Det finns många situationer där man egentligen känner sig mer uppgiven än glad när man börjar få rätt. Frågan om den slarviga och ogenomtänkta läkemedelsförskrivningen och om många läkares förhållningssätt vad gäller en hel del medicinering, både av äldre och yngre patienter, borde inte ens ha uppstått. Man tycker att alla läkare borde kontrollera hur mediciner, som de skriver ut, faktiskt fungerar. Men detta är alltså mer undantag än regel – otroligt nog. Nu börjar en del läkare i alla fall att tala och skriva om detta problem.
I Läkemedelsvärlden kan vi läsa om en artikelserie i Vestmanlands Läns Tidning på temat gamla blir sjuka av läkemedel. Den resulterade i att 300 patienter eller anhöriga hörde av sig med sina läkemedelslistor, listor som analyserades av Per Börell, som säger:

– Där hittade vi en hel del skrämmande saker och konstigheter. Lika skrämmande är den bild som växer fram när man pratar i förtroende med läkarna. Det finns tusen bortförklaringar till att inte göra läkemedelsgenomgångar och de system som finns verkar uppenbarligen inte användas av flertalet, säger han

I en annan artikel i samma tidskrift skriver man:

Hittar man läkemedel som inte gör någon nytta och kanske dessutom ställer till skada ska behandlingen avslutas. Då måste läkaren känna till om medlet bör trappas ner eller om det går att sluta tvärt, säger Claes Lundgren.

Och äntligen – det börjar erkännas – i alla fall av några läkare, att utsättning av SSRI kan ge kraftiga utsättningsproblem, något man tvärt förnekade för bara några år sedan. Om detta fortsätter Claes Lundgren:

Vissa läkemedel, till exempel antidepressiva, kan ge kraftiga utsättningsreaktioner om inte dosen sänks stegvis. Då blir patienten och doktorn oroliga för att de tror att sjukdomen har kommit tillbaka och läkaren sätter snabbt in läkemedel igen. De har förväxlat utsättningsreaktionen med sjukdomen. Han berättar att hans intresse väcktes i det dagliga arbetet med äldre. Ofta sökte han information om hur behandlingar avslutas, men kunde inte hitta någon.

Vi inom vården har inte frågat efter den här informationen tidigare. Industrin kan inte känna till våra vardagsproblem om vi inte signalerar dem, menar han vidare. Vad värre, skulle jag vilja tillägga, vårdpersonal, läkare såväl som sköterskor, har inte velat se problemen ens och patienter som rapporterat om biverkningar eller utsättningsproblem har avfärdats som hypokondriker, SVB-käringar eller som så allvarligt mentalt störda att de behöver ännu mer av den medicin som de regerat negativt på, eller fler preparat av samma slag.

Det är alltså vi patienter som måste bli experter också på medicinerna vi tar och det är vi som måste ställa krav på läkarna, att de ordentligt redovisar varför de ger oss det ena eller det andra prepratet. Att vi själva måste betraktas som experter på hur vi reagerar på medicinerna är en sjävlklarhet som läkare borde lära sig förstå och acceptera.