Här är en afrikansk röst med intressant information som vi, av någon outgrundlig anledning, inte får höra i vanliga media:

Why the West Wants the Fall of Gaddafi, 1 of 3

Why the West Wants the Fall of Gaddafi, 2 of 3

Why the West Wants the Fall of Gaddafi, 3 of 3

(Tack Third World för tipset)

Moammar Ghadafi försökte alltså ena de afrikanska staterna i en union (AU) för att bygga välfärd åt afrikanerna och för att motverka imperialismen som drabbat kontinenten ofattbart hårt med miljontals döda och bortförda människor (som slavar) de senaste århundradena. (Afrospear 3/7 2007)

Och för några år sen kom USA på att Kina ökar sitt inflytande i Afrika” varför man inrättade ett speciellt organ, Africom, för den fortsatta Afrikastrategin. Redan 2006 deklarerade USA att ”kriget mot terrorismen” kommer att föras också i Afrika.(2)

Det amerikanska förslaget tar sålunda inte hänsyn till sociala och politiska verkligheter i de länder och områden som den nya strategin inriktar sig på, utan underställer dessa sitt globala krig mot terrorismen. Det är en attityd som hotar att fungera som en självuppfyllande profetia; det vill säga att terrorism uppstår där man bestämmer sig för att den redan finns, oavsett om den från början var benägen att uppstå just där, eller inte. Irak är kanske det mest slående exemplet; landet var inte en plantskola för terrorister innan invasionen för snart fem år sedan, men har blivit det sedan dess, på grund av invasionen, vilket framhävts av ett flertal studier, senast från en senatskommission i USA som släpptes fredagen den 8 september: rapporten beskrivs som ”en förödande anklagelse” mot Bushadministrationen av den demokratiske senatorn Carl Levin. (Kulturen 15/9 2006)

Västvärlden har alltså många skäl att vilja göra sig av med Ghadafi, vid sidan av det uppgivna, hans bombande av det libyska folket som, vad alltfler tycks anse idag, aldrig ägde rum. Visst är de märkligt att så många av de illdåd som Väst startar krig för att stoppa aldrig har ägt rum.

/Kerstin

PS: Finns det inte en enda journalist som undrar vad det kommer sig att vi bara får information från ”rebellerna” i Libyen och aldrig någon information från dem som stödjer Ghadafi, för det måste ju finnas sådana också annars hade han redan varit död. /DS

Länkar:
- Kina och USA slåss om Afrikas olja, SR 20/4 2005
- Nytt militärkommando ska stärka USA:s makt i Afrika, Kommunistiska partiet
- Afrika mer intressant för USA
- USA byter militär strategi i Afrika, Kulturen 15/9 2006
- The United States of Africa, Afrospear 3/7 2007
- USA övervakar ett ”aggressivt” Kina i Afrika, radio86 12/9 2010
- Verkligheten som inte finns, 8 dagar
- Storbritannien förbereder speciella bomber åt översten Gaddafi, Mavera
- AFRICOM – handbojorna är redan på, Mavera
- Bankparasiternas eroderande pyramidbygge, Ett nytt penningsystem
- Libya´s leadership is a decision for Libyans! Syd Walker.info
- MediaWatch, Syria, Libya, Accident Theory & Bias

Såg just TV-programmet ”Världens undergång” på Kunskapskanalen. För den som inte vet det kan jag berätta att alla makter som i modern tid attackerat andra länder har gjort och gör det för freden och friheten. Så gjorde Japan när man attackerade Kina och övriga osasiatiska länder och när man bombade Pearl Harbor, så gjorde Hitler när han krigade i hela Europa och i norra Afrika, liksom Mussolini. Så gjorde Bush när han attackerade Afghanistan och Irak och så gör Sarkozy, Cameron och Obama när de anfaller Libyen liksom Sverige nu när vi är med och ockuperar Afghanistan och krigar i Libyen.

Visst är det skönt att veta att vi är i händerna på visa politiker och militärmakter, stora  och fredligt sinnade män, män som har många namnkunniga föregångare dessutom.

/Kerstin

Länk:
- Andra världskrigets fasor i fransk dokumentärserie, Kunskapskanalen SvT

Jag förstår att så många människor finner det  hemskt med susandet från vindkraftsnurrorna. Så nu föreslår jag att man hugger ner alla Sveriges skogar. Det brusar och susar förfärligt i trädkronorna när det blåser, för att inte tala om när det stormar. Då dånar skogen på ett väldigt skrämmande sätt.

Så skogssuset måste ju vara mycket störande  för många av dem som bor i närheten av en skog. Gör om Sverige till ett gigantiskt och rofyllt hygge alltså.

Tacka vet vi kärnkraften således. Det är väldigt tyst och lugnt runt Tjernobyl numer, och det kommer det att vara runt Fukushima också, under lång tid. Stora områden runt dessa kärnkraftverk påverkas idag inte speciellt mycket av mänsklig miljöförstörande verksamheter. Här får naturen en chans att utvecklas precis som den vill. Inga störande vindsnurror där inte.

/Kerstin

Malalai Joya, en afghansk frihetskämpe som talar i intervjun i filmen nedan, vill att ockupationsstyrkorna, som de svenska soldaterna är en del av, ska lämna hennes land. För, som hon säger, då är vi alla fall av med en fiende och ett hot. Sedan får vi försöka kämpa för ett bättre samhälle själva. Ingen annan kan skapa ett sådant åt oss.

Lyssna på vad hon har att säga (intervjun är inte lång men mycket tänkvärd) om hur hur ”FN-ockupationen” drabbar människorna och framför allt kvinnor och barn i Afghanistan:

Malalai Joya — Selections from an Interview

Den som kan lyssna på Malalai Joya och fortfarande anse att ”FN-trupperna” i Afghanistan gör något gott där, för afghanerna och i synnerhet för kvinnorna, måste ha fått sitt omdöme totalt bortdrogat.

Och  nu krigar fredspristagaren Obama också i Pakistan, där inte bara bin Ladin mördas utan massor av civila, män kvinnor och barn. Men i Libyen bombar han för att skydda civila. Vem tror på det? Västmakterna, USA och övriga Nato-medlemsländer med Sverige som hängiven medlöpare, slår hela tiden nya rekord i hyckleri.

Vill verkligen svenskar i allmänhet att Sverige ska medverka i det som sker i Afghanistan, i Pakistan och i Libyen?

Vill verkligen svenskar i allmänhet att Sverige ska ställa upp på alla tänkbara krig som USA vill föra och kommer att vilja föra i framtiden?

Vill svenskar i allmänhet se samma sak i Libyen som i Afghanistan?

Vill vi få hem PTSD-skadade unga svenskar från dessa krig?

Jag tror inte svenskar i allmänhet vill detta. I varje fall vill jag inte tro det.

/Kerstin

Länkar:
- Enorma mineraltillgångar i Afghanistan, Rapport 14/6 2010
- ”Foreign Intervention is Turning Into an Old-Style Imperial Venture”. What NATO is Doing to Libya, Patrick Cockburn, counterpunch.org
- So, What Exactly is ”Exceptional” About the American Empire? Obama’s ”Original Sin” Against Morality, Andrew Levine, counterpunch.org
- Palme hade reagerat mot Afghanistankriget, Bertil Jansson, Newsmill
-“Är Afghanistan det enda kitt som återstår?” Vindskupan
- Tala ur skägget om vad svensk trupp gör i Afghanistan, Reinfeldt och Sahlin, SvT Debatt, 3/11 2010
- Daniel Jansson, ISAF-styrkan Afghanistan: Skyttegruppchef: Usamas död ger ny glöd åt soldaterna i Afghanistan. SvT Debatt
- Statements of Principles, Project for the New American Century

Rekommenderad läsning:
- NATO tar hotet om förhandlingar i Libyen på allvar, Third World,
även tidigare inlägg om Libyen på denna blogg.

Även denna artikel rekommenderas. Den handlar om demokratin och friheten att demonstrera i världens godaste, rättvisaste och tryggaste demokrati, USA. Vill man lära sig mer om USA:s skjutande på och dödande av demonstranter, framför allt demonstrerande fackföreningsanslutna, så rekommenderar jag Howard Zinns bok ”Det amerikanska folket historia”.

De s.k. rebellerna, de som Västvärlden nu börjar tala om som ”folket i Libyen”, viftar med den flagga som landet hade före 1969, då Ghadafi tog över genom en kupp mot den dåvarande kungen i Libyen, Idris I (Sayyid Muhammad Idris bin Sayyid Muhammad al-Mahdi al-Senussi, 1889 – 1983 (1)). En del i ”oppositionen” demonstrerarade också med stora foton av denne kung i händerna.

Vem var Idris I, och varför avsatte militären/Ghadafi honom? Jag gick ut på nätet för att skaffa mer kunskaper om kungen och om den period då han regerade. Det visade sig att det var svårt att få några mer ingående bilder av kungen och hans tid vid makten. Men en del verkar stå klart:

Kung Idris var en klanledare från Benghazi som hjälpte de allierade under andra världskriget genom att från Egypten, dit han flydde, leda motståndet mot Mussolini och därmed strida på de allierades sida. Libyen var en italiensk koloni sedan 1911 fram tills italienarna drevs ut 1943.(1) Landet drabbades mycket hårt av kriget då den afrikanska delen av detsamma i stor utsträckning utkämpades i Libyen. Kung Idris hade redan i början av 1920-talet stöd från Engelsmännen och senare av italienarna, som emir av Cyrenaica. Senare skulle även Tripolitana acceptera honom som sådan. (Ghadafi har sin klan och sina bundförvanter i Fezzan, den trejde och södra delen av Libyen, och också i Tripoliområdet.)

När kriget var över kunde Idris, som tidigare försökt förhandla fram en självständighet för Cyrenaica, återvända till sin hemstad Benghazi och nu tillsattes han snart av Västmakterna att styra över de tre områden som Libyen består av, Cyrenaica, Tripolitana och Fezzan. Med stöd från framför allt Storbritannien inrättades nu Libyen som ett arvkungadöme med kung Idris I som regent.

On November 21, 1949, the UN General Assembly passed a resolution stating that Libya should become independent before January 1, 1952. King Idris I represented Libya in the subsequent UN negotiations. When Libya declared its independence on December 24, 1951, it was the first country to achieve independence through the United Nations and one of the first former European possessions in Africa to gain independence. Libya was proclaimed a constitutional and a hereditary monarchy under King Idris.

(min översättning: 21:a november 1949 utfärdade FN:s Generalförsamling en resolution enligt vilken Libyen skulle bli självständigt före januari 1952. Kung Idris I representerade Libyen i de kommande förhandlingarna med FN. När Libyen deklarerade sin självständighet 24:e december 1951 var landet det första att erhålla självständighet genom FN:s försorg och en av de första av de tidigare europeiska besittningarna i Afrika som uppnådde självständighet. Libyen proklamerades som en konstitutionell arvsmonarki under kung Idris I)

Den nya statens grundlag stadfästes 1949 av en nationell församling (kongress) i Libyen. Hur denna kongress sattes samman har jag inte hittat information om. Idris, som hade fem fruar, lyckades inte få fram en vuxen son/arvtagare till tronen. Idag anser sig ett syskonbarn till honom vara den rättmätige arvtagaren till kungariket Libyen.

Libyen var mycket fattigt vid den här tiden, läskunnigheten bland befolkningen mycket låg och dessutom led stora delar av befolkningen av diverse sjukdomar. Resultatet blev att många offentliganställda var engelsmän.

Utöver detta är uppgifterna om Libyen under kung Idris I sparsamma. Man kan läsa om hur han påbörjade arbetet att ena landet och att han förhandlade med Storbritannien om självständigheten. Vidare förbjöd han bildandet av politiska partier och han var medlem och hade sina rötter i Senussi Muslim Sufi order. Den överväldigande majoriteten i Libyen är sunniter. Dagens uppror handlar alltså sannolikt inte om allvarliga religiösa motsättningar i Libyen.

The economy prospered from its oil fields and the presence of the United States Air Force’s Wheelus Air Base near Tripoli, but the king’s health began to falter and the crown prince assumed a greater role in the government and from time to time acted as regent. On 4 August 1969 Idris signed an Instrument of Abdication in favour of Crown Prince Hasan as-Senussi, to take effect on 2 September that year.⁽⁵⁾

(min översättning: Ekonomin blomstrade pga oljefälten och närvaron av United States Air Force vid flygbasen i Wheelus nära Tripoli, men kungens hälsa började bli sämre och kronprinsen spelade en större roll i regerandet och till och från agerade han som regent. 4:e augusti 1969 signerade Idris ett papper om abdication till förmån för kronprins Hasan as.Senussi som skulle träda i kraft 2:a september samma år. /anm: Kronprinsen  var ett syskobarn till kung Idris/.)

Det fanns både engelska och amerikanska militärbaser i kung Idris Libyen.

Of course Idris also made deals with the U.S. and U.K. signing twenty year deals for military bases. He was also widely regarded as a puppet of British and American oil companies.  (Allvoice)

(Min översättning: Naturligtvis gjorde Idris också överenskommelser med USA och Storbitannien där han skrev under ett papper om militärbaser under en 20-årsoeriod. Han ansågs också som brittiska och amerikanska oljebolags nickedocka.)

På några siter antyds att kung Idris favoriserade sin egen klan och dess bundsförvanter och därmed vissa områden men hur mycket han gjorde det har jag inte lyckats få fram. Däremot verkar det helt klart att de klaner som idag står bakom upproret mot Ghadafi är de som var speciellt omhuldade av Idris. De bor ju också i Benghazi, Idris hemstad. Dessa grupper förfördelades av Ghadafi, enligt en del skribenter. Det kan man nog inte betvivla eftersom det räckte att han delade ut favörer, höga tjänster mer rättvist, till sina egna supporters också, så kände sig Benghazigruppen förbigången eftersom den sannolikt förlorade en del av inflytandet på det sättet. Exakt hur illa Ghadafis politik slog mot Idrisanhängarna är svårt att få fram dock. Det är inte omöjligt, kanske troligt till och med, att han favoriserade sin egen klan och dess bundsförvanter mer än så.

I wikipedia läser vi också:

In April 1955, oil exploration started in the kingdom with its first oil fields being discovered in 1959. The first exports began in 1963 with the discovery of oil helping to transform the Libyan economy, although imposing a resource curse on Libya. Although oil drastically improved Libya’s finances, popular resentment grew as wealth was increasingly concentrated in the hands of the elite.

On 25 April 1963, the federal system of government was abolished and in line with this the name of the country was changed to the Kingdom of Libya to reflect the constitutional changes.

As was the case with other African nations following independence, the remaining Italian settlers in Libya held many of the best jobs, owned the best farmland and ran the most successful businesses.

(Min översättning: I april 1955 startades de första prospekteringarna för olja och man upptäckte de första oljefälten 1959. Exporten påbörjades 1963 och med upptäckten av olja kunde Libyens ekonomi förändras men därmed följde också förbannelsen att ha viktiga resurser. Även om oljan förbättrade Libyens finanser avsevärt växte missnöjet då välståndet huvudsakligen koncentrerades till några få inom eliten.

25:e april 1963 slopades landets federala system och i konsvens med detta förändrades landets namn till Kungadömet Libyen.

Liksom fallet var med andra afrikanska nationer efter självständigheten, behöll italienska invånare  i Libyen många av det bästa arbetena, ägde det bästa odlingsmarken och drev de mest framgångsrika affärerna.)

När ”rebellerna”, kung Idris anhängare således, nu gör uppror så stöds de av den person som anses vara Idris arvtagare till kungatronen:

Libya’s exiled Crown Prince Mohammed El Senussi Wednesday called upon the United Nations Security Council to support a no fly zone over his homeland.

The UN and members of the Arab League have both been debating the possibility of the no-fly zone since Libyan dictator Muammar Gaddafi began bombing protesters in the country’s capitol city of Tripoli several weeks ago, raising international concern. (arabian buisiness.com)

(Min översättning: Libyens kronprins, som lever i exil, Mohammed El Senussi begärde på onsdagen att FN:s säkerhetsråd skulle stödja ett överflygningsförbud i hans hemland.

FN och medlemmar i Arabförbundet hade båda diskuterat möjligheten av ett överflygningsförbud i Libyen sedan diktatorn Moammar Ghadafi började bomba protesterande i landets huvudstag Tripoli för flera veckor sen, vilket väckte oro internationellt .(Se också Movallsbloggen 1/5)

Gadhafi har däremot stöd från sina egna, menar man på andra siter:

On the other hand Gaddafi’s own tribe and the Magariha tribe that dominates Fezzan in the south and some parts of Tripolitania have been steadfast in supporting Gaddafi. This includes the city of Sirte Gaddafi’s birthplace which is firmly in the control of pro-Gaddafi forces. (allvoices)

(Min översättning: Å andra sidan har Ghadafis egen klan och Magharihaklanen som dominerar Fezzan i söder och vissa delar av Tripolitana varit stadiga i sitt stöd för Ghadafi. Detta inkluderar staden Sirte, Ghadafis födelsestad som kontrolleras av pro-Ghadafitrupper.)

Kuppen mot kung Idris I
Varför genomfördes kuppen mot Idris? Något måste man väl har varit missnöjd med, åtminstone militären. Jag har sökt efter information om orsaken till Ghadafis militärkupp 1969 mot Idris, som avsattes när han var utomlands, men inte hittat någon utförlig eller ens halvbra redogörelse för den saken, ingen information alls egentligen. Det enda jag har hittat är den här uppräkningen av datum i Libyens historia:

January 13, 1963: Libyan students demonstrations in and out of some of Libya’s schools and universities. One of the reasons for the demonstrations was that king Idris’s government did not participate properly in the Arab Summit which was organized by the Arab League in Cairo, Egypt in 1963. The police killed some of the demonstrators.
(Min kortöversättning: Libyska studenter demonstrerar utanför en del skolor och universitet bl.a. för att Idris inte deltog i de andra arabstaternas protester i Kairo. Polisen dödade en del av dem.)
January 14, 1963: Libyan students demonstrated again and more were killed by the police.
(Min kortöversättning: Libyska studenter demonstrerar, fler dödades av polisen)
——–
January 14, 1964: The first anniversary of 1963′s students demontrations. The Libyan students in schools and universities marked the occasion by demonstrating in the streets and the police intervened and some students got shot.
(Min kortöversättning: Libyska studenter demonstrerar polis ingriper och en del sköts)
May , 1967: Clashes between Libyan students and government troops.
((Min kortöversättning: Sammanstötningar mellan studenter och regeringstrupper)
June 6, 1967: Demonstrations in major cities in Libya following the beginning of the Arab Israeli war of June 5, 1967. Many of the demonstrators asked the government to let them go to the front and fight .The Egyptian leader Jamal Abdulnasir accused king Idris’s government of allowing American and British bases in Libya to be used against Egypt.
(Min kortöversättning: Demonstrationer i de större städerna i Libyen i början av det arabisk-israeliska kriget i juni 1967. Egypten anklagar Idris för att tillåta att amerikanska och brittiska baser i Libyen användes mot Egypten)
September 1, 1969: Moammar Al-Gadhafi and a group of army officers overthrew king Idris’s government and changed Libya’s official name from The Kingdom of Libya to The Libyan Arab Republic which to be governed by The Revolutionary Command Council lead by Moammar Al-Gadhafi. A temporary constitution was declared to replace the Kingdom’s constitution which was adopted December 25, 1951 and updated October 7, 1963. The change happened in a peaceful way. The day is celebrated every year as The Revolution Anniversary. The Libyan Revolution was supported by most of the Libyan people and huge demonstrations were held next day and continued for days. (Libya: What Happened and When?)
(Min kortöversättning: Moammar Ghadafi och en grupp av officerare störtade Idris. Förändringen var fredlig. Dagen firas varje år. Den libyska revolutionen stöddes av de flesta i Libyen och stora demonstrationer hölls dagen efter och flera dagar i följd)

Det enda vi kan sluta oss till på grundval av den här texten är att kung Idris, precis som alla andra ledare i arabstaterna, inte drog sig för att döda dem som protesterade mot regimen, en aktivitet som Ghadafi fortsatt med senare, vilket inte kan förvåna någon.

1969 genomför alltså Ghadafi och militären en kupp och utropar det nya, socialistiska Libyen, sannolikt för att det var oro i landet. Detta gör han i en tid då många f.d. kolonier blir alltmer vänsterorienterade och då studentrörelser runtom i världen drar åt samma politiska håll. Efter hans maktövertagande har Libyen sett ett antal uppror och demonstrationer mot hans regim, som han slagit ner med stor kraft och med många dödade som resultat.

Det är också av intresse att konstatera att Ghadafi nationaliserade oljan i Libyen och förbjöd USA och Storbritanninen att hålla militärbaser inom landet:

March 31, 1970: After lenghthy negotiations between Libya’s representitives and the British representatives, the british government agreed to leave Tobruk “Al-Adam” base which was established following World War II. The base was named Jamal Abdulnasir Base and that day is celebrated every year under the name Eid Al Jala. The British forces in Tobruk base were there mainly to insure UK’s interests in the region and to insure king Idris’s government stability.
(Min kortöversättning: Efter segdragna förhandlingar mellan Libyen och Storbrittanien kom Storbrittanien överens med Libyerna att lämna Tobrukbasen ”Al-QAdam som etablerades efter andra världskriget. Basen var ämnad att bevaka engelska intressen i regionen och att säkra kung Idris regering,)
June 11, 1970: After lenghthy negotiations between Libya’s representitives and the American representatives, the American government agreed to leave “Almallaha” base near Tripoli which was established following World War II. The day is celebrated every year under the name Eid Al Jala. The American forces in Almallaha and Alwatia bases were there mainly to insure US’s interests in the region and to insure king Idris’s government stability.
(Min kortöversättning: Efter långvariga förhandlingar mellan Libyerna och Amerikanerna beslutade USA att lämna sin bas nära Tripoli som etablerades efter andra världskriget. Basen var ämnad att försäkra de amerikanska intressena i regionen och att säkra kung Idris regering)
July 7, 1970: The Libyan Government nationalises the networks for distributing oil products owned by foreign oil companies. Henceforward only the Libyan National Oil Company will have the right to distribute these products througout the country.
July 21, 1970: The Libyan Revolutionary Command Counsil decrees the expropriation by the state of all Italian property. (Libya: What Happened and When?)
(Min kortöversättning: Den libyska regeringen nationaliserade oljedistributionen. Hädanefter hade endast det libyska National Oil Company rätt att distribuera oljan.)

Under 2000-talet har Ghadafi lyckats mjuka upp förhållandena till Västvärlden, dels genom att erkänna skuld till Lockerbieattentatet och betala för det, dels genom att släppa in Västerländska oljeföretag i landet igen samt också genom att avstå från utvecklandet av kärnvapen. Därför togs han till nåder igen 2003, efter att under många år ha varit hatobjektet nummer ett i Västvärldens propaganda. Ghadafi anklagades under decennier för att stå bakom terrorismen i många områden i Mellersta Östern och i andra områden. Libyen bombades också av USA under 80-talet.

Ghadafi har, till skillnad från Egypten på senare år, tagit ställning för palestiniernas rätt. Han har inrättat en sekulär stat med förhållandevis stor frihet även för kvinnor och han har utvecklat landets infrastruktur. Han har också försökt att ena de afrikanska staterna för att utgöra en motvikt mot Västvärldens makthegemoni (USA:s) Ghadafi är alltså inte bara svart, liksom förmodligen inte heller kung Idris var det, även om den senare styrde i enlighet med helt andra och betydligt mer religiöst färgade åsikter.

”Rebellerna” kan inte vara detsamma som ”det libyska folket”
De rebeller som idag har Västvärldens stöd, och på vars sida Nato krigar, är med stor sannolikhet inte detsamma som ”Det libyska folket”, som hävdas i media idag. Det är svårt att tänka sig att Ghadafi skulle klara sig kvar och lyckas trycka tillbaka ”rebellerna” så effektivt som ändå är fallet, och trots Natos insatser mot hans militära kapacitet, om han inte hade något stöd alls i beolkningen i Libyen. I våra västmedia betonas dock ständigt att han lyckas göra framryckningar, där han gör det, med hjälp av legosoldater. Det har han kanske en hel del, men om det nästan bara är sådana som krigar för hans sak, hur kommer det sig att vi inte ser mängder av bilder på en nästan helsvart Ghadafisk armé i våra medier? I själva verket ser vi inga bilder alls från Ghadafis styrkor.

Med tanke på hur Västmakterna, med USA och Nato i spetsen, tidigare ljugit hejdlöst om dem de bekrigar, har vi all anledning att ställa oss skeptiska till det vi idag får höra och läsa om kriget i Libyen. Vi har all anledning att anta att för Västvärldens del handlar det i huvudsak om makten över Libyens olja och att förhindra att exempelvis Kina får mer inflytande över hur Libyens olja används. I synnerhet har vi anledning att misstänka detta som det råd som Västvärlden nu har erkänt som rättmätig regering i Libyen består av män som samarbetat med Väst sedan länge.

Jag vill också betona att jag inte är ute efter att försvara Ghadafi eller för att hävda att han är en ängel, till skillnad från ”rebellerna”. Det är han inte. Men jag kan inte stödja ett förmodligen helt onödigt krig som redan drabbar, i  huvudsak kommer att drabba många civila och oskyldiga människor i Libyen hårt och som i värsta fall kommer att leda till samma förstörelse av landet som den vi sett i Irak.

För övrigt förefaller inte ledarna för ”rebellerna” vara mer humana och måna om de civilas trygghet än Ghadafi:

…  today’s rebel leader Colonel Tarek Saad Hussein from Cyrenaica said he would “finish” the people of Sirte (mostly the Gadhadhfa tribe) if they opposed the rebels:

“I want to deliver a message to the people of Sirte: You are with us or against us. Because when we move to Tripoli, you either join us, or we will finish you”. (TheClearView 1)

(Min översättning: …dagens rebelleledare överste Tarek Saad Hussein från Cyrenaica sade att han skulle göra slut på folket i Sirte (som i huvudsak består av Ghadafis klan) om de opponerade sig mot rebellerna:

”Jag vill meddela folket i Sirte: Ni är med oss eller mot oss. För när vi drar in i Tripoli ansluter ni er till oss eller så gör vi slut på (=dödar) er”.)

Rebellerna hotar alltså med ett blodbad på Ghadafis anhängare. Varför talas det inte om detta hot?

Lögner, lögner och åter lögner
När USA, under Busch II, fick för sig att ställa Usama bin Ladin ansvarig för 9/11, erbjöd talibanerna, som hade makten i Afghanistan då, att lämna över bin Ladin till USA om USA kunde lägga fram belägg för bin Ladins inblandning. USA föredrog att börja bomba Afghanistan istället.

När Saddam (och Hans Blix) hävdade, och helt sanningsenligt, att han inte hade några massförstörelsevapen vägrade USA att bry sig utan började bomba och invaderade Irak.

När Ghadafi bad Västvärlden att komma och kontrollera om han hade ”bombat sin egen befolkning”, som påstods i Väst, var ingen i Väst intresserad. Istället föredrog man att skaffa fram en FN-resolution att börja bomba i Libyen på Benghaziklanernas sida.

Vi har alltså all anledning att inte tro på något som vi får höra och läsa om Libyen idag. Jag vet inte hur det är i själva verket, men är helt säker på att bilden är en annan och mer komplex än den vi matas med och jag anser att bombande av människor inte ska påbörjas förrän samtliga andra alternativ är uttömda.

Ingen i Väst försökte förhindra ett krig i Libyen. Istället skyndade man sig att starta ett sådant. Därmed har man faktiskt också gjort sig av med beläggen för lögner om Ghadafiskt bombande, om det var sådana man serverade oss, vilket förefaller troligt. Man har heller inte ingripit för att rädda civila. Dessutom kan man inte hävda att man ”räddar det libyska folket”. Det vore lika korkat att hävda det som det skulle  vara att börja bomba Sverige för att rädda det svenska folket, eftersom sådär en 50% inte är nöjda med den regering vi har. Inget enda folk är helt enigt i sådana här fall nämligen. Frågan i Libyens fall är istället hur många som stöder Ghadafi och hur många som stöder de s.k. rebellerna alltså. Och även om de senare är i majoritet, vilket vi inte kan utgå ifrån dock, så är det inget skäl att börja bomba innan man försökt alla fredliga vägar. Det har Väst och Nato högaktningsfullt struntat i att göra, ja undvikit att ens försöka göra – igen.

Bästa sättet att skydda civila är aldrig att börja bomba. Den nya principen om” förebyggande krig” kan, som var och en förstår, användas precis var som helst och på vilka grunder som helst. Det enda en stormakt, USA eller Nato, behöver göra för att en sådan ska anses tillåten är att hävda att om man inte börjat bomba X så hade X begått folkmord. Det enda USA och Nato behöver övertyga oss om, med andra ord, är att man har en kristallkula som är helt tillförlitlig. Det, kan vi vara säkra på, har de inte. Jag tror i alla fall inte på hokus pokus eller på spågubbar.

/Kerstin

Länkar:
1) History of Libya, Wikipedia
- Libya/History, global edge
- Artikel på siten Allvoices
- Exiled Libyan crown prince calls for no-fly zone, Arabian business.com
- Libya: What Happened and When?
- Mer om Libyen: Hoppsan några bomber hamnade fel, Movallsbloggen 1/5
–  Libya’s Tangled Opposition – Youth, Tribes, Monarchists, Regime Castoffs and Oil, The Clear View
– Obama’s Diplomatic Slight-of-hand, The Clear View
- Book Review: Setting the Record Straight on Libya The Continuing Terror Against Libya, Fan Yew Teng By Pip Hinman.
-  Who is Leading the Egyptian Uprising Now? The Clear View
- Gaddafi’s “African Mercenaries” – Or Are They Libyans From Fezzan? The Clear View
- Humanitära krig – finns de? Margareta Zetterström, SvD
- Kadaffi förlorar greppet om Libyen, SR
- Vad händer i Libyen, Konflikt SR (lyssna spec. på Robert Malley och Paul Hughes)
- Air Libya, Jeff Huber, Pen & Sword
- Mot lögner och halvsanningar, Margareta Zetterström, LO-tidningen

Gång på gång gör Västvärldens ledare allt de kan för att skapa och/eller förvärra politiska konflikter i olika länder och skapa väpnade sådana och man kan se ett tydligt mönster här, att det handlar om USA:s eftertraktade och totala världsherravälde.(1)

Här avrättar man ett antal av de ledare som man ogillar (Saddam Hussein, Usama bin Ladin ex), vilket konsekvent är de som inte inordnar sig i den amerikanska planen för världsherravälde. Just nu hör vi att man beslutat sig för att ställa Ghadafi inför Internationella domstolen i Haag för brott mot mänskligheten. Samtidigt för man en intensiv och oftast lögnaktig propaganda även mot andra ledare, som förstår man, blir de kommande offren för USA:s och Västvärldens krigiska framfart, Chavez i Venezuela, som USA redan försökt att avsätta flera gånger, och Achmadenijad i Iran exempelvis. Alla tre, Chavez i Venezuela, Achmadenijad och Ghadafi, är ledare i länder som kastat ut USA och nationaliserat sina länders natrurresurser.  USA och våra medier påstår att det handlar om att införa fred och ”demokrati”. Chavez är dock vald i demokratiska val, så det handlar uppenbarligen inte om det vi menar med ordet ”demokrati”.

I själva verket har man definierat om begreppet ”demokrati”. Det betyder numer ”val mellan olika partier som alla tillåter USA och de amerikanska multinationella företagen att lägga beslag på allt av värde i de demokratiska länderna”. (Jodå, Sverige är också drabbat av detta men eftersom vi redan är ”demokratiska”, dvs bara har partier som underordnar sig USA och Wall Street, så märker vi inte så mycket av detta – än, bortsett från en tilltagande fattigdom ett succesivt nerrivande av vår sociala och ekonomiska trygghet och skyhöga arbetslöshet. Andra Europeiska länder får emellertid smaka på den här politiken just nu, Island, Grekland, baltstaterna. Enligt den lögnaktiga propagandan handlar dessa länders ekonomiska problem om att människor varit slarviga och slösat för mycket.) (2)

Om det verkligen handlade om att se till att införa ”frihet, mänskliga rättigheter” och vad vi vanliga människor menar med ”demokrati” i alla världens länder så skulle man naturligtvis och framför allt ge sig på de teorroriserande diktatoriska regimer, de som styr i Bahrain, Saudiarabien m.fl. Det gör man inte eftersom de är följsamma gentemot USA. Man bekrigar bara de ledare som inte är det, vare sig de är demokratiskt valda, som Chavez och en gång Allende, eller diktatorer som Saddam och nu Ghadafi.

Efter de öden som drabbat Saddam, Usama bin Ladin och nu Ghadafi, kan man ju inte bli förvånad om dessa ledare, som hotas med avrättning eller livslånga fängelsestraff, väljer att kämpa till sista blodsdroppen när Väst startat krig eller genomför statskupper i deras länder. Inte heller kan Västvärldens ledare vara helt okunniga om att deras agerande, interventioner, krig och styrda statskupper, leder till att mängder av oskyldiga människor drabbas eller förlorar sina liv på vägen, människor som inte skulle behöva drabbas på det sättet om Västvärldens ledare verkligen önskade en fredlig värld. Detta vet man förstås men med allt de rasistiska förakt man är kapabel till bryr man sig inte om dessa människor. Man använder dem  istället som själlösa spelbrickor i spelet om världsherraväldet.

Följande lektioner har Västvärlden gett politiska ledare i Asien, Afrika och Sydamerika de senaste årtiondena:

1: Du ska icke sätta dig upp emot USA eller försöka begränsa amerikanska multinationella företags expansion i ditt land genom att använda ditt lands naturresurser för ditt eget lands fromma.

2: Du ska inte försöka komma undan Världsbankens utarmning av ditt land utan finna dig i att betala så höga räntor till IMF och Västvärldens banker att ditt land aldrig kan resa sig ur allmän fattigdom.

3: Du kan berika dig hur mycket du vill och förtrycka ditt folk så mycket du har lust till bara du följer ovanstående regler.

4: Du ska absolut inte lita på vad ledare i Västvärlden säger eller kommer överens med dig om. De bryter löften som folk byter skjortor.

5:  Om du inte tänker följa de här reglerna ska du definitivt skaffa dig atomvapen och långdistansrobotar först.

Kort sagt, Västvärlden, med Nato (som är detsamma som USA), gör allt man kan för att skapa krig och eländen för att använda dessa eländen för att ta hand om naturtillgångar överallt i världen. USA:s ledare har helt enkelt detta som internt uttalat mål. Deras problem är av ren PR-art. Det gäller för dem bara att hitta rätt tidpunkt och rätt angreppspunkt, rätt propaganda, för att lura människorna hemma att köpa denna fullkomligt omoraliska förstörelse- och utsugningspolitik. De har hela kadrer av forskare som hjälper dem med den saken.

Filmen nedan är ganska lång men klart sevärd. Den handlar om hur idén om Världsherravälde växte fram och hur USA beter sig för att få acceptans hos väljarna i USA för de krig de amerikanska ekonomiska och politiska eliterna vill föra, nämligen med hjälp av rena och skära lögner:

Och våra svenska politiker hurrar och viftar med hela kroppen inför husse, USA:s presidenter: ”Vi vill vara med, vi vill vara med. Vi vill också kriga och döda folk”. Fast de kallar det att ”vara med och ta ansvar”, vilket ju låter trevligare, bara man inte inser och tänker på vad det är svenska politiker vill vara med och ta ansvar för.

Tillägg 20/5 kl. 02.30:
Men man kanske måste förstå våra politiker. De vill måhända inte hamna i den Pakistanska sitsen (eller sitter vi redan i den?). I Pakistan ser man nämligen tydligt hur USA fullständigt skiter i andra länders suveränitet, befolkningar och i internationell lag, hur USA inte är något annat än en ren terrorstat som gärna demonstrerar sin makt och sin nonchalans gentemot andra stater och folk:
Why the US Will be the Ultimate Loser. Destroying Democracy in Pakistan, Brian Cloughley, counterpunch.org

Tillägg 2 20/5 kl. 12.55
Hör på lunchekot, när en journalist frågar Carl Bildt om skillnaden mellan Libyen och Syrien så svarar han, att den består i ”att vad gäller Libyen så har FN godkänt insatser det har FN inte gjort i Syrien”. Så då vet vi det, skillnader mellan olika länder består inte i hur dessa ser ut internt, politiskt, geografiskt eller resursmässigt, utan i hur omvärlden ser på dem och i vad denna omvärld beslutar att göra mot dem. Det var ju ett erkännande. Undrar om Carl Bildt förstod det?
Så här alltså:
– Här har du två bollar (olika färgnyanser), vilken skillnad ser du?
– Jag gillar den till höger men inte den till vänster.
alternativt:
– Här är två bollar (exakt likadana) vilken skillnad ser du?
– Jag gillar den till höger med inte den till vänster.

Noterar därmed att nu måste FN ha beslutat att ”no-fly zonen” ska utvidgas till att också blir en ”no-sailing zone”, fast det har man inte meddelat världen än. Det kan vi bara sluta oss till på grundval av Natos agerande. Nato har ju bombat Ghadafis fartyg utanför Tripoli i natt, hör vi också på Ekot, och det här kriget mot Libyen har ju FN sanktionerat.

/Kerstin

Länkar:
- New American Century,
- How Warmongers Exploit 9/11, Norm Dixon, Counterpunch, 11/9, 2002
– Why the US Will be the Ultimate Loser. Destroying Democracy in Pakistan, Brian Cloughley, counterpunch.org
- Lunchekot 20/5, SR
- Här sänker Nato Gaddafis skepp, AB
- Rejoice Not! The Death of Bin Laden and the Future of Bin Ladenism, Uri Avnery, counterpunch.org
- Statements of Principles, Project for the New American Century

Rekommenderad läsning:
- Penningpsykopaterna måste stoppas! Ett nytt penningsystem

Nu drar Väst på med allt man kan i propagandaväg. Ghadafis styrkor, förklarar man i alla media, använder våldtäkt som metod.(1) Det tycker förstås alla är förskräckligt. Det tyckte jag det var också när USA:s soldater sysslade med våldtäkter i Irak. Fast dessa våldtäkter talade media ganska tyst om även om det kom fram till sist. Och nu har man hittat ett ännu värre sätt att beskriva sådana här våldtäkter: Våldtäktsmännen tar Vi-agra för att kunna våldta så många som möjligt.

Jodå, jag har inga svårigheter att tro att Ghadafis styrkor begår våldtäkter för det är det normala i varje krig. I sådana finns inga hedervärda styrkor som aldrig begår sådana skändligheter och det är faktiskt krig i Libyen just nu. Det har Nato sett till att det blev, och Sverige, dvs vi, är medskyldiga. De där våldtäkterna har vår regering och riksdag varit med och bäddat för. Men sen ska ingen försöka inbilla mig att rebellerna inte begår samma typ av skändligheter. Dessutom mördade dessa, enligt flera källor, ett antal svarta gästarbetare ganska snart efter att de startat upproret i Libyen (se filmerna nedan här) vilket man talat ganska tyst om svenska media och något som FN inte ansett sig ha anledning att ingripa mot eller undersöka.(2)

Våldtäkterna tas dock på stort allvar från FN:s sida:

Margot Wallström menar att det verkar som ordern har gått ut att våldtäkt är en del av Kadaffis krigsföring och nu ska man ta in mer FN-personal på plats. (1)

Så nu ska FN utreda saken, läser vi på SR:s nyhetssida. Märkligt alltså att man väljer att utreda just detta men inte var ett dugg intresserad, varken av rebellernas lynchningar av svarta eller av att komma till Libyen, som Ghadafi bad om, och kontrollera om han verkligen hade bombat sin egen befolkning, som påstods. Detta var var ju det skäl Västmakterna och Nato uppgav för att börja bomba i Libyen.

Att Ghadafi aldrig släppte de där bomberna, som han själv förnekar att han gjorde, stämmer även med vad ryska underrättelsetjänsten hävdar, som inte såg något bombande i Libyen från sina satelliter. (Filmer om detta har visats på bloggen tidigare, här och här. )

Just nu dränks vi i propaganda
Det är inte utan att man blir imponerad över propagandans enorma intensitet och hur effektivt den når fram samt över hur ensidigt media rapporterar. När jag går in på Google för att söka information om vad som händer i Libyen finner jag att i stort sett samma artiklar publiceras i de större tidningarna runt hela Västvärlden, och det är inte information från båda sidorna, lika lite som vi får  någon information från afghanerna i Afghanistan, vad de tycker och hur de drabbas.

Information från andra sidan finns emellertid på nätet. Den finner man dock inte i våra Västerländska stora media. Men vill man och använder man rätt sökord så kan man hitta en del också om och från andra sidan.

Så här påstår några filmare att rebellerna betett sig mot ett par svarta män:

(Tillägg 9/6 2011, kl 18.15: Jag noterar nu att filmerna tagits ner från YouTube. Undrar naturligtvis varför. Det var två filmer som visade två olika lynchningar av ett par svarta män, mycket obehagliga alltså. Endera har de verkligen tagits bort av skaparna sedan de fått klart för sig att de visade lyncningarna inte var något att skryta med inför Västvärlden och knappast var bra för rebellernas sak, eller så är anledningen en annan, vilken vet vi förstås inte. Klart är dock att de här lynchningarna inte ska talas om i västliga media.)

Tillagt 28/6 2011:
Men nu har jag hittat filmen på ett annat ställe, där den lagts ut istället, för att den försvann från YouTube:

Tillägg 30/6 2011 kl. 14.15: Idag ser jag att videon, som legat ovan, plötsligt är försvunnen igen. Gick förstås in på sidan “http://www.obamaslibya.com/”, där filmerna lagts ut efter nerstängningen på YouTube. Då möts jag av en helt vit sida med texten: “Index/of”
Nu återstår att se om det är en tillfällig nerstängning eller om den är permanent. De närmaste dagarna kommer att visa hur det är med den saken.

Tillägg 17/7 2011: Tycks som om några av filmerna är tillgängliga igen. Men andra av liknande kaliber censurerars tydligen, som här exempelvis.

Libyan Protestors and Rebels hang and behead soldier

Tyvärr talar jag ju inte arabiska så om någon som kan språket vill informera mig lite om vad som sägs i dem (ungefär och i stort) skulle jag vara mycket tacksam. Men det är helt klart att det här två filmerna visar lynchningar av ett par svarta män.

Och jo, jag tycker också det är vidrigt med våldtäkter, alltid och i synnerhet i krig, men eftersom sådana undantagslöst är en del av alla krig så visste Natoländerna att sådana skulle ske. Det visste de när de bestämde sig för att försvara och stötta ena sidan i vad som var ett klanuppror mot en annan klan i Libyen men som Nato förvandlade till ett regelrätt inbördeskrig. I detta krig deltar alltså även ”vi” svenskar på den här lynchmobbens sida.

Syftet med bombandet var inte att skydda civila
Syftet med bombandet, det som med en fin omskrivning kallas ”överflygningsförbud”, kan inte ha varit att skydda civila eller att försöka skapa fred. Om man velat gör det då hade man börjat i en helt annan ände. Då hade man inte nonchalerat Ghadafis och Afrikanska Unionens inbjudan till fredssamtal.

Att Ghadafi säkert är en knöl i många avseenden, samma sorts knöl som ledarna i Bahrain och Saudiarabien antagligen, innebär inte att man inte kan tala med honom. Det hade med mycket stor sannolikhet varit en betydligt effektivare och bättre väg att gå om man verkligen hade velat skydda civila och spara så många liv som möjligt. Men rebellerna ville visst inte tala med Ghadafi och då gjorde Nato som rebellerna ville. (Vem tror på det??)

Och vad föreslås nu inom Nato? Jo att man måste börja bomba sönder Libyens infrastruktur:

Gen. Sir David Richards, ”Britain’s top military commander,” is proposing that the North Atlantic Treaty Organization (NATO)ganization (NATO) target Libyan ”infrastructure,” including electrical power grids and fuel dumps, in government held areas. (3)

Börjar man förstöra infrastrukturen, vilket FN inte har sanktionerat, då handlar det om att göra livet till ett helvete för alla i Libyen, inte minst för civila. Jag kommer att bli förvånad om man inte börjar med detta snart. Sedan är vi där, i ett nytt Irak, och den här gången är Sverige med. Inte något för oss att vara stolta över. Det är istället ren ynkedom. Våra politiker förtjänar enbart förakt för detta.

Så slutligen, en annan berättelse om vad som hänt och händer i Libyen. Alltid vettigt och lyssna på flera sidor (det blir engelsk textning ganska snart in i filmen):

/Kerstin

Länkar:
1) ICC to investigate reports of Viagra-fueled gang-rapes in Libya, CNN
1) Fler anklagelser om våldtäkter i Libyen, SR Ekot
1) ICC utreder Khaddafisidans systematiska våldtäkter, DN
1) Våldtäkt används som vapen i Libyen, SvD
1) Våldtäkt används som vapen i Libyen, AB
1) Khadaffis soldater våldtar med hjälp av Viagra,Expressen
1) Libyan woman ’raped by Gaddafi troops’ flees to Tunisia, Guardian
2) Libya: It’s a crime to be black in rebel-held areas, Homepage Ghana
- Libyan rebels accused of targeting blacks, Los Angeles Times, 4/3 2011
- Libyen: Rebellen machen Jagd auf Wanderarbeiter, Schweiz Magazine
- Are they really peaceful protesters in Libya, Assata Shakum Forums
- Lynch Law and Summary Executions in Rebel-Held Libya, Black Agenda Report, 6/4 2011
- Topic: Civil War: Black Africans in Libya, Egypt Search-com 16/4 2011
- The silence of good men, workersbushtelegraph.com
3) Targeting Infrastructure. War Crimes and the Bombing of Libya, Conn Hallinan, counterpunch.org
Mer läsning:
- Rysk TV skildrar möte med stamledare, The Third World

Radioprogrammet Konflikt handlade 14/5 om Afghanistan. Vi får höra om hur läget i Afghanistan knappast förbättrats, om hur svenska soldater numer befinner sig i rent krig och hur en svensk soldat uttrycker tillfresställelse över att afghaner dör. Det går fort att förvandla snälla svenskar till blodtörstiga krigare (sådana som vi sett en hel del amerikanska soldater bli efter en tid i krig men inbillar oss att våra svenska hederliga helyllepojkar aldrig kan bli,) liksom det går fort och lätt att förvandla afghanska män på samma sätt.

Vilka var det som började i Afghanistan? Jo Nato.

Vi får också höra hur Nato organiserar propagandaresor för utvalda personer, forskare, journalister, politiker i akt och mening att ”informera” och ”inspirera” dem att göra propaganda för Nato och Natos insats i Afghanistan. Det är många som endera medvetet låter sig köpas att bli Natopropagandister eller som låter sig köpas som sådana utan att förstå det.

Lyssna på programmet nu, innan det försvinner från nätet – om du inte lyssnade på det när det sändes förstås.

Så en sak till: Det har varit väldigt populärt bland liberaler, nyliberaler och libertarianer (vad det nu är för skillnad) att hävda, som vore det något att skryta med, att det aldrig händer att demokratiska stater krigar mot varandra, vilket skulle visa hur bra demokratier är. Det må vara men den avsevärt mycket intressantare och viktigare frågan är vilka stater det är som attackerar, bombar och förtrycker andra stater. Svaret på den frågan är att en demokratisk stat leder stort, i det avseendet, över alla andra stater, demokratier såväl som diktaturer, nämligen USA, liberalers, nyliberalers och libertarianers idealstat. Jag vet inget land som under de senaste hundra åren har anfallit, invaderat och/eller ingripet och avsatt regeringar med våld i så många andra stater som USA.

/Kerstin

Länkar:
- Konflikt 14/5 2011, om Afghanistan
Det går att på sidan välja vissa avsnitt och bara lyssna på dessa (scrolla ner på sidan) istället för att höra hela programmet. Jag rekommenderar då: Natos Tola-resor (= Natos propagandaresor) och Jesper Huor
- ”Därför måste svensk trupp stanna i norra Afghanistan”, Robert Egnell, DN (från Kabul, under en Natobetald propagandaresa, fast det inte sägs i artikeln men i Konflik)
- ”Afghanistans sönderfall går inte längre att hejda”, Anders Fänge, DN
- The Killing of Bin Laden and the Afghan War. Dubious Hopes for Peace, Gareth Porter. counterpunch.org
- If This is Victory, Shouldn’t US Forces Go Home? Why are We Still in Afghanistan? Robert Fisk, counterpunch.org
- The Afghan War is Brutal, Expensive, Unpopular, and Ineffective – So Why Are We Spending Billions on It? Sonali Kolhatkar, Common Dreams.org
- Our Call to Action: October 7-10, 2010, End The War in Afghanistan.com
- THE “KILL TEAM” PHOTOGRAPHS, Seymour M. Hersh 22/3.2011, The New Yorker
- The WikiLeaks Afghanistan leak, Glenn Greenwald, salon.com

Det är vår och allt ska göras på hus och i trädgården inom någon månad så tiden räcker inte till för bloggande just nu. Idag vill jag därför bara rekommendera ännu en intressant och mycket viktig bloggpost på Vindskupan, om varför Sverige är i Afghanistan, enligt Pierre Schori.

Det är dags för Sverige och svenskarna att börja inse vad FN har blivit, ett lydorgan till USA, och att Sverige inte rutinmässigt bör ställa upp på krigande bara för att FN beslutar om saken.

Det är också dags för Sverige och svenskarna att inse vad våra politikers plötsliga intresse för Nato innebär och att börja protestera mot Sveriges medverkan i Natooperationer världen runt. Vi har ingen som helst anledning att börja kriga lite här och var bara för att våra politiker bakvägen ska kunna slopa vår neutralitet och kasta in oss i Nato bakom våra ryggar och bara för att politikerna vill frottera sig med amerikanska ledare.

Nato är ingen människovänlig organisation. Det är en krigsorganisation som har som första och enda målsättning att skydda USA:s ekonomiska och maktpolitiska intressen i världen. Vi har ingen anledning att vara med och betala för USA:s krig och maktsträvanden och att offra svenska unga pojkars liv för denna målsättning.

SVERIGE UT UR AFGHANISTAN OCH HEM FRÅN LIBYEN!

/Kerstin

Länkar:
- “Är Afghanistan det enda kitt som återstår?” Vindskupan
- Project for the New American Century, Wikipedia
– USA:s militära aktiviteter runtom i världen, Motvallsbloggen 8/5 2001

Denna bloggpost inspirerades jag till av en mycket bra kommentar från Jan Wiklund (tack för den), som visar hur indoktrinerade vi är att tänka på ett sätt men inte på ett annat, hur indoktrinerade vi är att inte ifrågasätta det vi matas med i media.

En av de myter som de allra flesta av oss lärt oss att omfatta, och lärt oss väldigt effektivt, är myten om hur USA räddade oss från Hitler, vilket sedan har använts för att ursäkta nästan alla krigiska och andra illdåd som USA gjort och gör sig skyldigt till. Sanningen bakom denna myt är det säkerligen ytterst få människor som känner till. En annan myt är den om kommunismens förfärlighet och misslyckande och indirekt, hur glada vi ska vara för att USA räddat oss även från denna.

Det var i huvudsak Sovjet som räddade oss från Hitler till slut
De allra flesta känner inte till att det i huvudsak var Sovjet som till slut, och med sina krigsinsatser, räddade Europa från Hitler. Det var visserligen så att USA hjälpte Sovjet med vapen men det var Sovjet som genom ett ofantligt lidande och en otrolig mängd döda som besegrade Hitlers amré till slut.

I  Wikipedia kan vi  läsa följande:

Tabellen nedan upptar de stater som hade de största förlusterna. När det gäller antalet stupade tyska soldater uppgår antalet till ca 5,3 miljoner omösterrikare, och döda krigsfångar räknas in. Därtill tillkommer åtminstone 1 miljon frivilliga, tvångskommenderade med flera. Ett mindre antal civila amerikaner dog i kriget, de flesta vid attacken mot Pearl Harbor som leddes av Japan.

Land	Totalt antal dödsoffer	Militära dödsoffer
Sovjetunionen	28 100 000	14 000 000
Tyskland	4 600 000	4 000 000
Japan	2 700 000	2 120 000
Kina	20 000 000	3 800 000
Polen	5 600 000	240 000
Storbritan	452 000	382 600
Italien	455 000	300 000
Jugoslavien	1 027 000	446 000
Frankrike	567 000	217 000
USA	418 000	416 000
Finland	97 000	95 000

 

Cirka 6 000 000 judar – ingår i mycket stor utsträckning i ovanstående siffror.
Anmärkning: Ovanstående siffror angående antalet döda tyskar inkluderar inte de civila som dödades eller dog när de flydde undan den framryckande Röda armén. Siffror varierar från 200 000 ända upp till 2 miljoner. (1)

Det var alltså Sovjet, som under mycket lidanden och umbäranden, befriade Europa. Stalin bad återkommande Västmakterna att öppna en andra västlig front i Europa för att få slut på kriget så snabbt som möjligt men Västmakterna ansåg sig ha nog av kriget i Nordafrika och i Asien. Först när Sovjet hade börjat driva tillbaka de tyska styrkorna och med god fart närmade sig de västeuropeiska länderna fick Västmakterna bråttom att ingripa från väster och därmed var Hitlers armé dömd.

Så visst, amerikanerna hjälpte till att besegra tyskarna, men den stora och viktigaste insatsen stod Sovjet för. Hur många har hört detta upprepas – gång på gång på gång? Hur många har återkommande matats med informationen om hur tacksamma vi ska vara mot Stalin och Sovjet för detta?

Istället har de allra flesta fått höra, och under 60 års tid, att det var USA som räddade Europa från Hitler. Även om vi under Vietnamkrigets dagar ibland informerades om amerikanska illdåd så har den påstått goda gärningen att rädda Europa från Hitler sedan direkt och indirekt använts för att ursäkta och legitimera allt det elände, allt det mördande och alla de krigsinsatser USA gjort sig skyldigt till sedan dess. Den stat som räddade oss från Hitler kan ju inte kritiseras för något, är den underförstådda meningen.

Med samma logik som används vad gäller synen på och propagandan för att ursäkta och acceptera USA:s ageranden världen över, allt det mördande och dödande som USA stått för, borde vi rimligen ursäkta alla Stalins illdåd på samma sätt: Stalin/Sovjet/kommunismen, räddade oss från Hitler, alltså måste allt Sovjet/kommunismen gör vara gott, accepteras och ursäktas (ung. Jan Wiklunds tes) med Stalins/kommunismens inbyggda godhet.

Vidare, ingen kommer på tanken att anklaga kapitalismen för vad Franco gjorde i Spanien, eller vad Pinochet gjorde i Chile. Däremot är det självklart att anklaga kommunismen, en ideologi som förstås inte kan göra något alls, för vad Stalin gjorde, och Mao i Kina exempelvis.

Samma inkonsekvens ser vi vad gäller andra resonemang: ”Kommunismen har ju misslyckats överallt, se bara på hur ekonomin kollapsade i Sovjet eller hur Cuba inte lyckats skapa lika goda levnadsförhållanden där som vi har här”. Däremot talar man inte om hur Västvärlden utsatte Sovjet (och Kuba, fortfarande,) m.fl. kommunistiska och socialistiska stater för ekonomiska blockader direkt efter andra världskriget och hur man hotat dessa stater militärt alltsedan dess och därmed tvingat dem att satsa mer än de egentligen har haft råd till på sina försvar eller att slita hårt för en åtminstone dräglig självförsörjning.

Om liberaler menade allvar med sitt tal om att frihandel är en förutsättning för att en stat ska lyckas ekonomiskt så borde de ju i konsekvensens namn förklara  kommunistiska staters ekonomiska misslyckanden med att de alltid hindrats att idka frihandel.

Argumentet att kommunismen föll samman ekonomiskt för att den är så usel, kan ju jämföras med fallet Japan som förbjöds att bygga upp ett försvar efter kriget. När det sedan gick väldigt bra, ekonomiskt, för Japan, så bra att USA började känna sig hotat, då påstods detta bero på att Japan inte behövde lägga en massa resurser på ett eget försvar. Varför gick det då inte illa för Sovjet för att man där tvingades avsätta enorma resurser på sin militär utan för att det var ett kommunistiskt land, enligt vad man ansett i Väst?

För att inte tala om att få dömer ut kapitalismen helt på grund av de ekonomiska kollapser som vi har sett de senaste 20 åren. Det förekommer spridda kommentarer om att man kanske borde reglera finanskapitalet lite, men dessa kommentarer avfärdas mestadels som lite udda eller som galna vänsterförslag.

Logiskt och konsekvent är allt detta inte. Men propaganda handlar inte om att vara konsekvent och logisk. Den handlar om att indoktrinera oss att acceptera ett system som framför allt gör de allra rikaste ännu rikare och dessutom överlåter makten över våra liv till de ekonomiska eliterna och deras hantlangare.

Heder och moral har urholkats avsevärt de senaste 50-60 åren
När jag var barn fick vi lära oss att förknippa tortyr med inkvisitionen under medeltiden och med Hitlers omänskliga samhälle. Varenda människa ansåg då att tortyr var helt oacceptabelt och totalt ociviliserat. Idag däremot, har mängder av människor accepterat den absurda tanken att tortyr är ett bra sätt att få fram sanningen och, påstår de, ”räddar mängder av människor”, (för den goda staten USA torterar ju för att rädda oss andra). Ändå vet varenda förnuftigt tänkande människa att tortyr är bästa sättet att få fram felaktiga uppgifter. Nästan ingen enda människa tiger under tortyr. De allra flesta börjar tala ganska snart när de utsätts för sådan och har de inget att säga som är sant och av värde för torteraren så börjar de hitta på, allt i förtvivlade försök att komma undan tortyren, om så bara för en liten stund. Den som inbillar sig annat är kort sagt dum i huvudet, ledsen men ibland måste  man kalla en spade för en spade.

När jag var baby slutade andra världskriget. Och tänk, det slutade med en rättegång mot makthavarna i Nazityskland, de som inte lyckades ta livet av sig själva. Dessa sköts inte skoningslöst ner när man hittade dem obeväpnade. Vid den tiden försökte makthavare i Väst, i alla fall nödtorftigt, upprätthålla en demokratisk rättsordning. Sådana petitesser som demokrati och rättssäkerhet bryr man sig inte om idag och för detta prisas makthavare som iscensätter regelrätta mord på människor, av människor som inte lärt sig förstå skillnaden mellan ett demokratiskt rättssystem och mobbjustice men som troligen inte själva skulle vilja bo i ett samhälle där den senare sattes i system, i varje fall inte om den drabbade dem själva.

Sanningen är att USA inte vill oss något gott, att man från det hållet bara tänker på den egna makteliten. (2)

Att behärska våra hjärnor med hjälp av tankebilder är det effektivaste sättet att ta risken ur demokratin. Det gör makthavare med hjälp av – gissa vad? Jo Propaganda. De som tror att de inte påverkas av sådan är lätta att lura de som är absolut säkra på att de inte påverkas av sådan är allra lättast att lura.

/Kerstin

Länkar:
1) Andra världskriget, Wikipedia
2) ”EU gör vad USA ber dem att göra”, Pierre Gilly, Kristianstadsbladet 20/1 2008
– The Media War on Libya: Justifying War through Lies and Fabrications, Mahdi Darius Nazemroaya, Global Research