[141001] 
De kollektiva strukturerna i samhällets har försvagats under de senaste decennierna och alltmer ersatts av privata lösningar som ska bekostas med samma privata medel. Så visst kan man ha anledning att känna oro.
Oro är en känsla som man har individuellt. Den kan därför uppfattas som något man måste hantera på egen hand. Men som statsvetarna Monika Djerf-Pierre och Lena Wängnerud påpekar är denna oro ett samhälleligt fenomen. I avsnittet Politiska konsekvenser av personlig oro försöker de fånga in begreppet ”personlig oro” och metoden är att försöka hitta former att mäta denna.
En forskare som indirekt närmar sig begreppet oro är amerikanen Robert Putnam, som ville undersöka samhällelig tillit. Han valde att undersöka skillnaderna mellan södra och norra Italien. I norra Italien var de samhälleliga strukturerna betydligt starkare och där vågade man i större utsträckning lita på personer man inte kände, men som ofta var kuggar i samhällets institutioner. I södra Italien fick man i stor utsträckning förlita sig till informella strukturer. Man kan därför tänka sig invånarna i södra Italien kände högre grad av oro för sin egen framtid.
De samhälleliga konsekvenserna av att många medborgare känner sin oro som något individuellt och högst personligt illustreras av en annan undersökning gjord av Robert Putnam. En effekt av svagare kollektiva system blir den samtidiga framväxten av en starkare individualism. Enligt Putnam var bowling under efterkrigstiden något som samlade till kollektivs umgänge men som utvecklades till vad som sammanfattas i rapporten Bowling alone.
Så låt oss vända tillbaka till dagens Sverige. Statsvetarna skred till verket och formulerade ett frågebatteri. Deras frågor handlade om fem olika situationer: oro för att sakna pengar vid en oväntad utgift; för att inte få en tillräckligt stor pension; för att bli arbetslös; för att bli allvarligt sjuk; och för att bli utsatt för brott. Så hur orolig är du på en skala från Mycket oroad till Inte alls oroad?
Undersökningen visar att den största oron (23 procent mycket oroade) av oss handlar om vår kommande pension, ner mot oron över att bli arbetslös (13 procent). Hoppsan, där hamnade vi på resultatet för SD i årets val. En sak som inte stämmer in i denna försåtliga tanke är att kvinnor är mer oroade än män, vilket förmodligen speglar maktordningen i samhället. Den abrupta kopplingen till Sverigedemokraterna stämmer därför inte riktigt in i bilden.
Även forskarna är intresserade av vilken politisk betydelse oron får. Traditionellt undersöker man olika ståndpunkter och attityder genom enkäter. Det finns andra försök att göra studier av detta slag, som att mäta svettningar och hjärtfrekvenser. Oro ligger på ett djupare plan än dess effekter, som partisympatier. Dessutom finns det inga renodlade samband mellan oro och partival, även om det finns kopplingar. Frågan man bör ställa sig är hur långt man kan penetrera individ och samhälle med hjälp av enkäter?
