[160713] Han är mitt i steget, på sitt 75:e år. Skriver Johan Hakelius. Men Björn Rosengren är noga med att påpeka att allt är hans egna ord. Denna man som växte upp i barnrikehus, vars pappa var revolutionär, mamma skötte kassaboken, och via deras egnahem och en start som bilmekaniker blev det fackföreningsrörelsen, landshövdingepost och sosseregeringen för att landa i Stenbeckssfären.
Men hans yrkesliv har kantats av skandaler. Besöket på porrklubben Tabu är nog den största men också introduktionen av Teliaaktien som blev en flopp. Och att han gick från en ministerpost i näringsdepartementet till Stenbeckssfären väckte också uppmärksamhet.
Privatlivet kantades även det av en chikan när han skilde sig och gifte om sig med en 23 år yngre kvinna, som han dessutom prasslade med i smyg innan hans fru upptäckte det. I denna memoarbok kommer han med förklaringar och ursäkter till i stort sett allt. De låter krystade emellanåt och han slätar ofta över det med att hans ursprung är samförståndets fackföreningsideologi och att han tror på kompromisser och allt blir liksom förlåtet, i hans eget sinne, med det.
Själv hade jag velat att han på ett mer uppriktigt och klargörande sätt förklarat varför han t ex var med om att försämra a-kassereglerna som han gjorde. Istället får man läsa:
”Vi formulerade fyra prioriterade områden för Näringsdepartementets arbete år 2000… Bland annat gällde det att stärka arbetslöshetsförsäkringens roll som omställningsförsäkring, inte ett bidrag man kunde fastna i.”
Floskeln ”bidrag” dök upp här, den som borgerligheten skulle stigmatisera som den största styggelsen sedermera. Och eufemismen ”Arbetsmarknadspolitik och rättvisa” som rubrik på de fyra prioriterade områdena ledde till Aktivitetsgarantin och Jobb- och utvecklingsgarantin vilket så småningom blev inlåsningen i Fas 3 för arbetslösa med motsvarande a-kassa utbetalt som aktivitetsersättning av försäkringskassan. Inte en chans till att få en ny a-kasseperiod, alltså. Små chanser till att få jobb och utslagning och socialbidrag slutade det med för många. Detta tycker uppenbarligen Björn Rosengren var en bra reform som han medverkade till.
Jag jämför det med hans beskrivning av det företag han startade med en kollega inom Stenbecksgruppen, där han 2005 investerade 300 000 kronor och när de två år senare sålde bolaget till en stor dansk koncern fick Björn Rosengren ”en bra bit över 30 miljoner kronor tillbaka.”
Företaget hette ”Aktiv arbetsmedicin.” Idén var att hjälpa långtidssjukskrivna tillbaka i arbete. På det blev han mångmiljonär.
Björn Rosengren föddes i april 1942. Han hade en syster som var tre år äldre vid namn Laila – ett samiskt namn som knöt an till hans mammas ursprung. Hans pappa hade varit gift tidigare och fick i det äktenskapet en dotter. Björns föräldrar – Naima och Folke – träffades i slutet av trettiotalet; hans mamma var då hattmodist på NK och hans pappa var skräddare. Vilket nog gjorde att äldste sonen sedermera blev en riktig klädsnobb. För pappa Rosengren var alltid välklädd.
1944 föddes brodern Peter. När Björn var bara något år flyttade familjen till ett barnrikehus i Årsta söder om Stockholm. I slutet av 1948 fick de chansen att bygga ett egna hem i söderortstadsdelen Sköndal och ”stugorna var avsedda för de lägre inkomstgrupperna”. Man fick inte ha en årsinkomst på mer än 9 500 kronor och familjebostadsbidrag och bränslebidrag kunde utgå till berättigade, vilket var en ny reform från 1 juli 1948.
Hans pappa var svår att förstå sig på, skriver han. Han tror att det berodde på att fadern hade förväntat sig mer av livet. Pappan hade litterära ambitioner men förblev en fattig skräddare. Han kunde vara elak i sina skämt, en födelsedag fick Björn en limpa och ett smörpaket i present eftersom hans far tyckte han åt så mycket.
Pappan tog inte till flaskan eller utövade aga i någon större utsträckning utan det var hans humörsvängningar som var jobbiga vilket fick övriga i familjen att utveckla en särskild känslighet för stämningslägen.
Med sin mamma hade han ett varmt förhållande. Hon hade en djupt rotad arbetsmoral och hade hand om familjens bankböcker. Björn Rosengren menar att hon lärde honom balansräkning men hon var ingen husmor, lagade inte god mat förutom sillen hon lagt in till jul, och hon tyckte om att läsa romaner, vilket inte ansågs vara en hemmafrus sysselsättning. Dessutom led hon av kärlkramp och hade lite svaga nerver.
Pappans radikala politiska övertygelse kan förklaras med att skräddare varit ett radikalt skrå – August Palm var ju en syende socialist – och Marx satt på väggen i skrädderiet.
”Som tur var kände inte Östermalmstanterna igen den skäggige gubben. De trodde väl att det var en släkting.”
Björn Rosengren blev varubud – ”körde skubb” – åt lanthandeln i Sköndal som tonåring och tjänade sina första pengar. Efter fjärde klass i folkskolan sökte han till teknisk realskola. Men hans betyg räckte inte till så han utbildade sig till bilmekaniker efter folkskolan och började jobba som det.
I sena tonåren blev han en utpräglad snobb som älskade snabba sportbilar. Han träffade sin första fru Agneta – som då var bara 15 år – och militärtjänsten gjorde han som flygmekaniker på F 21 i Luleå.
Det var där han inledde sin fackliga karriär, menar han, då han blev utsedd till kompaniassistent, de värnpliktigas representant.
Han läste sedan i fem år på kvällarna för att bli maskiningenjör.
Men sista arbetet han hade inom bilbranschen var som rationaliseringsman inom BMC men företaget rationaliserade självt och avskedade och Björn Rosengren sökte massor av nya jobb och fick till slut napp på Vägverket som behövde någon som ägnade sig åt teknisk och ekonomisk rationalisering i deras verkstäder. Då var han 26 år.
Han fick därefter jobb på SKTF (Svenska kommunaltjänstemannaförbundet) för att räkna på prestationslöner för särskilda teknikergrupper.
Och efter några år var han fackförbundets ordförande.
Karriären var igång.
”Att jag sökte mig till facket berodde till stor del på att jag behövde ett arbete där jag kunde avancera, trots att min utbildning inte var den högsta.”
En son, Magnus, hade fötts 1967. Mycket hände under SKTF-åren, t ex bildades lönekartellen KTK men 1982 tog han över som ordförande i TCO efter Lennart Bodström.
Björn Rosengren säger i boken att hans känsla att röra sig i takt med samhällsutvecklingen alltid har hållit i sig, ända från uppväxten, även när samhället har blivit ett annat.
”Jag är fortfarande förväntansfull, nästan otålig, när jag tänker på kommande förändringar. Jag har så länge jag kan minnas, gillat det moderna. Jag tycker att det finns goda skäl att hysa framtidstro. I den förvissningen har jag levt mitt liv.”
Björn Rosengren och hans fru var på samma bioföreställning som Olof och Lisbet Palme den ödesdigra kvällen i februari 1986. De sa adjö till varann utanför efter filmen.
”Agneta föreslog att vi skulle erbjuda dem skjuts. Jag sade något i stil med att han faktiskt är statsminister. Han fixar nog att ta sig hem. Jag stod i duschen nästa morgon, när Agneta rusade in och sade att Olof var mördad. Jag kunde inte tro det. Vi ringde genast polisen och talade om att vi antagligen var de sista bekanta som såg Palme, undantaget sonen Mårten. Än i dag, trettio år efter mordet, har ingen polis hört av sig.”
Kommunaliseringen av skolan var Björn Rosengren också inblandad i – och han tycker fortfarande att reformen var riktig. Ingvar Carlsson ville ha Göran Persson, som han visste var hårdhudad, som skolminister för att kommunaliseringen skulle göras av honom. Björn Rosengrens kontaktnät som TCO-ordförande var till nytta. Ingvar frågade om Björn kunde hjälpa till.
Det kunde han. Det var på så sätt han blev nära vän med Göran Persson. En vänskap han prisar. En pålitlig och stabil kamrat, skriver han.
”Vi har liknande värderingar och resonerar på ungefär samma sätt.”
En tisdag i början av september 1991 var Björn Rosengren ute på krogen och det blev många glas vin och de gick på Café Opera där han mötte en amerikan som var på besök i Stockholm och de drog vidare efter stängningsdags till en klubb vid Odenplan som, enligt Rosengren, taxichaffisen tipsade om. Klubben hette Tabu.
Det blev inget långvarigt besök där, några halvnakna kvinnor försökte intressera dem för privatstripp ”men efter tre kvart, eller en timme, gick jag. Innan jag gick betalade jag två notor.”
Han hittade två kreditkortssliprar i fickorna morgonen efter. På en stod 35 800 kr och på den andra 19 800 kr. Det var mer än hans månadslön efter skatt. Han var ganska säker, skriver han, att han betalat sammanlagt bara 600 kr på klubben.
Kreditkortet var hans, skriver han. Något som DN påstod annat om i sin granskning (att det var TCO-medlemmarnas kontokort) som kom till känna tre år efteråt. Björn Rosengren hade dessförinnan kopplat in advokat för att förmå Tabu att sluta ge upp tanken på utpressning. En lägre summa kom de överens om sedermera. Men när saken kom till kännedom 1994 så var hans tid som TCO-ordförande all. Han tvingades avgå. En svår tid för honom väntade, men 1995 blev han utnämnd till landshövding i Norrbotten och fick tre lyckosamma år däruppe, utnämndes bl a till årets norrbottning ett år.
Han och hustrun Agneta flyttade in i ett residens däruppe som de lät renovera. Agneta tog tjänstledigt från sitt jobb i Upplands-Väsby kommun och för de båda var det även en nystart som par, skriver han.
Ännu ett led i karriären blev sedan utnämningen till näringsminister i ”superdepartementet” näringsdepartementet som Göran Persson skapade i sin nya regering efter valet 1998. Sammanslagningen av Telia och Telenor blev en flopp men samgåendet med finska Sonera gick bra. Det var i den vevan Björn Rosengren introducerade en Teliaaktie, ”folkaktie” för svenskarna att köpa.
Som blev en stor flopp.
Jag går inte in på fler citat där han urskuldar sig och försvarar sig med argument som jag tycker är fega, i många fall, och fjäskiga, i andra, samt skrytiga eller helt uppåt väggarna fel, för det tredje och fjärde.
Detta är en bok på 521 sidor där Björn Rosengren får tala fritt, utan det minsta av kritik eller frågor ställda i texten av spökskrivaren, krönikören med klart borgerliga värderingar, tidigare i Aftonbladet, numera i Expressen, Johan Hakelius.
Texten flyter bra, det är inget fel på det. Dock är avstavningarna lite underliga på flera ställen. De harmonierar inte på sättet jag har lärt mig dela av ord på svenska i alla fall.
En annan sak Björn Rosengren hann göra som näringsminister var att lägga ner postkontoren. Han säger om det:
”Postens VD Lennart Grabe gick dock för långt med vissa avregleringar. Under en tid, när många postkontor ännu inte var nedlagda kunde man till exempel köpa frimärken på Ica – men inte på posten.
Idag kan man dock konstatera att förändringen, som måste ses som en revolution, framförallt har gynnat just pensionärerna. De kan utnyttja postservicen från tidig morgon till sen kväll och de flesta helger, i samma butik som de handlar sina matvaror.”
Uppenbart är att här om, vet Björn Rosengren inte vad han talar om.
