantag. Det finns ett fåtal föräldrar, förmodligen mest mammor, som försöker förhindra att pappan träffar barnen, trots att pappan är en hur bra sådan som helst och det finns ett fåtal pappor som utsätter sina barn för sexuella övergrepp eller behandlar dem mycket illa på andra sätt.

Frågan kan alltså ställas så här istället: Ska de få fallen där mamman otillbörligt ljuger om pappan, och försöker förbjuda honom att umgås med sitt/sina barn, få förorsaka att några barn behöver råka ut för sådana här övergrepp för att den förra kategorins rätt till sina barn går före de barnens rätt som drabbas av övergrepp?

Själv anser jag nog inte det. Det är synd om normala och snälla fäder som inte får träffa sina barn, liksom om dessas barn, men det är ändå ofantligt mycket mer synd om de barn som råkar ut för det som Liza Marklund beskriver i sin artikel. Vilka ska alltså offras i de fall där man inte kan veta säkert?

Lagstiftarna väljer tydligen inte så sällan att sätta förälderns rätt före barnets. Hellre fria pappan än fälla alltså. Borde det inte, trots att somliga föräldrar kommer att drabbas fast de är oskyliga, vara så att man hellre fäller än friar i sådana fall där tveksamhet råder, och det redan vad gäller umgängesrätten, för att säkra att inget enda barn, eller i varje fall betydligt färre, drabbas på det här sättet?

Man kunde också ställa frågan om de pappor, som oskyldigt beskylls för att vara olämpliga att träffa barnen, skulle kunna säga till sig själva: ”Jag anser att jag har rätten att träffa mina barn, och om några andra barn, av det skälet att rätten oftast dömer så att papporna får den rätten mot mammornas önskemål, utsätts för övegrepp så är min rätt ändå värd att offra dessa andra barn för?

Frågan är inte lätt, men måste inte alltid barnens rätt och trygghet gå före allting annat, och så att man tar det säkra före det osäkra i sådana här fall och när samhället ska ta ställning till frånskilda föräldrars umgängesrätt, och även om det leder till att en och annan pappa orättmätigt fråntas rätten att träffa sina barn?

När jag tänker på pojken som Miza Marklund berättar om så vill jag helst sätta mig ner och gråta och när jag tänker på mamman till pojken så känner jag hennes förtvivlan och vanmakt ända in i märgen.

Länk:
Varför såg jag inget?, Expressen 18/11 2007