Om att inte ha en adress

bokomslag

[170206] Det sociala skyddsnätet verkar tunnas ut alltmer, kraven har blivit högre, gränserna trängre och tålamodet kortare. Vissa företag, som exempelvis hyresvärdar, reagerar i dag betydligt snabbare än förr på en försenad hyra. Med vräkning som följd. Många är de helt ”vanliga” och skapligt samhällsetablerade människor som rasar och hamnar ”utanför”. En sådan är Lars Lindström, som går från chefens högra hand på en reklambyrå till att obelönad sopa, sanda och hålla snyggt i en viadukt.

Viaduktmannen är Olle Blohms skönlitterära debut, som nyligen utkommit på Dialogos förlag. Blohm är född 1963 och har tidigare givit ut ett antal böcker om ”värdskap”, vad det nu kan innebära.

En man som kallar sig André Jung ringer från Paris Lars Lindström i Stockholm och frågar om han känner Jan Teleman. Lars svarar att Teleman är hans chef och vän. Rösten berättar att Telemans dotter Christine hittats död utanför svenska ambassaden. Chockad går vår jag-berättare direkt till sin chef och vidarebefordrar informationen han fått. Jan har inte haft någon vidare kontakt med Christine på ett bra tag och Lasse erbjuder sig att åka till Paris för att föra hem kroppen.

Vi får snart veta att Lasse i två år haft ett förhållande med Christine, och detta utanför faderns/chefens vetskap. Det blir också känt att dottern rebellerat mot Jan, ”flytt” till utlandet, hamnat i narkotikamissbruk och kanske prostitution. Knarket är något vår berättare är medveten om.

När Lars varit på ambassaden och identifierat den döda är det meningen att han skall återvända hem. Men det blir inte så, han behöver tid att smälta att den före detta flickvännen är död. Han vill också försöka få kontakt med den som ringde honom. Denna honom är det ”du” han berättar romanens text för. Sedan går allt snabbt utför.

Viaduktmannen är skriven i enkel och avslappnad stil och ton, ibland närmar den sig det talspråkiga utan att fullt ut passera den gränsen. Delar av intrigen kan man nog uppfatta som deckarbesläktad; Lasse snokar runt i spåren efter Christine, träffar vänner och bekanta till henne. Och letar, som sagt, ständigt efter denne André Jung, om det nu är det han heter. Efterhand börjar han alltmer misstänka att denne Jung är inblandad i dödsfallet och/eller i Christines liv.

I början av sin vistelse i den franska huvudstaden bor han i Christines lägenhet, men blir strax bortmotat därifrån. Då flyttar han in hos Tora som bor vägg i vägg och var väninna till den bortgångna. Men även den relationen blir för ansträngd och Lars hamnar ”på gatan”. Christine hade en fallenhet för att stjäla kläder. Hon hade en avancerad garderob, men många av kläderna hann hon inte använda särskilt ofta. På en del hänger till och med prislappen kvar. Det är med hjälp av dessa kläder som Lasse hankar sig fram ekonomiskt, han säljer dem en och en i en boutique där innehavaren uppskattar exflickvännens goda smak.

Det rör sig naturligtvis om existentiella frågor; vem har inte fantiserat om att bara dra iväg, slippa allt, ansvar, rutiner, relationer, betala räkningar, gå till jobbet, låta sig styras av tider och göromål andra bestämt. Man drömmer om friheten, den som finns där borta, någon annanstans. Men jag får ingen riktigt klarhet i vad Lars Lindström faktiskt vill, vad det är som driver honom. Kanske vet han det inte ens själv ”Det finns ingenting jag vill ha därute, ingenting. De närmaste veckorna ägnar jag all min kraft åt att gå, låta fötterna ta över efter varandra och föra mig framåt. Vandrar och blir sittande innan jag reser mig och tar ännu en gata, ännu ett kvarter. Det är ett tyst, stumt liv. Jag har mina rutiner och håller mig till dem.”

Viakduktmannen ställer frågor om hemlöshet, om skillnaden mellan att ha och inte ha en adress. Det märkliga i att bära med sig sina tillhörigheter, i att inte leva i avskildhet ”Det kanske är konstigt för dig, men det är faktiskt skillnad att inte ha ett par nycklar i fickan.” Erfarenheter han delar med många, men som är så skilda från hans egna tidigare. När han vimsar runt, och dessutom dricker som värst, märker han tydligt hur annorlunda han blir bemött, till exempel vid en uteservering.

Han vandrar således runt i storstaden Paris och stundvis tror jag mig läsa någon av Patrick Mondianos romaner, där finns tydliga referenser till dem. En mix mellan ett letande och planlöst vandrande, och med en hel del gatuhänvisningar.

Jag har alltid varit svag för dylika berättelser, både som litteratur och på film. Tunga, långsamma och på ytan händelsefattiga dramer. En av mina gamla favoriter är Alain Tanners film I den vita staden, där huvudrollen (i Bruno Ganz suveräna gestaltning) hoppar av ett skepp i Lissabon och glider runt likt Lasse Lindström i Paris. Det finns många exempel. Ofta har jag, och jag tror det är en nödvändighet, känt av denna inre dramatik som rimligen utspelar sig i våra huvudpersoners kroppar. Jag är inte helt säker på att jag gör det fullt ut i Olle Blohms debut. Tyvärr, måste jag säga. För det är mycket som är bra, men jag är rädd att det för mig inte räcker riktigt hela vägen.

Kanske att jag skulle behöva mer av Lasses bakgrundshistoria. För att förstå honom mer och möjligen bättre, förstå hans drivkrafter, förstå varför han låter sig dras ner till en viaduktman, varför han inte verkar bry sig. Eller är det så ”enkelt” att han alltid varit ”tom”? Att det inte kom out of the blue att han klippte sitt firmakort och sa upp sig efter endast några få dagar hemifrån. Men jag får inga ledtrådar om det, och det tycker jag är en svaghet i Blohms roman. Visst, man kan självklart visa hur en människa går ner sig, ungefär som när man läser en artikel i dagstidningen. Men blir det då riktigt intressant?

Vad ”handlar” det hela egentligen om, kan jag fråga mig. Om förlust, längtan, om att tappa alternativt släppa taget? Eller är det i grunden en kärlekshistoria?

Jag skall inte här föregå den spänning som finns i romanen genom att berätta allt som händer. Men jag måste ändå nämna att Lasse ju är grafiker och duktig på att teckna och måla. Han kommer i kontakt med några graffittikonstnärer på gatorna i Paris, och plötsligt har han börjat spraya, och senare med krita, teckna bilden av den han tror är André Jung över hela staden. Han är närmast besatt av bilden av ”duet” och verkar vilja ha honom nära sig. Bilderna följer honom i hälarna, men de försvinner ju också; i regn och blåst, och genom klottersanerares försorg.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Olle Blohm
Viaduktmannen
Dialogos förlag 2017

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: