"Staterna har skapat Europas skelett. Nu är det regionernas uppgift att fylla Europa med kött och blod."

Jordi Pujol, Kataloniens president,
vid ett besök i Göteborg den 3 november 1994

 

I mitten av mars väntas regeringen lägga en proposition som möjliggör för Skåne och Västsverige att pröva nya regionala samarbetsformer genom att bilda storlän eller regioner. I både väst- och sydsverige pågår en febril aktivitet för att förbereda regionens uppgifter och organisation. Val till de nya regionfullmäktige väntas hållas i september 1998. Även i Stockholm, Jämtland, Kalmar och Gotland skall olika varianter av länsdemokrati prövas.

Våra länsgränser, som härstammar från Axel Oxenstiernas tid, har ifrågasatts sedan 60-talet. De senaste åren har debatten åter aktualiserats och många menar att gränserna inte är funktionella i dagens samhälle. Skälen till de föreslagna förändringarna är främst av ekonomisk/effektivitets- och politisk/demokratisk karaktär, men även internationaliseringsfaktorn är av stor betydelse.
I ett Europa där regionen antas få allt större betydelse menar vissa att det är viktigt att även Sverige har klart definierade regioner som kan bli jämbördiga samarbetspartners till regioner som Bayern och Katalonien.

Regionernas Europa
- ett innebegrepp

Regionernas Europa har blivit ett "innebegrepp" men med olika innebörd beroende på vem som använder det och för vilket syfte. Vissa ser en ökad regionalisering av Europa som en lösning på det demokratiska underskottet inom EU, som ett sätt att föra makten närmare medborgarna i ett Europa där nationalstaternas roll kraftigt förändras. Andra ser den tilltagande regionaliseringen som ett uttryck för mikronationalism och kamp om resurser mellan rika regioner och fattiga. Det finns inte ens en enighet om vad region egentligen innebär. Det finns ett flertal olika slags regioner.

Med historiska regioner eller nationalregioner avses områden med en gemensam identitet, en historia eller ett språk. Dessa är ofta områden som tidigare i historien varit självstyrande, t ex Skottland, Katalonien eller Bayern.

En annan typ av regioner är de transnationella, dvs regioner som sträcker sig över flera stater och har ändrat nationstillhörighet i samband med t ex krig och erövringar. Som exempel kan nämnas Baskien, Tyrolen, Schleswig-Holstein och Alsace-Lorraine. Dessa regioner förenas trots skilda "hemländer" av en gemensam historia och språk.

En ytterligare kategori regioner är de administrativa, d v s varje lands egna regionala indelning, en subnationell nivå grundad på byråkratiska beslut. Denna nivå kan kallas län, landsting, länder, regioner o s v.

En mer modern typ av regioner är de funktionella regionerna med en indelning som baseras på ekonomisk aktivitet, mer eller mindre tillfällig. Funktionella regioner utvecklas ibland kring stora expansiva städer, s k eurocités som Milano och London men även Västsverige kan sägas vara funktionella regioner.

Ibland sammanfaller de olika regiondefinitionerna med ett lands egna administrativa indelning, men inte alltid. EU använder sig av en egen regionindelning som kallas NUTS - Nomenclature Units for Territorial statistics. Det är en uppdelning i tre steg för att planera för utveckling och regionalstöd samt möjliggöra statistik och jämförelser.

Regionalisering kan definieras som en decentralisering till regionen, något som kommer uppifrån, från staten. Regionalism är en slags ideologisering av regionen, en lokalpatriotism som handlar om regional identitet och relationen region-stat.

Den optimala nivån?

Det senaste decenniets utveckling präglas bland annat av europeisk integration, ekonomins ökade internationalisering samt de nya möjligheter till samarbete (och konflikt) som öppnade sig mellan öst och väst när kommunismen föll i Östeuropa och Sovjetunionen upplöstes. Dessa olika processer har givetvis påverkat nationalstatens ställning. Staterna utmanas såväl utifrån som uppifrån och nedifrån. Vi står i dag inför en utveckling mot ökad överstatlighet och europeisk integration men också en tilltagande decentralisering med bl a aktiva regioner. Björn Hettne kallar dessa två parallella processer för den europeiska paradoxen.

Regionernas Europa utmålas ibland som svaret på EU:s framtida organisation. Frågan är dock mer komplicerad än så. Även om nationalstaternas roll och betydelse har förändrats betyder det inte nödvändigtvis att de försvagats. Diskussionen om nationalstatens roll är mångtydig och spännande men kommer av utrymmesskäl inte att utvecklas i detta sammanhang. I det följande koncentrerar vi oss istället på regionernas agerande på den ekonomiska, politiska och kulturella arenan.

Som ekonomisk enhet är regionen är idag mer naturlig och kanske bättre än staten. Företag investerar allt mer i regioner - inte i stater. Med utvecklingen inom kommunikationer och datateknik är gamla, klassiska lokaliseringsfaktorer inte lika viktiga längre. En verksamhet behöver inte nödvändigtvis ligga i huvudstadsregionen, tjänste- och service företag kan mycket väl ha sitt huvudkontor i mer perifera områden där faktorer som hyresnivå, arbetskraftens kompetens, kulturlivet, miljön, den politiska stabiliteten och brottsnivån i stället är avgörande faktorer för att förlägga investeringar på en viss plats.

EG:s och senare EU:s regionalpolitik har gjort att regionen har blivit en viktig ekonomisk enhet. Den gemensamma regionalpolitiken började utvecklas i och med organisationens första utvidgning 1973 och har sedan vidareutvecklats vid varje ny utvidgning. I samband med enhetsakten 1987 fastslogs att EG skulle verka för att minska klyftorna mellan regionerna och framför allt stödja utvecklingen i de regioner som låg längst efter de övriga. Under åren har en allt större del av gemenskapens budget kommit att gå till regionalstöd och strukturpolitiska åtgärder (idag 25% av EU:s gemensamma budget) för att uppnå målet att utjämna de regionala skillnaderna. (Räknas jordbrukspolitiken in i regionalstöd uppgår summan till 75% av den gemensamma budgeten.)

Trots ambitiösa försök har intentionerna inte förverkligats på det sätt som det var tänkt. Det finns idag mycket stora skillnader mellan regionerna vad gäller arbetslöshet, utbildningsnivå, tillväxt, migration, regional BNP osv.

I takt med att regionerna har blivit viktigare ekonomiska aktörer har också påtryckningar för att få politiskt inflytande ökat. EU:s inställning till regionerna har varit kluven eftersom det har funnits, och finns, en rädsla bland medlemsländerna att regionernas inflytande ska öka på nationalstaternas bekostnad. Närmast motvilligt har dock EU tvingats ge efter för regionernas krav.

Subsidiaritetsprincipens inskrivande i Maastrichtfördraget var en eftergift åt regionerna, men också åt enskilda medlemsstater som tyckte att centraliseringen inom EU hade gått för långt. Även regionkommittén kom till efter starka påtryckningar från EU:s regioner. Kommittén är en rådgivande församling som har begränsad kompetens men som skall höras av rådet och kommissionen i frågor som rör utbildning, hälsa, kultur, regional utveckling och planering mm.

Kommittén består idag av 222 ledamöter (Sverige har 12) som ska se till att regionens intressen tas till vara. I samband med regeringskonferensen skall verksamheten utvärderas.

En ytterligare konsekvens av den politiska regionalismen är en renässans av regionala partier. Med regionalt parti avses här partier som utifrån någon form av etniskt definierad grund (företrädesvis språk men också gemensam historia, identitet) agerar inom en region och har krav på särbehandling av regionen och dess invånare.

Dessa partier skiljer sig åt i storlek, ideologi och mål men det gemensamma är att de vädjar till en regional identitet, kräver mer inflytande och är entusiastiska inför en federal utveckling av Europa. De flesta av dessa partierna är ganska gamla, många bildades redan vid sekelskiftet och är ibland resultatet av gamla moderniseringskonflikter. Andra är betydligt nyare och har först på senare år blivit politiska aktörer.

Flertalet tycks dock nu ha en renässans och ökar sitt väljarstöd genom att de ser en möjlighet att driva gamla frågor om självständighet och autonomi på en nya arena, det "gränslösa Europa". Hela elva av dessa partier har representation i EU-parlamentet (t ex det skotska SNP, det flamländska Vlaams Blok, det sydtyroliska SVP, det baskiska nationalistpartiet PNV, Lega Nord från Norditalien, det katalanska CiU m fl) och andra har lyckats få inflytande även över den nationella politiken.

På den kulturella arenan slutligen ser vi också ett ökat intresse för regional kultur och regionala språk. I Dublin finns sedan 15 år tillbaka en "Bureau for Lesser used languages" som EG bildade 1982. Byrån stöder utvecklingen av minoritetsspråk genom att t.ex. ekonomiskt stötta utgivning av mjukvara på keltiska, kurser i friuli i Italien och ett friisiskt språkcentrum i Nederländerna.

Regionalt samarbete

Ett annat uttryck för att regionens betydelse har förändrats är den fullkomliga explosion av regionala samarbetsorganisationer och lobbykontor som har utvecklats de senaste åren. Ett viktigt samarbetsorgan är the Assembly of European Regions, AER, som samlar ca 250 regioner från ett tjugotal länder i väst-, öst- och Centraleuropa. AER arbetar för att få regionen som en erkänd aktör, en andra kammare i EU-parlamentet med regionala valkretsar, för att stärka regionens roll i EU och Europarådet, och utveckla regionala nivåer i Öst- och Centraleuropa. Kravet för att få vara med i AER är att den aktuella regionen är en subnationell folkvald enhet. Flera svenska landsting är medlemmar i AER.

Europas fyra motorer är en annan viktig samarbetsorganisation på främst teknisk och ekonomisk grund bildad i mitten på 80-talet av fyra dynamiska tillväxtregioner: Katalonien, Rhônes-Alpes, Lombardiet, Baden-Württemberg. Idag är också Wales medlem.

Utöver dessa två finns det bl.a samarbetsforum för maritima, perifera, alpina och gränsregioner, för huvudstadsregioner och för Europas öar. Det gemensamma syftet hos samtliga organisationer är att uppnå decentralisering, en balanserad regional utveckling, få regional tillgång till EU:s maktorgan genom regionala valkretsar samt att subsidiaritesprincipen skall styra allt europeiskt beslutsfattande.

Regionalisering -
maktkamp eller subsidiaritet?

Regionalisering är inte bara ett tillfälligt modeord utan en process som kommit för att stanna. Den spontana regionaliseringen och nätverkssamverkan mellan företag, regioner och kommuner inom och över nationsgränser pågår för fullt även i flera svenska "regioner", inte bara i Skåne och Västsverige. Det regionala samarbetet har självfallet många positiva aspekter och leder till nya möten, nya samarbetsformer och förhoppningsvis nya lösningar. Varje regions strävan att profilera och marknadsföra sig kan bli en dynamisk process av tillväxt och framtidstro.

De regionala partiernas ökade väljarunderstöd och engagemang i den regionala, såväl som den nationella och den europeiska politiken, kan vara ett uttryck för demokratisk mobilisering och en garant för att regionala intressen och minoritetsfrågan står högt upp på den politiska dagordningen.

Men partierna riskerar också att bli ett uttryck för den regionala konkurrensen, en allt tilltagande sådan där nationalism och främlingsfientlighet kan bli givna element. Vi ser redan idag hur Europas rikare regioner är trötta på att försörja sina fattigare landsmän och hur detta skickligt används i den politiska propagandan. Omvänt kräver förstås de fattigare regionerna och dess partier en ökad delaktighet, och garanterade transferingar. Det är en stor utmaning för EU att se till att "regionernas Europa" utvecklas mot ökat samarbete, demokrati, deltagande och reell subsidiaritet och inte urartar till en egoistisk kamp om resurser.

CECILIA MALMSTRÖM
forskare i statsvetenskap, Göteborgs universitet

[TILL INNEHÅLLSFÖRTECKNING] [LITTERATURLISTA]