Forts från del III

Attacker mot flyktingar och invandrare
Vi fick alltså se en formlig våg av attacker på invandrare och flyktingar åren 1989-1992. Fyktingförläggningar utsattes för attentat. Skinnhuvuden misshandlade och t.o.m. dödade invandrare och lasermannen började skjuta prick på invandrare, företrädesvis arabiska sådana.

Tidningen Metallarbetaren hade 1992 en artikel om antalet attacker av det här slaget (nr 6/1992). Man räknar upp 89 (med reservation för någon enstaka felräkning av mig) sådana attentat och våldsdåd, som genomförts från februari- mars 1989 t.o.m. december 1991. Det handlade om brandbomber vid flyktingförläggningar och utanför och i invandrares affärer och mot deras bostäder. Det var korsbränning i invandrarnas trädgårdar eller i närheten av deras bostäder, a la Ku Klux Klan. Det var misshandel av invandrare eller flyktingar och något eller några rena mord. Från augusti 1991 till januri 1992 sköt lasermannen elva personer, varav en dog och flera skadades för livet.

Det här hände redan innan den stora arbetslösheten hade slagit till. Den inträffade nämligen inte förrän efter hösten 1992, då kronförsvaret utarmade staten totalt och sånär resulterade i att flera av våra storbanker kursade, egentligen inte förrän in på året 1993 och senare. De första vågorna av allvarlig invandrar- och flyktingfientlighet berodde alltså inte på den ekonomiska krisen, även om det sannolikt var så att ett antal av dem som deltog i de här våldsaktiviteterna saknade arbeten. Den berodde istället och huvudssakligen på massmedias skriverier. De gav ungdomar, som kände sig utanför, en syndbock och möjligheten att föreställa sig att de egentligen var modiga och bara gjorde vad alla hade velat göra – om de bara hade vågat. Och nu passade nynazismen perfekt in i bilden, fast hatobjekten hade utökats med andra kategorier människor.

Allvarlig nynazism i Tyskland, bara pojkstreck i Sverige.
Det mest fantastiska vid den tiden var att de attentat, av samma slag, som förekom nere i Tyskland beskrevs som allvarliga politiska problem förorsakade av nynazister: ”Var man inte orolig över utvecklingen i Tyskland?” hördes svenska journalister undra. De svenska attentaten däremot, som sannolikt var lika många i relation till folkmängden, de beskrevs nästan undantagslöst som ”pojkstreck” i massmedia. De var inte politiskt oroande. I varje fall var inte journalisterna oroade av dem och detta trots att det nu även började förekomma allt fler hot mot politiker.

Massmedia drev nu politikerna framför sig, som de ofta gör. Resultatet blev en skärpning i flyktingpolitiken.

Ny ordning vad gällde flyktingmottagandet
Den socialdemokratiska regeringen hade, strax innan den fick avgå efter valet 1991, genomfört ytterligare förändringar i lagen vad gällde flyktingmottagandet. Man hade ju fortfarande det slutgiltiga ansvaret för flyktingmottagandet och nu ville man göra sig av med det totalt varför man inrättade en speciell nämnd som skulle besluta om vilka flyktingar som skulle få stanna och vilka som inte skulle få göra det. Detta lagförslag började gälla sedan den nya borgerliga regeringen tillsattes efter valet. Den borgerliga regeringen kom dessutom att ytterligare skärpa kraven, för att få stanna, högst avsevärt.

Främlingsfientligheten börjar öka, för första gången sedan 1967
Nu hade de nya invandrarfientiga stämningarna spritt sig och många människor började uttrycka främlingsfientliga åsikter. Så här skrev jag 1993 om den saken (icke publicerat tidigare):

Allting går svindlande fort just nu och under sommaren har jag till min förtvivlan fått uppleva hur människor‚ som jag betraktat som goda vänner och förnuftiga personer‚ skrattar gott åt rasistiska historier vars innebörd är att en bra kosovoalban är en död kosovoalban och att färgade flickor endast duger till en sak. Jag har också fått mig serverad en väl genomtänkt kulturfascism‚ en variant av den gamla rasismen som chockerar mig. Den klargjordes för mig av en välutbildad tekniker som visste att berätta att invandrarna är ofantligt mycket mer kriminella än svenskar och att detta beror på att de kommer från kulturer med så hårda levnadsförhållanden att man i dessa utan vidare sticker kniven i medmänniskor utan att anfäktas det minsta av dåligt samvete och sådana människor borde vi inte ta in i vårt land. Det var inte krigsskadade människor från krigsområden han talade om‚ försäkrade han‚ utan om vanliga människor från andra kulturer helt enkelt‚ där sådant var en del av kulturen.
………
De som skrattade gott åt rasistiska historier ansåg att jag var dum som protesterade och de kunde inte se någon skillnad mellan dessa historier och norgehistorierna som gick för några år sedan. De var ju bara kul. Att norgehistorierna inte gick ut på att endast en död norrman är en bra norrman eller att norska flickor endast dög till en sak‚ att norgehistorierna handlade om att driva med folk i ett land som gått om oss, ekonomiskt, det var oväsentligt. Man vill inte se skillnaderna och vill inte förstå vad man medverkar till genom att dra och skratta åt de här rasistiska historierna. Att man genom att berätta sådana historier uppmuntrar rasister och extremister och tanklösa och okunniga ungdomar att attackera invandrare och flyktingar‚ det kan dessa personer absolut inte förstå. Likheterna med trettiotalets Tyskland‚ där man berättade liknande historier om judar‚ inser man inte.
……….
Dessutom har DN återigen publicerat en ny undersökning om vad svenska folket anser om flyktingpolitiken och ”slår fast” att kritiken ökat ytterligare sedan senaste undersökningen något halvår tidigare från 60% kritiska till 64% kritiska. ”Se här‚ vi blir bara fler och fler”‚ är budskapet och det är fortfarande ägnat att både tysta dem som inte är främlingsfientliga och uppmuntra dem som är det. Det är fortfarande endast en fråga om att ta reda på vad folk anser om det de tror är vår flyktingpolitik och om vinklad rapportering om resultaten där intrycket att svenskarna blir alltmer kritiska mot den förda flyktingpolitiken är det åsyftade. Den här gången hade DN dock den goda smaken att också ta in en artikel dagen efter publicerandet av undersökningsresultaten där några forskare kritiserade undersökningen och bl.a. påpekade detta.

Det mesta som skrevs och sades i massmedia om flyktingar och invandrare, och om politiken på området, var rappakalja och ofta hade journalisterna inte fått en enda bokstav rätt. Så ytterst få kunde uttala sig om denna politik eftersom de alla flesta inte hade en aning om hur den faktiskt såg ut. Det är totalt poänglöst att fråga folk om vad de tycker om det de tror! I synnerhet är det meningslöst att sedan presentera det de tycker som om det deras tyckande handlade om vad de tycker om fakta.

Massmediakampanjen kom emellertid av sig en aning efter 1993, då Expressens feta löpsedel gick ett steg för lång. Jag minns inte den exakta ordalydelsen på lögsedeln men det var något i stil med KÖR UT DEM! Om detta skrev jag:

Näst sista veckan i augusti 1993 händer något som öppnar ögonen på några kulturpersonligheter och journalister. Dessutom framträder flera personer i radion och går till storms mot nyrasismen. Bert Karlsson börjar sponsra en öppet rasistisk sånggrupp och ska ge ut deras musik på skiva och plötsligt blir flera journalister upprörda och vi får ett offentligt fördömande av Bert Karlsson i vissa massmedia‚ där man dessutom börjar implicera att partiet (nyd) är fascistiskt. Det inger en liten strimma av hopp. Några veckor senare gör Expressen ett övertramp som rågar måttet för ytterligare några.

Expressens chefsredaktör fick avgå, och den värsta massmediastormen mot flyktingar och invandrar och mot invandrar- och flyktingpolitiken var över. Men det hjälpte inte. Man hade redan väckt den björn som sov och dessutom kom den enorma arbetslöshet som snart bröt ut, att ytterligare gynna de främlingsfientliga krafterna.

Några ödesdrigra beslut
Nu beslutade också den borgerliga regeringen att flyktingarna dels skulle få arbeta under väntetiden, alltså redan som asylsökande, som de inte fått göra tidigare, och dessutom att de skulle få bosätta sig var de ville i landet.

Den första bestämmelsen blev förstås ett slag i luften eftersom det inte längre fanns några arbeten att sätta dem i. Den andra förändringen ledde till att flyktingarna bosatte sig hos släktingar och vänner och att de i allt högre grad kom att koncentreras till vissa områden i de större städerna, vilket lade grunden till, eller i varje fall förvärrade utvecklingen av rena invandrarghetton i Sverige, som vi tidigare inte hade haft på det utpräglade sätt vi har fått idag.

Ovanpå detta beslutade regeringen, efter en utredning av Monica Werenfels Röttorp, som alltigenom andades förakt mot flyktingarna, att flyktingbarnen inte skulle få gå i vanlig skola under asyltiden. Det, menade dåvarande skolminister Beatrice Ask, rapande andan i Wehrenfels Röttorpts utredning, var bra, för det skulle bli billigare och då skulle de främlingsfientliga få mindre att klaga på. Om detta och övriga försämringar som nu beslutades skrev jag:

Utredaren gör sig också nytta av den allmänna flyktingfientligheten genom att hänvisa till att allmänheten är kritisk till att flyktingarna kostar för mycket och att neddragning av kostnaderna för flyktingarna därför borde leda till mindre aversioner mot flyktingarna (!) från svenskarnas sida‚ vilket klart visar att invandrarministern och regeringen i grunden är tacksamma för främlingsfientligheten i landet eftersom den möjliggör neddragning av bidrag och hjälp till asylsökande och flyktingar utan kritik från allmänheten och massmedia.

Man behöver bara ha lite grundläggande kunskaper om människor, och om barn och ungdomar, för att förstå att de här besluten var alldeles förfärliga och att de garanterat skulle lägga grunden för just problem med invandrare – sådana problem som vi faktiskt inte hade haft tidigare. Vidare lade besluten om alltfler möjigheter till privata skolor grunden till problem.

(fortsättning följer)

Länkar:
– Lasermannen/Wikipedia

– Del I
– Del II
– Del III
– Del IV