Nästan inte på riktigt – om Bowie, Oats, Yang, ett ljudkonstnärligt gästspel och älskade franska kärlekssånger!

Om två dokumentärer, en spelfilm, ett elektroakustiskt verk och en musikföreställning
Ur A body in the service of mind

Om man vill veta lite mer om vem Marilyn Monroe var, skall man läsa Joyce Carol Oats Blonde, som är en förtrollande skildring av en modern saga. Vill man veta en smula om JCO skall man se Stig Björkmans film och får porträttet av en människa av mycket enkel bakgrund som rört sig bort från alla sina realiteter för att leva i den litterära verkligheten, som inte heller duger utan där hon bollar med en rad ’alias’ hon kan leka med. Läs mer

Och vems var felet när våldet tog över vardagen på filmduken, på scenen – och i verkligheten?

Olivia Newman – Där kräftorna sjunger, Schaubühne am Halleschen Ufer – Våldets historia
Där kräftorna sjunger

Ulf Kristersson hade ett sjå med att göra reda för sina ståndpunkter i partiledarintervjun i SVT för ett par dagar sedan. Han erkände stora problem med invandringen som den utvecklats, men utan att vilja ställa sig på Sverigedemokratisk plattform. Det var tydligt att han tyckte den gått åt helvete med arbetslöshet och våld i utsatta områden som konsekvens, men ville/kunde inte tillåta sig att skylla på någon. Alltmer hjälplös kunde han till sist inte annat än upprepa sitt återkommande mantra: vi måste arbeta, vi måste alla arbeta, alltid arbeta, bidra. Läs mer

Närkontakt av den ointressanta graden

Jordan Peele – Nope
ur filmen Nope

Skräckmästaren Jordan Peele släpper nu sin tredje film. Är den lika bra som hans tidigare verk? Den frågan kan dessvärre besvaras med filmens egen titel: nope! Läs mer

Drömmar och åter drömmar – om en prinsessa och ett hotell

Ed Perkins – The Princess, Amélie van Elmbt och Maya Duverdier – Dreaming walls
The princess

Det finns i filmen The Princess inte en filmruta man inte sett på förhand. Och dem man gärna velat kunna återse, BBC:s timslånga Panorama-intervjun av och med Martin Bashir är numera nedtagen av upphovsrättsliga skäl. Den vore annars värd en mässa i form av en dramaturgisk analys, ett flerdimensionellt spel för gallerierna som avslöjar en förslagen, smart men ganska lömsk ung kvinna, själv djupt bedragen och inlurad i en iscensättning hon inte hade en chans att kontrollera, styra ännu mindre, en scen som i allt väsentligt förberedde henne för döden, inte livet. Läs mer

Guy Ritchie och Tarantino möter Mordet på Orientexpressen

David Leitch – Bullet Train
Bild ur filmen Bullet train

Regissören bakom John Wick levererar ännu en bra film i actiongenren, med tydliga influenser från två mästare inom film. Läs mer

De otäcka minnenas tid – från Polen 1983

Jan P. Matuszynski – Lämna inga spår
bild ur filmen Lämna inga spår

Någon gång på 80-talet, efter Nordiska kvinnors tre Fredsmarscher 81-83, varav den mellersta gick till Sovjet, före glasnost och perestrojka, befann jag mig i landet på en teaterresa. En av våra äldre kollegor drabbades av hjärtinfarkt mitt under en föreställning och hans hustrus beskrivning av sjukhusverkligheten (i Moskva) han hade mött var inte att leka med.
Ändå fick jag för mig att tillkalla hotelläkaren ett par dagar senare, när jag kände mig lite vissen. Beskedet jag fick var:

– Your influenza is very bad, you have to go to a hospital.
– Nej! svarade jag. Under inga omständigheter! Då lät de mig vara, men jag kände mig ändå långt ifrån säker. Läs mer

Män som hatar kvinna

Alex Garland – Men
ur filmen Men

Mannen bakom Ex Machina levererar ännu en obehaglig thriller, denna gång med feministiska undertoner. Läs mer

Allt och ingenting

Dan Kwan, Daniel Scheinert – Everything everywhere all at once
Everything everywhere all at once

Michelle Yeoh hoppar fram och tillbaka mellan parallella världar för att förhindra världens undergång. Synd bara att hon inte lyckas förhindra all fånig slapstick. Läs mer

Filmer som förhäxar – genom formspråk som trollbinder

The Blind Man Who Did Not Want to See Titanic & Clark

Den finska film som bär originaltiteln Sokea mies joka ei haiunnut nähdä Titanici har, trots att den också förtjänar (kvalitets)omdömet årets långtråkigaste film, en säregen förmåga att suga in åskådaren i händelseförloppet så att man till sist blir ett med huvudpersonens existensvillkor: blind och lam och trots detta besatt av viljan att fysiskt uppsöka sin nu döende käresta han funnit via Tinder. Läs mer

Kärlek på mils avstånd – om det onåbara på film och i musikalisk poesi

Om filmen Mothering Sunday och om tonsatt poesi av Signe Aurell
Maja och Ola

Det finns filmer och det finns filmer. Mothering Sunday tillhör den senare kategorin, när den genom ett par sekunders extra fördröjning håller stämningen på halster i en scen eller en situation, får händelserna att vibrera av oro i en replik som
– Han är inte försenad. Det är bara lunch. Läs mer