Göteborgs filmfestival 2017: en resumé

Logo för Filmfestivalen

[170220] När man i slutet av januari möts av skyhöga kreditkortsräkningar från december månads julshopping kommer lägligt nog Göteborgs filmfestival och stjäl ens uppmärksamhet.

Som vanligt domineras festivalen av dramer med någon form av budskap. Många av dessa kännetecknas av att de vill visa på en jobbig livssituation, gärna där inget är svart eller vitt, ingen är god eller ond och där det framgår att livet är komplicerat. I dylika filmer är det nästan obligatoriskt med ett något otillfredsställande slut utan någon riktig upplösning. (Detta får en att minnas protagonistens klagomål i Sunset Boulevard: ”Oh, one of them message kids, just a story won’t do! You’d have turned down Gone with the Wind!”) Som exempel kan nämnas From Nowhere, där tre ungdomar utan amerikanskt medborgarskap försöker få hjälp att bli legala invandrare. Problematiken konstateras i inledningen, för att sedan följas av sjuttio överflödiga minuter som inte tillför mycket, utom att visa på hur jobbig situationen är. En film i liknande anda är Marija, om den rumänska kvinnan med samma namn, som drömmer om att öppna egen frisörsalong. Så mycket talar för att hon är ett offer för omständigheter, omgiven som hon är av folk som försöker utnyttja henne; likväl kände man sig tvungen att stoppa in en och annan sekvens där Marija en smula opåkallat gör något i stil med att stjäla en plånbok, som om man var rädd för att filmen annars skulle bli för lik Hollywood-feelgood.

Bristen på genrer blir än mer påtaglig när man söker efter skräckfilmer, vilka i år kunde räknas på ena handens fem fingrar. Undertecknad kryssade för alla filmer som, om än bara i förbifarten, nämnde något om skräck, och hamnade av den anledningen i en biosalong full av tolvåriga flickor som spänt väntade på Rum 213, en filmatisering av ungdomsromanen med samma namn. Nog fanns det ett och annat inslag som fick prepubertala tittare att hoppa till, men visningar av filmen borde ha begränsats till Lilla Filmfestivalen en vecka tidigare. Fjäder i hatten har festivalfolket dock gjort sig förtjänta av i och med att de, som ett bidrag till filmer om det samiska temat, hade satt in en visning av Den vita renen, en samisk vampyrfilm från femtiotalet. De som kan uppskatta kult från förr lär inte ha blivit besvikna av hur samisk folktro blandas med b-film. Dessutom finns mången landskapsbild av snötäckta vidder, som tagna från en John Ford-western.

Något som stod ut var festivalens s.k. VR-lounge, där man kunde se ett mindre utbud av filmer med hjälp av virtual reality-utrustning. Hur fascinerande tekniken än må vara illustrerade flera filmer vilka uppenbara problem som finns med den. Det var förvisso en hissnande upplevelse att sätta på sig glasögon och hörlurar som kapade flödet av intryck från omvärlden och bidrog till att man uppslukades av den cinematiska illusionen, men gemensamt för samtliga VR-filmer var att den inledningsvis imponerande möjligheten att titta sig omkring för att utforska det filmiska rummet samtidigt visade sig vara formatets största svaghet. Under filmen Oh Deer! fick en festivalvolontär ”styra” vissa åskådare för att de skulle titta åt ett annat håll, så de inte gick miste om viktiga delar av händelseförloppet. Som om inte det var nog var man även tvungen att bära ett tungt renhuvud som inte tillförde något. I flera av filmerna fanns inte heller någon riktig anledning till varför man som åskådare skulle tillåtas titta sig omkring, särskilt inte då detta medför dylika risker; man hade med fördel kunnat låta bilden vara bortom åskådarens kontroll utan att graden av inlevelse hade minskat, tvärtom hade man kunnat koppla av mer utan att behöva försäkra sig konstant om att titta åt rätt håll. Den enda film som verkligen tog tillvara på VR var lustigt nog Notes on Blindness: Into Darkness, en film om en mans erfarenhet av att bli blind. De ljudintryck protagonisten använder sig av för att orientera sig förmedlas nämligen till tittaren visuellt, och nog fick man ett unikt perspektiv av hur förlusten av syn upplevs när man själv får möjlighet att se sig omkring för att utforska denna nya värld.

Som alltid fanns ett utbud av komedier från världens alla hörn, varav vissa var smärtsamma påminnelser om varför denna genre vanligtvis sällan går på export. Future Perfect, en film om kinesiska immigranter och deras försök att lära sig språket i sitt nya hemland Argentina, har en del lågmälda, en smula jobbiga vardagssituationer som tagna ur en typisk amerikansk indiekomedi (eller kanske Ruben Östlund?), men med ett så stilla tempo är det inte lämpligt att stoppa in ännu långsammare, mer budskapsbetonade scener. Regissören fick förklara under frågestunden efter visningen att när protagonisten träffar en skådespelare så är det för att denne skall fungera som en bild för hur man själv tvingas spela en roll när man lär sig ett nytt språk. Under dylika quasifilosofiska partier med långsökta allegorier finns en risk att man som åskådare inte letar efter budskap, utan snarare tror sig ha missförstått vad det är som skall vara så roligt.

Desto roligare var då den irländska komedin A Date for Mad Mary, om den unga tjejen Mary som nyss släppts ut efter en kortare fängelsevistelse. För kaxig för sitt eget bästa har hon svårt att hitta en plus one att ta med sig på sin bästa väns bröllop, tills hon stöter på den vackra tjejen Jess, som får henne att omvärdera sin egen sexualitet. En styrka med filmen, förutom rappa, fyndiga replikskiften, är hur man låter Mary kritiseras av homofoba bekanta, utan att denna problematik tar över och blir filmens huvudsakliga tema; det är ju faktiskt en komedi, inte ett politiskt debattinlägg. Därutöver finns ett parallellt tema om vänner som växer ifrån en och det vemodiga i att försöka klänga sig fast vid det som en gång var, och oförmågan/oviljan att lämna den bekymmerslösa ungdomstiden.

Det bästa inslaget
under festivalen visade sig dock vara den fransk-belgiska kannibalfilmen Raw. Den unga Justine börjar på veterinärhögskolan, men mitt i alla studier och brutala nollningsprocesser upptäcker hon plötsligt, trots sin livslånga vegetarianism, att hon hungrar efter kött. (Begåvade läsare kan nog gissa vilken sort det rör sig om.) Här finns en bra korsbefruktning av skräck- och collegefilm, vilken blir tydligast under nollningsritualer involverande djurblod och -kadaver. Det som står ut mest är dock skickligt tonsatta scener som nästan blir något slags musikvideor, där den mest minnesvärda torde vara när protagonisten, nästan som i trans, dansar framför sin spegel till tung fransk hiphop om nekrofili och kannibalism. Det senare ämnet förekommer förvånansvärt sällan, och Justines ”köttsliga begär” förblir mystiska och oförklarade filmen ut. I likhet med Motorsågsmassakern förekommer hyfsat lite explicit våld, men de scener där Justine väl ger efter för sin hunger är inget för kräsmagade: filmvisningen fulländades av att två personer svimmade – den första bara efter en halvtimma – och ytterligare ett par spydde; kort sagt, en mer lyckad skräckfilmskväll får man leta efter!

Faktum kvarstår: festivalen behöver bredda sitt utbud mer. Redan nu erbjuds intressanta alternativ till de mer budskapsbetonade bidragen, men dessa behöver bli mer än undantag. Detta måste inte betyda att man slår in på en mer kommersiell bana, inte heller att man fyller repertoaren med ”låga” genrer som skräck och dylikt (även om de gärna får öka i antal), men det måste gå att skära ned på politiska debattinlägg till fördel för annat.

▪ Martin Ricksand

A Date for Mad Mary
Regi: Darren Thornton

Den vita renen (Valkoinen peura)
Regi: Erik Blomberg

Future Perfect (El futuro perfecto)
Regi: Nele Wohlatz

From Nowhere
Regi: Matthew Newton

Marija
Regi: Michael Koch

Notes on Blindness: Into Darknes
s
Regi: Arnaud Colinart, Amaury La Burthe, Peter Middelton, James Spinney

Oh Deer!
Regi: Peter Pontikis

Raw
Regi: Julia Ducournau

Rum 213
Regi: Emelie Lindblom

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: