[150427] 
Girighetens pris är ett av många dåliga titelalternativ till originalets Il capitale humano, man kunde hellre behållit den, eller varför inte översatt, korrekt, till Det mänskliga kapitalet. Då hade man också pekat rakt in i det filmen rör sig om, grövsta tänkbara kapitalförstörelse.
Filmen bygger på en roman av den amerikanska författaren Stephen Amidon (som också är filmkritiker) från 2004, Human Capital. Vid ett första intryck blir många rejält intagna av den italienska vardagsatmosfären, men ganska snart förnimmer man dess ytliga pratighet och grymma banalitet. Jag minns till exempel en amerikansk mor på barnens lekskola i Rom på sjuttiotalet, vars man åkte hem och sov tillsammans med sin mamma var gång makarna råkat i gräl, ett enligt skandinaviska mått mätt nog så uppseendeväckande beteende!
Det är kuriosa av den typen regissör och skådespelare fångar så strålande, inte minst hur det drabbar den äldre och ynge kvinnan i centrum, utomordentligt väl spelade av Valeria Bruni Tedeschi och Matilde Gioli. De befinner sig som den uppgivna/förhoppningsfulla i ett myller av olika grader av olycksdrabbade individer, på originalspråket samlade under begreppet sfortunati.
Det kan röra sig om den dumdristige satsaren eller den inkompetente förvaltaren av kapital. Eller om lurendrejerier och svek, klassisk trist otrohet och gnidig knarkhandel som drabbar en försvarslös, intet ont anande underpriviligierad yngling.
Motorn i hela historien är en inledande cykelolycka och frågan om vem som satt bakom ratten. Den nystas skickligt upp till ett överraskande lyckligt slut och samtidigt ett cyniskt besked om, att ett människoliv för, som det heter, ”en man i sin bästa ålder” är, om jag räknade rätt, ungefär en miljon kronor. Är det något som gör livet mer eller mindre värt att leva?!
Det kan man grunna över och långsamt smälta alla enskilda detaljer i denna intressanta väv av människoöden i ett land, som aldrig antydningsvis drabbats av det krav på anständighet som vi vanligtvis förstår med ett sådant ord.
