En blick på naturen utan återvändo

Bild från fotoutställning

[130719] Ju längre människan utvecklat sitt självmedvetande, desto mer har hennes förhållande till naturen intensifierats, för att till slut kunna anta våldsamt dramatiska former, konstruktiva såväl som destruktiva.

Från ett oskyldigt betraktande har hon successivt förmått sovra blicken genom vilken hon låtit sig påverkas av sin ursprungliga omgivning – som den en gång var, före hennes bearbetning och slutliga industrialisering, för att i kvarvarande gåtfullhet och mystik kunna finna utgångspunkter för filosofiska eller rentav teologiska tankegångar.

I skeden av romantiska strömningar har naturen satt mer eller mindre tydliga avtryck, inte minst i konstnärligt arbete. Banbrytande amerikanske arkitekten Frank Lloyd Wright (1869-1959) betonade enligt den unitarianistiska rörelse han var en del av, att det var genom människans blick naturen vann skönhet och betydelse, att bara hon kunde tygla naturen han såg som en utmanare där andra velat se en räddare.

För FLW och hans krets var naturen med stort N något där människan hade en aktiv, krävande betydelse. Det var inte den obearbetade, råa naturen som ägnades uppmärksamhet. Naturen fick sin andemening genom människans närvaro i den, enligt en sekulariserad uppfattning om Gud, där människan renodlade medvetenheten om sitt eget högtstående värde.

Därför blev konsten ett mycket sannare uttryck för naturens skönhet än blommorna och träden och det konstnärliga arbetet ett sätt att uppdaga naturens inre egenskaper, där ingenting är helt och hållet vackert ensamt, vilket också innehåller en uppfattning om kärlek.

I förhållande till en existerande ekologisk oskuld finns det orsak att påminna om, att naturen aldrig varit människans självklara ‘vän’. Den har tvärtom inneburit hotet i tillvaron, en oberäkneliga faktor hon så långt det stått i hennes makt sökt tämja och göra sig till herre över, det har inte minst angått hennes egen “natur”.

I den världsomspännande frihetsrörelse som växte fram under 1960-talet var ”återvändandet till naturen” ett inslag som tog sig såväl barnsliga som komplicerade uttryck. Nyligen presenterade Bengt af Klintberg i förbindelse med 100-årsfirandet av John Cages födelse ånyo boken Svenska Fluxus/Swedish Fluxus och påminde om de anarkiska uttrycksformernas förmåga att upprätthålla experimentens höga nivå och  undvika att tankeflykten förtappade sig i nonsens.

Samme Klintberg skrev sägen-texten i boken Tall-Maja, som ledsagade  Agneta Ekmans fotografiska verk från 1967, en bok som nu återutgivits samtidigt som fotografierna för första gången blivit till en  separatutställning på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. En utställning som nu går vidare till Opera på Skäret i Kopparberg.

Jag besökte utställningen såväl ensam som tillsammans med andra. Den gjorde varje gång samma starka, djupt oroande intryck. Här finns en återgivning av naturen, och varelserna i naturen, som i de dubbelexponeringar Agneta Ekman den gången, före den digitala tekniken, använde sig av, talar ett språk man bara delvis genomskådar, men där Naturen i det här fallet utgör en part, en deltagare och en aktör, en medverkare i de liv vi lever, även om vi inte alltid förstår hur.

Precis som i Fredrik Edfeldts och Karin Arrhenius film Faro i år tycks varenda trädstam, ja, varje grässtrå ha ett eget manuskript som varken är inställsamt eller lättläst, på den punkten slår de alla följe med FLW.

Människan bakom verket, bildpoeten Agneta Ekman, avslöjar ett  samförstånd mellan konstnär och motiv. Det är inte påhitt utan livserfarenhet som skapar trolleriet i bilderna, som driver betraktarens iakttagelseförmåga åtskilliga steg närmre förnimmelsen av den helhet inom vilken vi alla rör oss.

Bakåt eller framåt – det vet vi så lite om! I glädje eller sorg – vari ligger skillnaden? I en till synes oskuldsfullt ängsullsbevuxen myr anas vid närmare betraktande en undergång av ovisst slag. En fluga i mungipan ger porträttet av den unga flickan ett ödesdigert drag, liksom myggan i pannan på en samisk kvinna (ur ett senare verk) får bilden att påminna om en dödsmask.

Och Tall-Maja själv, full av lockelse av en art som bringar undergång för den som närmar sig det oemotståndliga trolltyget: hur hennes vassa, snar-lika hårstrån och obevekliga fotsulor både skrämmer och fascinerar. Vi befinner oss i något av samma Twighlight-värld, som för närvarande bringat en hel ungdomsgeneration till extas!

Denna djärvhet att tveklöst konfrontera de utmaningar livet erbjuder (det liv som inte är något för lipsillar som någon uttryckte det) skapar en ständigt växande kvalitet i Ekmans bilder, ur vilka ett oändligt antal historier kunde läsas fram. I själva verket rymmer varje bild sin egen myt eller varför inte – tealogi?

Agneta Ekman-Wingate har under senare år förankrat sitt skapande i ett utforskande av all världens gudinnesagor.  I kraft av den föreställningsvärld de givit bakgrund till kan man konstatera, också i senare verk som Leva här (en svit över lokalbefolkningen i områdena kring Gerlesborg) eller Bryt Skam (porträtt av kvinnor och män drabbade av psykisk sjukdom), att hon inte bara strävar efter att skapa föreställningar om var det gudomliga ligger fördolt utan även äger ett känsligt register för att uppfatta vad helvetisk ondska innebär, hur den kan skrida till handling.

Det påpekades ovan, att mycket i 60-talets naturorientering kunde te sig naivt, som man sade: flummigt. Vid andra tillfällen kunde naturen föras in i kraft av svindlande dimensioner för att skapa förändring och vibration i den nutida konsten av bestående värde.

I Sverige glömmer vi inte musikgruppen Träd, gräs och stenar som ett exempel på det senare och det är inom ett sådant spektrum Agneta Ekman-Wingates fotografier skall närläsas och längst möjligt förstås. I den förtrollning de lever i – och av.

▪ Kjerstin Norén

Bild från fotoutställningFotoutställning

Agneta Ekman-Wingate
Tall-Maja,
Galleri Gerlesborg
18/5-7/7 2013,
från 27/7 i Opera på Skäret, Kopparberg.

Litteratur:
Agneta Ekman och Bengt af Klintberg:
Tall-Maja, Almqvist & Wiksell/Gebers Förlag AB 1967/Journal 2013

Bengt af Klintberg:
Svensk fluxus/Swedish Fluxus, Rönells Antikvariat 2006.

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: