Vi befinner oss i ett fiktivt Stockholm. Hon har just vaknat när vi kliver in i den berömda skådespelerskans huvud och kropp för att få veta varför hon inte orkar lyfta sin hand. Författaren berättar i första person (ett bra sätt att låta läsaren komma nära en människa, in i huvudpersonens hjärna och kropp, bli den som man läser om). Skådespelarens tankar, den inre dialogen, dominerar berättelsen. Dialogen är ytterst sparsam, mestadels återgiven berättad av henne. Texten tassar fram på sidorna, bjuder de minsta detaljer och de största tankar utan minsta ansträngning. Läs mer