Impulser från/åt rätt håll

[170320] Jag var inte mer än sexton, sjutton år, när jag första gången fick böcker av James Baldwin mellan händerna: Gå och förkunna det på bergen (1953), Ingen känner mitt namn (1961) båda nästan omedelbart översatta till svenska. Intresset för den afroamerikanska problematiken hade redan väckts genom Gunnar Myrdals An American Dilemma från 1944 och diskussioner om boken i vår gymnasiemiljö i Jönköping i början av sextiotalet.

Engagemang i Sydafrikanska förhållanden stärkte uppmärksamheten på den svarta frågan och i konstnärligt avseende gjorde filmatiseringen av George Gershwins opera Porgy and Bess från 1959 starkt intryck. Jag läste därefter Native son från 1940 av Richard Wright och sedan Baldwin. Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse och filosofi om icke-våld blev avgörande och för resten av livet vägledande.

Den som emellertid vaccinerade mot ett hjälplöst sentimentalt solidaritetstänkande, något som underlättade avståndstagandet från Black Panter Party’s militära kampformer, var Baldwins tydliga berättelse om, hur det svarta samhället utövade sitt eget förtryck över en ung, växande individ – ”den amerikanske neger är inte född, som inte har sin privata Bigger Thomas (huvudpersonen i Wrights roman) inne i huvudet”, sade han bl a. De afroamerikanska samhällenas karaktär av isolat inom USAs gränser förmådde inte ändra på det förhållandet, tvärtom skapade de egna lagar, fördomar och reglement som innebar ett andra frihetsberövande och i värsta fall döden från de egna leden, vilket drabbade såväl Malcolm X (1965) som Martin Luther King (1968). Medgar Evers, som också spelar en viktig roll i filmen, blev däremot ett offer för Ku Klux Klan (1963).

James Baldwins homosexualitet försatte honom, tiden tagen i beaktande, i en extra känslig position och alla dessa insikter sammantagna fick honom så småningom att bosätta sig i Paris. Han avled i Frankrike 1987.

Det som är slående i den finkänsliga dokumentärfilm som nu har premiär är hur Baldwin mästrar ett strukturellt sätt att rannsaka rasfrågan i USA, så att han på samma gång kan undersöka sitt ”vita” och ”svarta” jag, båda deras reaktioner, och på så sätt genomskåda sprickorna i t ex Robert Kennedys tveklöst progressiva inställning till avskaffandet av segregeringen som ett hot det amerikanska samhällets frihet – för att samtidigt avslöja en underliggande nedlåtenhet i en attityd han, dvs Kennedy, insupit med modersmjölken. En smygande brist på självklar respekt, som skär som en kniv i Baldwins förfinade iakttagelseförmåga.

Badwin är bildad, skolad och han känner inte igen sig. Han känner sig som vit, även om han vet  att han är svart.

En strukturell blixtbelysning av denna problematik finner man i Norman Jewisons mästerliga I nattens hetta från 1967, i det ögonblick Sidney Poitiers svarta nordstatskollega till Rod Steiger (de är båda poliser) avslöjar samma okontrollerade raseri som den vite sydstataren med en gång  kan identifiera sig med, ett oartikulerat hat. Det är det enda tillfälle i filmen där Steiger (med rätta) uttrycker insikt och vinner överläge: ”du är ju precis som vi!”

I alla andra förlopp i filmen visar Poitier en förkrossande överlägsenhet i mordutredningen han ofrivilligt hamnat i, en överlägsenhet Steiger gradvis lär sig såväl acceptera som respektera. Med uppspärrade ögon, men ändå.

Och det är just denna förmåga att tänka och iaktta strukturellt, lyssna stereofoniskt, inte känslomässigt eller moralistiskt, som gör Baldwins stilla reflektion genom I am not your negro till en av de viktigaste filmerna på länge. Grym, men samtidigt vacker. Hemsk, och samtidigt upplyftande, eftersom den söker sannningen som ett frihetsredskap, inte som utgångspunkt för hämnd.

Balsdwin utgår från sig själv som ett jag vilket som helst, en vanlig medborgare med rätt till vanlig tillgång till sitt eget vanliga samhälle. Det är utgångspunkten för hans succesiva avslöjande av, hur lite detta i själva verket stämmer med verkligheten, vilka raffinerade vägar till förtryck och förföljelse det amerikanska samhället, lagstiftningen till trots, tar gentemot sin afroamerikanska befolkning.

Han förgår sig emellertid aldrig, likt Malkolm X eller senare Black Panter Party.  Det är han för ”vit” för och därför ur stånd att hata sina ”egna”. Han vilar envist i sin starka förbundenhet med det samhälle han vuxit upp och intellektuellt mognat i för att, inte minst inför sig själv, hävda sin rätt till det. Han uthärdar det däremot inte.

I filmen I am not your negro tas vi med på en kontrollerad med nådeslös resa genom det rasistiska amerikanska samhället i högt som lågt, i det molande som i det akuta, uttryckt i morden på Evers,  X och King. Filmen lyfter fram livet bakom den långsamma samhällsförändringen, kvaliteterna i att förstå orsak och verkan, subtiliteten i valet av handlingsvägar, som på samma gång kämpar och mediterar.

Det är en omistlig film, som på ett vackert språk rör och berör problemställningar, dömda att ständigt återkomma, i deras egenskap av ödesfrågor.

▪ Kjerstin Norén

 I am not your negro
regi: Raoul Peck
efter James Baldwins oavslutade Remember this house
USA 2016

In the heat of the night
regi: Norman Jewison
USA 1967

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: