Sverigedemokraterna har alltid brottats med hur de ska förhålla sig till utländska högerradikalt nationalistiska politiska partier och ledare. Dels har det handlat om hur öppet rasistiska och hatiska dessa är mot t ex hbtq-personer. Det har SD löst genom att hålla sig med en bred extremistisk opinionsbildningssvans på nätet och i sociala medier som säger det som de inte själva av opinionsskäl inte kan säga öppet, samtidigt som de hållit symbolisk partigruppsdistans till de värsta avarterna i Europa, som franska Nationella fronten och tyska AfD (även om de systematiskt röstar som dessa). Om Ungerns auktoritära utveckling under Orbán har SD svajat på målet i en vinglande färd från öppen entusiasm till nervös tvekan när man märkt hållningen bland svenska väljare. En liknande utveckling har skett vad gäller Putins Ryssland, där partiet besvärats alltmer av nära kopplingar mellan den egna opinionsbildningen och rysk psykologisk krigsföring. Donald Trumps andra presidentperiod ställer SD inför problem av samma slag. Läs mer